Likadant med Norra Hammarbyhamnen. Husen på rad längs kajen frontar med eleganta gavlar, på samma sätt som Skeppsbrons stenhus från 1600-talet – huvudstadens kanske mest ikoniska siluett. Norr Mälarstrand efterapade framgångsrikt Skeppsbron på 1920- och 1930-talen och så gjordes alltså härmningen om ännu en gång i Norra Hammarbyhamnen i början av 1990-talet.

Båda projekten hör hemma i Stockholms postmoderna fas som pågick under och omkring 1980- och 1990-talen. Några välkända signaturobjekt från denna tid är nya riksdagshuset på Helgeandsholmen, Kulturhuset vid Sergels torg, Globenområdet och Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Men det finns också mer vardagliga stadsmiljöer som Enskededalen, Minneberg och Södra stationsområdet.

Byggnaderna från denna tid bryter ofta mot modernismens strama enhetlighet och funktionella enkelhet. I stället finner man gott om detaljer som blinkar mot äldre epoker – valv och kolonner samt fasadmönster i natursten eller kakel. Samtidigt har naturligtvis moderna, industriella byggmetoder och material använts. Bofills båge är till skillnad från Stockholms slott uppfört av prefabricerade byggelement, som en Legobyggsats.

Postmodernismen skulle kanske kunna beskrivas som en revolt mot modernismens anspråk på rationalitet och sanning. Modernismen – eller funktionalismen som den kallas inom svensk arkitektur – har gjort outplånliga avtryck i snart sagt alla svenska städer. Men även postmodernismens kortare era sticker ut och är värd uppmärksamhet. Till exempel kan man fråga sig om inte färg och ornamentik hjälper människor att hitta, något modernismens mer enformiga minimalism ibland ignorerar!

Samfundet S:t Erik och Apell Förlag har gjort en spännande antologi om denna epok där 17 skribenter medverkar, spännande eftersom det är ett stycke nutidshistoria. Boken är angelägen för alla som vill förstå bakomliggande tankar till utformningen av stadsmiljön.

Här finns ett intressant kapitel om debatten kring Bofills båge och även ett fylligt bidrag om planarkitekt Jan Inghe som mer än kanske någon annan utövade inflytande över byggandet under epoken.

Postmodernismens byggnader har många gånger blivit utskällda. Ibland för att de är falska och ytliga, ibland för att de är fascism eller kommunism! Läs och ta en Stockholmspromenad och döm själv.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Konflikten håller ställningarna
• Veta och vårda

Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full av fantastiska flygfotografier, panoramabilder samt historiska fotografier, stadskartor, ritningar och andra dokument från tiden. Du kan välja att fördjupa dig i den utförliga texten eller nöja dig med att låta boken ligga framme som blädderverk.

Vem var då denne herr Lilienberg? Han var en hos gemene man numera sorgligt bortglömd stadsplanerare och visionär. Albert Lilienberg (1879-1967) har satt sin prägel på många av stadens mest unika platser, som Götaplatsen, Bagaregården, Kungsladugård, Gamlestaden, Landala egnahem och Änggården.

Han hade bland mycket annat ett finger med i den stora Jubileumsutställningen 1923 och banade väg för Göteborgs första höghus. Undrar just om skyskrapan med sjutton våningar, som uppfördes på Otterhällan 1927-29, var en lika het potatis som bygget av Karlatornet med sina sjuttiotre våningar på Lindholmen nästan hundra år senare har blivit.

Trots att Ronnebysonen var tämligen grön från Kungliga Tekniska högskolan när han tillträdde tjänsten som förste stadsingenjör i Göteborg år 1907 var han redan något av ett namn i branschen. Det var en ambitiös ung man med internationella kontakter, inte ens trettio fyllda, som raskt kavlade upp ärmarna och med liv och lust kastade sig in i arbetet.

Lilienberg mötte en stad på 150 000 invånare och som växte så det knakade. Industrin, handeln och sjöfarten blomstrade som aldrig förr. Landsbygdens folk flyttade i allt större utsträckning till Göteborg och följden blev ett skriande behov av billiga bostäder.

En efter en införlivades de omgivande områdena med Göteborg. Lilienberg fick bråda dagar med att styra upp det hela och få staden att hänga ihop på ett bra sätt. Det gällde att utröna bästa dragningen av spårvagnsspår och vägar. Inte minst Göteborgs kuperade terräng innebar en utmaning. Det var också viktigt att reservera utrymme för framtida behov.

