Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass
• Wallraffade långt före Wallraff

Eva Gabrielsson 3 juli
Var livskamrat till Stieg Larsson och delaktig i den uppmärksammade arvstvisten om rättigheterna till Milleniumtrilogin. Jag tänker lyssna för att få höra henne själv berätta.

Ulf Malmros 4 juli
Guldbaggebelönad regissör och manusförfattare. ”Jag tänker berätta om när jag missade att ringa ett samtal och därför förlorade tvåhundra miljoner kronor, och hur jag en morgon höll på att bli skjuten i huvudet.” Säger han till Sveriges Radio, just därför tänker jag lyssna.

Micael Bindefeldt 9 juli
Är eventarrangör och PR-konsult och en sommarpratare med ett fascinerande liv.

Mats Sundin 11 juli
Professionell ishockeyspelare och min idol när jag var 10 år.

Elisabeth Asbrink 13 juli
Författare som skrivit om sambanden mellan Malexandermorden och Lars Noréns pjäs 7:3. För att det var ett brott som vände upp och ner på hela Sverige, för att det var på riktigt, för att det är sånt som man borde skämmas för att man tycker är spännande.

Aris Fioretos 17 juli
Är författare och översättare med blick och röst att beundra.

Andres Lokko 20 juli
Är skribent och manusförfattare, jag förväntar mig vuxen självdistans, själv säger han att det bla kommer att handla om saknad som man låtsas inte existerar. Kanske är det samma sak?

Karin Johannisson 26 juli
Är professor i idé- och lärdomshistoria och ska prata om tårar.

Johanna Koljonen 1 augusti
Är programledare och filmkritiker. Jag kommer att sitta redo framför radion utan något annat som möjligt störningsmoment, för att hon har den finaste rösten och är den smartaste och nördigaste människan jag lyssnat till. Förväntar mig ett program ett lyssna på om och om igen.

Therese Alshammar 6 augusti
Är världsmästare i simning och jag kommer att lyssna för att jag alltid får höra att hon är så lik min syster och mig, för att hon brukar handla skor av mig och alltid är världens trevligaste.

Björn af Kleen 9 augusti
Skribent och författare som har skrivit Jorden de ärvde om den svenska adeln.

Darin Zanyar 13 augusti
Är sångare och artist och jag kommer att lyssna bara för att han är ung, har vackra bruna ögon och den finaste blomsterkransen av alla på presskonferensen när Sveriges Radio presenterade sommarvärdarna.

Monika Fagerholm 14 augusti
Är författare till underbara och magiska böcker. Skulle jag välja bara ett sommarprogram att lyssna på den här sommaren skulle jag välja hennes. Hon ska prata om ”klänningar, tyger och om vikten av att dagdrömma. Om mode som dröm, kropp och död”. Kan det bli mer fantastiskt?

Johannes Anyuru 16 augusti
Är poet och författare och jag hoppas att han kan motarbeta den där poesiskräcken som det talas så mycket om just nu. Att poesi inte behöver vara obegriplig och farlig.

Anna Odell 19 augusti
Är konstnären som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, som väckte en debatt om vad konst egentligen är och ska göra. Jag vill höra henne berätta sin historia, från början till slut utan att bli avbruten en endaste gång.

Men som så ofta så hittar man guldkornen bland dom där rösterna man inte alls hade tänkt att lyssna på, dom som det visar sig ha en alldeles egen historia att berätta eller en röst som det bara är att följa. Så jag kommer att slå på Sommar i P1 många gånger i sommar. Sändningstiden är som vanligt 13.00 men som tur är sänds programen i repris 22.00 samma kväll. Jag brukar lyssna innan jag somnar, med fönstret öppet och sommaren utanför. Och så finns dom såklart på webben också, att ladda ner och ta med ut i sommaren, på stranden, i skogen, i skydd från solen.

Similar Posts:

• Forever sommar och pojkstreck
• Sommar av konsekvenser
• En mellanrummens sommar
• En sommar av allt och inget
• Ingen sommar utan nordic noir?