dagensbok.com » Ylva Eggehorn

Bengt af Geijerstam "Det levande havet, Tärnskär i Östersjön"

Tommy Arvidson — Wed, 02 Dec 2009 23:00:06 +0000

Stockholms skärgård måste vara svenska naturfotografers älsklingstillhåll. Otaliga är de böcker som skrivits/fotograferats om denna Östersjöns pärla. Oftast är det glada böcker fyllda med friluftsälskande människor som badar, äter fiskar och har allmänt trevligt. Men Bengt af Geijerstam och Ylva Eggehorn har inte trampat i den populistiska fällan. De skildrar en enda liten fjuttig ö, längst ut i skärgården på gränsen till det öppna havet. Ön heter Tärnskär, är sjuhundra meter lång och femtio meter bred. Eller egentligen är det ingen ö. Det är, som namnet antyder, ett skär, en liten parentes i havet, bevuxet endast med lågväxande vegetation. Något annat passar inte i den eviga blåsten. Man lägger bara till där vid lugnt väder. Skäret skulle till och med ha kunnat kallas ogästvänligt, om det inte varit för den lilla lagunen med sandbotten.

Författarna porträtterar detta lilla skär sommar som vinter, i stiltje och storm. Eggehorn skriver dagbok och poesi, gör intervjuer och historiska betraktelser.

Livet i städerna pågår som vanligt
återskenet från den står över havet
Som en andra solnedgång
det är svårt att få reda på
Om världen går under,
eftersom det märks så lite,
och vem skall förresten ta hand om
begravningen av ett hav.

Det finns ett stråk av oro, en ton av omsorg om den sköra balans som håller på att rubbas i det stora innanhavet Östersjön. Vid ett besök hos Askölaboratoriet får läsaren klart för sig att havet är ett mycket komplicerat system av organismer som är beroende av varandra. Om vårens algblomning kommer för tidigt, rubbas hela tidtabellen för plankton, något som får långtgående konsekvenser. Dagens problem med alger bäddade vi för redan i början av 1900-talet, när vattentoaletten introducerades.

Geijerstams bilder smeker över de skrovliga klipphällarna, dyker ner i en skreva där en fågel har hittat sin sista vila. Han porträtterar de få örter som växer i skärets skrevor. Bäst tycker jag om de vresiga bilderna där naturen är lite småsur och inte vill bli avporträtterad utan surt ignorerar fotografen. Som när dimman väller in eller när isen har kopplat greppet om skäret.

Man längtar ut till detta lilla förunderliga skär, och visst får man sig en tankeställare. Varför är vi så varsamma om naturen ovanför vattenytan och så ointresserade av det som ligger under vattnet?

Ylva Eggehorn "Där lejonen bor, män och manlighet i Bibeln"

Eva Björnberg — Sat, 07 Mar 2009 23:00:55 +0000

I förordet till sin bok Där lejonen bor, män och manlighet i Bibeln förklarar Ylva Eggehorn bokens titel. Där lejonen bor är ett uttryck hämtat från antikens och medeltidens kartor. När kartritaren inte kunde rita en karta över ett område, eftersom det var okänt, brukade han ange detta med det latinska uttrycket ”ubi leones” ”” där lejonen bor, eller ”hic sunt leones” ”” här finns det lejon. Med detta menas att där väntar okända faror. Det okända för Eggehorn är mannens värld eftersom hon är kvinna. Det finns trots det allmänmänskliga, specifika erfarenheter, som inte kan vara de samma för kvinnor och män. I sin bok beskriver, analyserar och tolkar hon berättelser om män i Bibeln.

Det känns verkligen roligt att befinna sig i sällskap med en så bibelkunnig författare, som Eggehorn. Hon verkar ha bemödat sig om att skriva så lättillgängligt som möjligt, med förklarande och tydliggörande exempel, förlagda till nutid. Allt för att inte skrämma bort läsare, som kanske inte har så lätt att intressera sig för Bibelns berättelser eller tycker det hela känns mossigt. Hon är medveten om att Bibeln innehåller många hemska våldsskildringar, i sin undersökning av berättelserna om männen har hon letat efter det som bryter mot den starka normen:

Om det finns män i Bibeln som är ointresserade av våld, då blir jag verkligen intresserad. Om de visar på helt andra sätt att leva än att döda för att få sin vilja igenom, så vill jag veta varför de finns med i den här boken (eller boksamlingen – Bibeln består ju av minst 66 volymer.

På grund av hennes urval, kan dock resultatet av hennes undersökning av män i Bibeln, i sin helhet tyckas ganska missvisande. Hon väljer alltså att hoppa över de berättelser som präglas av våldsskildringar. Eggehorn konstaterar bara, att det vilar en förbannelse över mänskligheten och dess förmåga ”att blanda ihop gott och ont, så att det onda ibland tycks användbart för Den Goda Sakens skull.” Jag får acceptera att ett urval ju alltid måste göras, om det inte är fråga om ett uppslagsverk på flera volymer. Här handlar det alltså främst om de fredliga männen.