Trångboddheten var som sagt skriande och Lilienberg engagerade sig tidigt i sociala frågor. Hit hörde egnahemsbebyggelsen. För att underlätta för skötsamma arbetare och andra med låga inkomster att skaffa sig hus upprättades speciella egnahemsområden runt om i utkanten av staden, som i Utby, Bagaregården Kungsladugård, Landala med flera.

Vidare sjösattes ett nytt socialt ideologiskt bostadsbyggande i Bagaregården för att lindra nöden. Hela stadsdelen, som kom att röna stor uppmärksamhet också internationellt, planerades av Lilienberg 1908. Stor vikt lades vid estetiken. Storgårdskvarter, fondmotiv och inskjutna fasader tillsammans med mycket grönska i form av lekplatser och små parker gjorde susen. Idén om trädgårdsstaden importerades från England. Det skulle också finnas rum för badhus och bibliotek.

Lilienberg hade förmåga att tänka i nya banor samtidigt som han värnade om det gamla. Han var en flitig skribent och efterfrågad föredragshållare. Därtill en riktig fena på att argumentera och övertyga stadens politiker, en väl så viktig egenskap i sammanhanget.

Efter tjugo år övergav Lilienberg, 1927, Göteborg för att ägna återstoden av sitt yrkesliv åt att planlägga vår huvudstad, men om detta förtäljer inte Bjurs bok så värst mycket.

Ta del av en faktaspäckad och välskriven bok om en imponerande gärning. Det är inte minst spännande att följa hur det Göteborg som vi känner idag vuxit fram. Fast ibland känns det lite grann som “Karl XII vann slaget vid Narva”. Man glömmer lätt att kungen – bokstavligt talat – hade en hel armé av folk bakom sig. Det är väl heller knappast bara stadsarkitektens och arkitekternas insatser, som gjort nämnda områden i Göteborg så lyckade.

Det vore också intressant att få veta mer om hur de förändringar, som senare generationer uppskattar, togs emot i samtiden. Något säger mig att de inte bara möttes av glada miner.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Varvsepokens arbetare
• Stadsutveckling för vem?
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Platsen för nutidens Gamla stan var på den tiden en holme mellan två strida strömmar. Här lastade man om skepp som kommit från havet till skepp som trafikerade Mälaren, eller tvärtom. Placeringen av en befäst stad kunde inte vara bättre.

Under de påföljande århundradena har årsring lagts till årsring. Staden har gradvis vuxit och förtätats.

Principerna för hur Stockholm utvecklats har skiftat. Författaren Peter Lundevall delar upp dessa olika epoker i tio så kallade perspektivskiften. Så kan man exempelvis fördjupa sig i Lindhagensplanen i det femte perspektivskiftet. Från 1870 växte stan åter, industrialismen drog arbetskraft från landet. Gatorna ordnades i rutnät på malmarna. Brandskydd, hygien och trafikeffektivitet prioriterades.

Eller så kan man grotta ner sig i modernismens genombrott kring 1930, det sjunde perspektivskiftet. Det var en fascinerande tid då arkitekter och politiker, påhejade av arbetarrörelsen, gjorde upp med gamla tiders stilideal. Peter Lundevall lotsar läsaren igenom ideologiska trätor utan att själv vare sig ta ställning, förenkla eller släta över.

Med det sagt har han definitivt en egen röst.

Någon har sagt att en stad utan gamla hus är som en människa utan minne, kanske kan man också säga att en stad som inte bygger nytt är som om människan inte längre skulle föda. I en levande stad är det ofrånkomligt med förändringar som anpassar staden till nya förutsättningar. Det innebär att också vår generations öde är att skapa tidstypiska tillägg som en dag blir ännu en av stadens historiska årsringar.

I och med det tionde perspektivskiftet är läsaren framme i vår tid. Stockholm har nått stadsgränsen och kan inte växa ytterligare, ytmässigt sett. Från och med 1990 är doktrinen därför ”bygg staden inåt”. Förtätning, bostadsbyggande i gamla industriområden, byggande på höjden.

Det här är ett riktigt praktverk, en tjock och rikligt illustrerad foliant. På varje uppslag finns stora bilder. Det är allt från den berömda Vädersolstavlan till planritningar och flygfoton. Det som verkligen lyfter verket är dess välskrivna och kunniga texter. Peter Lundevall, en stadsplanerande tjänsteman, har ingen knastertorr byråkratprosa utan skriver stilsäkert och levande.

Boken är ett måste för alla som intresserar sig för Stockholms historia och för den som vill förkovra sig inom ämnesområdet stadsplanering. Att bygga en stad är också ett stycke svensk kultur- och socialhistoria. Till exempel står det klart att en elit av få, rika män skapade Stockholm fram till 1900-talet. Ofta var det personer med starka ekonomiska intressen i byggandet som bestämde.

Rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet för att säkra den s.k. intresseprincipen, dvs. att inflytandet stod i proportion till hur mycket som erlades i skatt.

Peter Lundevall berättar att av stadsfullmäktiges 100 ledamöter efter kommunalvalet 1879 var 37 medlemmar i fastighetsägareföreningen. Bland de övriga märktes ett antal bankirer, som sannolikt också hade direkta intressen i byggandet. 90 procent av Stockholmarna saknade vid denna tid rösträtt.

Sedan dess har mycket hänt. Sociala behov och bostadsbrist har blivit viktiga motorer för byggandet. Alla stockholmare får numera vara med och välja representanterna till stadshuset. Men betyder det att den enskilda medborgaren kan utöva ett inflytande? Peter Lundevall berör fenomenet ”not in my backyard”, människans benägenhet att säga nej till ytterligare förtätning i sitt närområde. Han konstaterar kort att 00-talets stridsrop snarast varit ”yes in your backyard”. Främsta orsaken är rekordartad befolkningstillväxt, höga markpriser och kommersiella intressen. Liksom Östen och Sote får dagens stockholmare alltså räkna med nya grannar.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Stockholmskonst för dig och mig
• Stockholm ska läsa von Born
• Den vackraste boken om Göteborg

Innehållsmässigt är det här dock en antologi med kortare essäer som spretar åt flera olika håll. Här kan man alltså läsa om allt ifrån klassklyftor i renässansens Florens till modern arkitektur eller vilka effekter Brexit (kanske) kommer att få på världshandeln. Att boken skulle spreta kunde man kanske ha gissat redan utifrån beskrivningen av författarna till bidragen i antologin: en fastighetsmarknadsanalytiker, en politisk filosof, en statsvetare, två arkitekter, en historiker, en finansmarknadsjournalist, en stadsplanerare och en ”business guru” (jo, han beskriver sig själv just så).

Ett par av essäerna finner jag mer intressanta. Det främsta exemplet är nog Erica Benners essä fokuserad på medeltidstänkaren Machiavellis syn på ”civility” (höviskhet). Mina förkunskaper om Machiavelli sträckte sig till hans idéer om maktpolitik i boken Fursten, så här kunde jag lära mig något nytt om hur han samtidigt menade att allt för stora klassklyftor skulle underminera ett hövligt samhällsklimat. Absolut en tanke som förtjänar att uppmärksammas mer idag.

En del av de andra essäerna lyckas iallafall jag inte få ut så mycket av. Nicholas Boys Smith skriver exempelvis en något längre essä om stadsplaneringens historia. I sig en fungerande översikt på det temat, men poängen som Smith vill visa med sin essä är att detta med stadsplanering har en mångtusenårig historia och inte är ett socialistiskt påfund för att inskränka den fria marknaden. Att det fanns en sådan vansinnig idé bland en del nyliberaler hade jag ingen aning om innan, men om det nu gör det så får man väl hoppas att Smiths essä kan ändra någons uppfattning på den punkten. Ett annat exempel är essän av ”business gurun” Kjell Nordström, som diskuterar hur kapitalismen besegrat alla politiska alternativ samt skissar på scenarier för ”Capitalism 2.0” – hur ett framtida kapitalistiskt samhälle kan se ut. Den här essän förefaller mig dock så övermättad med klyschor och buzzwords att jag har svårt att hitta något substantiellt innehåll i den. Men kanske är det bara jag som har svårt att ta till mig av guruns lärdomar.

Sammantaget är det här en bok jag har svårt att se en målgrupp för. Flera av de enskilda essäerna kan säkert ha sina läsare, även om jag kanske inte alltid själv finner alla så särdeles intressanta. Men jag kan däremot inte riktigt föreställa mig vem som är så intresserad av alla de olika ämnen som behandlas i bokens essäer att man skulle vilja köpa helheten.

Similar Posts:

• På spaning efter en fiende
• De som försåg oss med 1:a maj
• Spretigt om Kinas utveckling
• Vi apor och pengarna
• Kapitalismen under lupp

I korta kapitel tecknas såväl samhällets framväxt som arkitektoniska och byggnadstekniska drag från respektive årtionde och plötsligt ser jag staden omkring mig med nya ögon. De specifika kännetecknen för olika decennier står ut på ett annat sätt och främmande trapphus blir långt mer intressanta än tidigare.

En bok för den som är intresserad av historia eller arkitektur, eller för den som vill ta hand om sin lägenhet. Jag sörjer mycket av den modernisering som skett men det är inte alla som trivs med att bo i någon sorts museum. Själv växte jag upp i ett funkisområde där den ursprungliga planlösningen med arbetskök, jungfrukammare och serveringsrum öppnades upp och blev till ett stort rum för matlagning och umgänge hos de allra flesta, med vårt hus som ett av de få undantagen. Kanske var det där min kärlek till originaldetaljer föddes, trots att 1930-talet aldrig varit min favoritepok?

Förvånansvärt mycket ryms i de korta introduktionerna som ger förklaringar på flera plan till varför flerbostadshusen ser ut som de gör. Olika former av tekniska begränsningar som nya metoder övervinner, mängder av regleringar för att tillvarata olika intressen – och sätt att delvis kringgå dem. Man får veta varför kungsvåningar kallas just så och hur kraven på hiss vid ett visst antal våningar ledde till en stor mängd trevåningshus på 1950-talet.

De avslutande kapitlen handlar om exempel på byggnadsvårdsfrågor – hur tar man hand om sin lägenhet på bästa sätt, vad bör man försöka återställa och hur? Det är summariskt men visar på ingångar för den intresserade, en början att utgå ifrån.

Kritiken mot dagens närmast kritvita interiörer är genomgående – eftersom det är så vanligt nu men otänkbart fram till egentligen ganska nyligen. För varje decennium finns exempel på vanliga kulörer att utgå ifrån i stället för vitt, vitt, vitt.

Tanken är dock inte att alla ska bo i någon sorts museala miljöer utan att skapa en medvetenhet om vilka ingrepp som är lätta att återställa och vilka som inte är det, vilka material som troligen håller länge än och vad man ska se upp för – som att äldre tiders badrums tätskikt inte klarar våra nutida duschvanor.

Det är gott om bilder med angivna källor, oftast mäklarbyråer. Själv skulle jag ha önskat att adresserna angivits, så att jag själv kunnat titta på vissa byggnader. Visserligen kan det vara roligt att själv känna igen eller gissa men ganska onödigt, även om det roar mig att min svärmors hus är paradexemplet på 1980-talets arkitektur.

Det är också bra att den sträcker sig så långt som till 1980-talet. Även om det inte var någon lysande tid på vissa sätt kan det vara bra att veta vad man förändrar även där.

Tyvärr är den mycket dåligt korrekturläst, vilket skämmer en bok som för övrigt känns påkostad och gedigen.

Similar Posts:

• Konflikten håller ställningarna
• Allt om postmoderna hus
• Folkhemmet deluxe
• Den vackraste boken om Göteborg
• Långsiktigt hållbar hållbarhet

Författaren, Bedoire, blev av Kungliga Vitterhetsakademien tillfrågad om han kunde tänka sig att skriva en bok om Villastan vid Humlegården i Stockholm. Denna akademi har nämligen, sedan 1973, varit belägen i Villastan och haft Villagatan 3 som sin adress, efter det att huset donerats till akademien 1963, i samband med att ägaren Herbert Rettig gått bort. En bebyggelsehistorik över Villastan har alltså inte skrivits förrän nu.

På 1870-talet uppstod tanken på att bygga bostäder strax norr om parken Humlegården i centrala Stockholm. Det var bankdirektören och finansmannen Henrik Palme (1841-1932) som, tillsammans med kolleger i AB Stockholms Byggnadsförening, tog initiativet till byggandet av en villastad, inspirerad av bland annat fina villaområden i Berlin.

Området norr om Humlegården, som dessa byggherrar hade valt, var vid denna tid inte så trevligt; det var ett område med tobaksodlingar och det var ganska ödsligt och hade illaluktande diken längs med Norra Humlegårdsgatan (senare Karlavägen). Där fanns skrangliga plank och ruckliga trähus. Kungliga Biblioteket som ligger i Humlegårdsparken, höll vid denna tid på att byggas och området som helhet skulle behöva få en höjd status. Marken med tobaksodlingarna ägdes av trädgårdsmästare, och dessa var villiga att sälja sin mark, så snart skörden kunde bärgas för sista gången. Marken köptes 1874.

Där tobaksodlingarna funnits ville man alltså bygga en vacker villastad. Det skulle bli något utöver det vanliga. Det skulle bli attraktiva villakvarter i anslutning till Humlegården, liksom i Berlin, där villor fanns i anslutning till befintliga grönområden. De eleganta villorna skulle vara glest placerade och fristående. Husen skulle vara indragna från gatorna och ha trädgårdar. Så blev det. Och från början var gatorna inte heller stenlagda utan belagda med grus.

1877 var första gången namnet Villastan nämndes i en adresskalender, och 1885 var Villastan så gott som färdigbyggd. Henrik Palme hade själv låtit bygga sig en villa och flyttat till området. Men redan samma år som området stod klart, började det förlora sin karaktär. För det hade blivit mycket populärt och trendigt att bo i det nya bostadsområdet. Där bodde industrimän, bankmän, höga officerare, bokförläggare, författare, kvinnosakskvinnor, konstnärer, artister, medlemmar av kungahuset och Riddarhuset, människor med enorma rikedomar och stora konstsamlingar. Där fanns också ett rikt kulturliv och ett aktivt religiöst liv. (Att nämna alla vid namn som bott i Villastan låter sig inte göras i en så kort text som denna.) Många av de rika var också generösa välgörare, och stadsdelen hade inga fattiga, eftersom där inte fanns några gårdshus. Tjänstefolket bodde ordnat i villorna. Det var en mycket välbärgad, avskild och trivsam plats, med andra ord.

Och vad hände då, jo, naturligtvis – tomtpriserna steg i höjden och de som ägde små villor, ville sälja dessa eller riva dem och bygga större villor och till slut ersattes många villor med hyreshus. Henrik Palme själv ”gav upp” tidigt och sålde sin fina villa på Villagatan 4 och flyttade till Djursholm, där han grundade en ny villastad 1889. På platsen där hans villa stått byggdes ett hyreshus i fyra till fem våningar. Villastadsidealet var ej längre möjligt att upprätthålla. Allt handlade om pengar. Till slut var den lantliga känslan i Villastan försvunnen.

Materialet i boken är digert, och att lotsa sig fram genom boken och samtidigt verkligen hålla koll på vad man läser om, var man är, på vilken gata, vilket gatunummer och i vilket hus, och vem som var ägaren, och vem var nu arkitekten? Vem var nu byggherren? Och när revs det ursprungliga huset och vem bodde där, och vem flyttade till det nya huset som ersatte det gamla? Ja, det är ganska knepigt. Det känns nästan som en omöjlighet att hålla det samlade greppet vid läsningen. Så det är nog så, att visst går det att läsa boken från pärm till pärm, men jag tror att de flesta kommer att använda boken Villastan som en uppslagsbok för att då och då läsa om villor och personer och händelser när andan faller på, eller när man planerar att ta sig en promenad, för att rekognosera i Villastan.

Det är en mycket intressant bok, naturligtvis, men det är ganska sorgligt att läsa den. Visst, det är naturligt, eller ett nödvändigt ont, att ett bostadsområde i en storstad exploateras så när som på in i minsta vrå. Men ofta görs det på ett alltför obetänksamt sätt. Miljön tar skada. Villastaden blev till slut inte alls som man hade tänkt från början. Av de cirka 40 villor som byggdes, revs 25 och de flesta andra byggdes om, förändrades och utvidgades på olika sätt. Med mängden människor kan en storstad naturligtvis inte te sig som en idyll. Men lek med tanken att förbud mot höga hus och girig exploatering hade kunnat gälla i stadsdelen. Det hade varit ett väldigt fint, ovanligt och idylliskt område nu. Exklusivt är området dock fortfarande med sina kulturinstitutioner, ambassader och exklusiva bostadsrätter.

Fredric Bedoire avslutar sin bok med bland annat följande ord:

Vittnesbörden om Villastans fängslande avsnitt i Stockholms historia bärs av de gamla villorna och de små hyreshusen, de som ger stadsdelen dess egenartade karaktär. Det är ur deras murar som de färgstarka invånarna ännu talar.

Själv har jag besökt en av de gamla bevarade villorna, den på Villagatan 2, då Polska institutet fanns där. Huset som kallas Adelsköldska villan (efter ägaren, majoren Claes Adelsköld) byggdes 1887-88 och var den andra villan på platsen, efter det att den allra första från 1878 hade rivits. Nu är villan residens för Polens ambassadör. I boken berättas om att Adelsköld tog för givet att hans villa skulle rivas efter hans död och att det istället skulle komma att uppföras en ”ohygglig hyreskasern” på platsen.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Allt om postmoderna hus
• De visade upp sig på promenaden

Ett annat Berlin är lämplig att ta med sig för den som redan varit flera gånger i Tysklands huvudstad. Här hittar man främst sevärdheter som ligger vid sidan av turisternas allfarvägar.

Några av DDR:s miljonprogram finns med, liksom en utförlig lista över Tredje rikets efterlämnade bunkerbyggnader. Men även konsten i tunnelbanan lyfts fram, liksom Filmpark Babelsberg med sin utställning om Sandmännchen, DDRs John Blund.

Även några av stadens mer välbesökta platser får utrymme. Minnesmonumentet för Europas mördade judar under Förintelsen är ett sådant.

Att vandra där är som att finnas och försvinna. En stark påminnelse om att vi måste bekämpa de krafter som vill se att vissa får finnas och att andra försvinner.

Fint beskrivet. Även jag har associerat till försvinnande och glömska på den platsen. Marken är kuperad och en vandring bland betongpelarna innebär att man ömsom hamnar inne i monumentet, ömsom kommer ”upp” igen och då ser Tiergartens träd.

Ett av bokens många kapitel handlar om Berlinmuren. Peo Rask nämner East Side Gallery, något av en turistfälla enligt mig. Jag föreslår i stället Gedänkstätte Berliner Mauer. Minnesplatsen längs Bernauer Straße är en fantastisk utställning som ger besökaren en betydligt bättre känsla för muren än någonsin East Side Gallery.

Så hur håller boken som faktisk reseguide? Den är fylld av fina foton och nästan alla platser har pedagogiska väg- och reseanvisningar. Tyvärr saknas sakordsregister, något som annars hade hjälpt läsaren att snabbt hitta rätt. En reseguide lutar sig tungt mot faktauppgifter. Men jag upptäcker bara ett fel, vilket är bra. Ett sovjetiskt minnesmärke i Tiergarten avbildas, men bildtexten placerar felaktigt monumentet i Treptower Park längre åt sydost. Det är inget att hänga upp sig på. Även i Treptower Park finns ett krigsminnesmärke över Röda arméns stupade.

Varför utövar Berlin en så stark lockelse? Det är förstås olika saker för olika personer. Men jag tror att den allestädes närvarande 1900-talshistorien spelar stor roll för många. Peo Rask påpekar att berlinarna inte förnekar sitt förflutna, tvärtom lyfts även de obehagliga kapitlen fram till allmän beskådan. Dessutom är vi nog många som lockas av den uppenbara och kreativa förändringsprocess staden befinner sig i. Berlin är faktiskt fortfarande på väg att återhämta sig efter världskriget och åren med kallt krig, då båda Berlinhalvorna kämpade med dålig ekonomi. Som syn för sägen har staden nästan en miljon färre invånare nu än för 70 år sedan.

Kanske är det därför Berlin har så många övergivna platser. Författaren ägnar sig flitigt åt det som kallas urban exploring: man tar sig in på övergivna, ofta förfallna platser och fotograferar. Det kan handla om järnvägsstationer, fabriker eller ödehus.

Förr eller senare uppdagas ett hål i stängslet och vips är du inne. Sedan är det bara att gå där rälsen en gång har legat tills du kommer till den övergivna stationen. Att ta sig ut på de upphöjda järnkonstruktionerna ger en känsla av att för tillfället inte vara med, utan överlåta sig till det som gjort sitt. Andra värden gäller.

Peo Rask avslutar gärna sina faktaspäckade texter med kåserande betraktelser av det här slaget. På så sätt balanserar boken mellan att vara en reseguide och en reseskildring. Ibland hotar den senare att konsumera den förra – varför ska jag åka dit när till och med känslan redan är beskriven? Men för det mesta funkar det och ger mersmak.

Boken behandlar åtskilliga byggnader. Det är intressant. Här finns mycket för den som funderar över boendesituationen och bostadspolitiken samt tillväxten i Berlin.

Men författaren hyser konsekvent skepsis mot nytillkomna byggnader. Begreppet gentrifiering återkommer liksom uttrycket ”en våt dröm för investerare”.

Genom att besöka övergivna platser kan vi skåda hur framtidsoptimism inte alltid slagit väl ut, och där finns mycket att lära.

Det kan jag instämma i. Många av bokens fotografier bär vittnesbörd över storhetsvansinne och ekonomisk ruin. I synnerhet gäller det byggnadsverk från stadens två totalitära epoker: Tredje riket och DDR.

Samtidigt, vad är en stad om inte summan av allsköns mänsklig framtidsoptimism, antingen sådan som slog väl ut, eller sådan som människorna övergav och glömde bort? Utan markspekulation inget Berlin alls, ja utan investeringar ingen stad någonstans.

Det vore bra synd, för Berlin är en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Den vackraste boken om Göteborg
• Ett omvälvande år i Berlin

Rasmus Wærns bok Bygge och bråk handlar mindre om ovanstående och mer om byggnader och platser som är emblematiska och kulturhistoriskt viktiga på andra sätt, men betraktelserna och poängerna är relevanta. Wærn gör nedslag i en rad olika konflikter runtom i Europa, oftast i Sverige. Han hyser en stark tro på den goda, konstruktiva(!) konflikten och ger exempel på hur idéer om maffighet kontra ändamålsenlighet lett till godartad brokighet och sunda kompromisser.

Men han får också lov att konstatera att byggbudgetar ofta överskrids rejält och att det ligger något djupt odemokratiskt i att skattebetalare fått pröjsa för projekt de sällan haft något att säga till om – eller kanske inte ens velat ha. Det senare kan ha straffat sig, med tanke på att arkitektur idag är ett ämne som Wærn övertygande påstår har hamnat i skymundan. Palla bry sig, liksom.

Boken kan ge ett något osammanlänkat intryck – men språket är kul och egensinnigt och infattat med lite (själv)ironi här och var. Historiska byggen har präglats av vision efter vision, men kanske är det just humor som saknas i arkitekturens språk och byggnadernas berättelser.

Similar Posts:

• Veta och vårda
• Allt om postmoderna hus
• Folkhemmet deluxe
• Den vackraste boken om Göteborg
• Barbie presenterar arkitektur

Jan Berggren har skrivit en faktaspäckad bok om Stockholms tullar, som även kan fungera som uppslagsbok. Den känns verkligen övergripande och fullständig, och ger en helhetsbild av det gamla systemet med landtull och miljöerna runt tullarna. Boken utgör en sammanslagning, med viss omarbetning och nyredigering, av två tidigare böcker av samma författare: Alla tiders tull i stan. Historia och händelser kring Stockholms tullar från 2000 och Tullsnok – öppna bommen! Carl Michael Bellman och Tullen från 2003; båda dessa böcker är slutsålda.

Boken är väldigt rikt och intressant illustrerad med gamla och nya fotografier (för att jämföra hur tullplatser såg ut förr och hur det ser ut på platsen idag). Det finns bl a porträttbilder av tulltjänstemän, kartor över exakt var i Stockholm tullhusen och tullplatserna låg (en kunskap som gått förlorad för allmänheten), gamla målningar över Stockholm och ritningar över tullhusen. Det hela känns väldigt täckande och komplett. Det går inte att sätta annat än högsta betyg. Det skulle, som komplement till boken, vara väldigt fint om det kunde göras en film. Det finns många intressanta berättelser kring tullportarna, tullen och dess verksamhet.

Författarens syfte har också varit att visa på de många författare som fått inkomst genom att arbeta för tullen. Han berättar om flera mer okända författare. Men de författare som är de allra mest kända är Carl Michael Bellman och Hjalmar Söderberg. Bellman skildrade sina kollegers öden i sina sångtexter. Det var när han arbetade för tullen, som ”det centrala i Bellmans lyrik kom till”, skriver Berggren. Bellman arbetade som tjänsteman för tullen med protokoll och skrivelser under åren 1767-1772. Hjalmar Söderberg skildrar sitt arbete som tjänsteman vid Tullpackhuset vid Skeppsbron 38 i sin roman Martin Bircks ungdom. Han arbetade där i några år omkring 1890. I romanen skildrar han bland annat hur det gick till när han fick sin anställning 1888, vid 19 års ålder. Tristess och monotoni präglade arbetet.

En tull i denna gedigna berättelse om Stockholms tullar, som intresserar mig särskilt, är Hornstull. Denna tull har jag passerat tusentals gånger. Hade jag levt i det gamla Stockholm, hade jag passerat en tullport belägen vid slutet av den gamla Liljeholmsbron. I och med att denna första Liljeholmsbro byggdes 1669, fick Stockholm en ny huvudinfart från söder, och tullen fick sin plats vid brofästet. Platsen för denna första bro och dess tull låg i den nuvarande korsningen Bergsundsstrand – Hornstullsstrand, alltså på en plats en bit nordväst om nuvarande Liljeholmsbron. Inga spår av bron eller tullen finns längre kvar på platsen.

Det första tullhuset var en tvåvåningsbyggnad av trä. Först 1777 uppfördes ett mer representativt tullhuskomplex i sten. Det bestod av två hus med sammanlagt nio rum och två kök, som var sammankopplade med ett portvalv, genom vilken trafiken passerade. När tullen senare drogs in (systemet med stadstullar upphörde 1810, bevakning av trafiken bibehölls till mitten av 1860-talet), fick husen stå kvar och trafiken gick fortfarande genom portvalvet, tills detta blev för trångt, och det revs 1905. Den gamla bron klarade naturligtvis inte heller trycket av den ökade trafiken och ersattes med en ny bro 1915, sydost om den gamla, som i sin tur ersattes av en ny bro 1928. De gamla tullhusen i sten stod kvar på den gamla platsen och förföll. De revs 1933. Synd att de inte bevarades; det var hus byggda 1777, stående på en plats sprängfylld med historia.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Överdriven exploatering krossade drömmen

Efter mer än 50 år i Sverige är Barbie still going strong. Som leksak, samlarobjekt, kulturyttring, ikon. Hon är ett levande begrepp som lockar och intresserar, retar och irriterar. Barbie är både lustfylld nostalgikick och problematiserat samhällsfenomen. Hon är tidlös. Det ligger i hennes natur, som världens genom tiderna mest säljande leksak.

Om jag inte varit särskilt intresserad eller insatt tidigare så blir jag det när jag läser den här boken. Med stort engagemang skriver Lotta Malmstedt Barbies historia, främst ur ett svenskt perspektiv. Här återges kampen om vem som hade rätt att sälja denna eftertraktade docka och hur man med smarta marknadsföringsknep skapade ett ha-begär kring både dockan och alla tillbehör.

Historiken är rikligt illustrerad med tidningsurklipp ur samtida tidningar. Ett urklipp ur Allers från 1966 visar en bild av Mona Andersson, senare Sahlin, som

är en riktig ordförande fast hon ännu går i småklasserna. Mona Andersson i Nacka blev den första Barbieklubbordföranden i Sverige eftersom det var hon och hennes sju lekkamrater som bildade den första inregistrerade klubben.

Barbie betraktas ofta som en leksak med tveksamma ideal. För vuxen, för smal, för yppig och för passiv. Men att vara ordförande i en Barbie-klubb som barn kanske kan vara bra för karriären? Kreativiteten har också blomstrat i Barbies spår och många vittnar om att de skapat egna kläder till sin Barbie.

Men det finns förstås också en hel del tveksamma detaljer i den här leksakshistorien. Marknadsföringstekniken är säkert sju resor värre idag, men det som slår mig här är att alla så aningslöst verkar ha spelat med i marknadsföringen. Men sådant är väl alltid lättare att se i backspegeln förstås?

Bokens andra del är en road-trip med en tillbakablick i 1960-talets Sverige genom dess arkitektur. Fotografen Hans Jonsson har fotograferat Barbie, Midge och Ken i tidstypiska kreationer framför mer eller mindre kända svenska byggnader från 1960-talet. Varje bild ackompanjeras av en kortare text om byggnadsverkets i fråga och blir därför samtidigt en arkitekturhistoria. Tillsammans med de tidstypiska kläderna på Barbie med vänner så känns det som bilderna är tagna då, trots att de är tagna idag. Det är snyggt och roligt. Och lärorikt.

Similar Posts:

• Barbie – lockande, livsfarlig leksaksvärld?
• Arkitektur för kaffebordet.
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Sverige – en grå novemberdag?