Eggehorn berättar huvudsakligen om tolv män (och om den anonyme mannen i Höga Visan), och endast en av dessa utövar brutalt våld. Hon börjar med Adam, hans namn betyder Man, han står ensam och sårbar och klarar inte sig själv, därför skapas kvinnan. Kapitlet om honom har rubriken Mannen som fick språket och kläderna. Därefter handlar det bland annat om Jakob, David, Jona, Petrus och Josef, Marias man. Det allra sista kapitlet handlar om Paulus, med kapitelrubriken Mannen som skröt om sin svaghet. Där menar Eggehorn, att det världen behöver är en svag man, som Paulus, som kom fram till att det inte är farligt att vara svag, utan att vara svag är att vara öppen. De flesta av männen upplever stor dramatik i sina liv och Eggehorn undersöker hur de tacklar dessa omvälvande händelser och vad de lär sig. Det är spännande och tankeväckande. Hon gör berättelserna påtagliga genom sitt konkreta , jordnära och ibland humoristiska sätt att skriva, insprängt med högst personliga bekännelser och reflektioner. Det skulle vara intressant att jämföra denna bok med hennes bok om Bibelns kvinnor , som utkom 2006, med titeln Kryddad olja.

Eva Stina Byggmästar "Näckrosön"

Sigrid Nurbo — Mon, 17 Sep 2007 23:00:00 +0000

Djuren och naturen är ofta de som färgar och ger ton till Eva-Stina Byggmästars dikter, så även i Näckrosön. Färgen i den här diktsamlingen är blågrå och vemodigt dimmig. Ljusa klara kilar och kryphål, små som stora öppnar sig och förundrar. En känsla av ödmjuk tacksamhet inför livet och det oförståeliga genomströmmar boken.

Det är en andlig diktsamling. Gud tilltalas ofta direkt. Liknande dikter är skrivna av Ylva Eggehorn. Det är som psalmer, fast något privatare. Även rytmen hos Byggmästars dikter påminner om psalmer, lite högtidligt, lite bedjande, lugnt och stillsamt. Men humor har de förstås båda två, Eggehorn och Byggmästar. Det är roligare att läsa de här dikterna än de i psalmboken.

Byggmästar försvarar sin Gud såhär:

Gud är mitt ängsullsbo
som ingen kan komma
och sandslottskrossa

Trots allt, det blir svårt att läsa dikterna på annat än ett andligt vis. Det är en fin bok, men som ickekristen lätt att värja sig mot. Det blir emellanåt för mycket halleluja. De dikter som inte har en tydlig Gud som mottagare fungerar klart bäst.

Carolina Thorell "Det alkemiska hjärtat"

Anders Edwartz — Sat, 09 Mar 2002 23:00:00 +0000

Det är som det är med viss poesi, bara att kapitulera inför den direkta förståelsen och istället söka ett större sammanhang, en ambition, ett program eller ett utslag av förtvivlan. Jag måste erkänna att jag ganska ofta gjorde platt fall i min egen läsning av Det alkemiska hjärtat, för att nu inte tala om tolkningen. Det är ambitiöst, det är omfattande och det är ordsvalleri. Sida upp och sida ner, där varje rad pockar på omläsning och eftertanke. Vad menas? Syftar orden framåt eller bakåt? När kommer den där raden som ställer allt på skaft eller är själva porten till dikten. Nej, jag tycker att många dikter, framförallt i början av samlingen, saknar koncentrationen.

Interpunktionen är lämnad därhän. I och för sig inget fel med det, men när meningarna bryts upp till fragmentariska satser som stångas mot varandra blir dessa utbyggda dikter ett pusslande på alltför många nivåer. Jag är inte den som förespråkar motståndslös dikt, tvärtom, friktionen i språket är diktens främsta källa och motor, men här känns adjektiv och verb staplade på varandra direkt omotiverat. Man sitter med en önskan att diktaren ska tala i lyriskt klarspråk. Om jag får uttrycka mig så.

Nu är förvisso inte alla delar av Det alkemiska hjärtat lika gåtfulla. Den inte så spretiga slutdikten har ett längre och mer sammanhängande tilltal. Och ibland lossnar det rejält mellan sidorna, rebusen uppträder i sin enkelhet vilket kan ge god effekt. Som i dikten "Namnen utantill" där det plötsligt står "Jag fortsätter att dag efter dag/dikt efter dikt/foga ihop mig/ till ett slags läsbarhet". Jag tror det finns en slags kärna och nyckel i de här orden. Det är framförallt en näst intill besatthet av orden och den personliga möjlighet till självkännedom språket erbjuder som i detta fall drivit poeten. Det är vad alkemin går ut på, tampas med de galna idéerna, att språket någon gång blir till det GULD! som så många poeter, och inte minst modernister, önskat sig!

Thorell påminner ibland om Katarina Frostenson (t ex. fascinationen inför färgen gult) och Ylva Eggehorn i sina försök till att göra orden precisa och bilderna uttrycksfulla. Men där hennes föregångare ofta nöjer sig med att ekvilibrera i stilistiska figurer och expressionistiska landskap, pockar Thorells dikt ändå på något slags budskap. Det är en känsla jag har, men tyvärr stannar den därvid. Kanske är igenkänningsfaktorn för taskig!

dagensbok.com » Ylva Eggehorn

Bengt af Geijerstam "Det levande havet, Tärnskär i Östersjön"

Similar Posts:

Ylva Eggehorn "Där lejonen bor, män och manlighet i Bibeln"

Similar Posts:

Eva Stina Byggmästar "Näckrosön"

Similar Posts:

Carolina Thorell "Det alkemiska hjärtat"

Similar Posts: