Ett äpple gör motstånd. Ett äpple äter man inte, det erövrar man. Ett pärons konsistens är långt mer tilltalande. Päronet är mjukare och ger efter. Att äta ett päron är som… att kyssas.

Berättelsen i sig är rätt märklig. I den får vi följa författaren Henry som efter ett misslyckat försök att få ut en flippbok om Förintelsen ger upp skrivandet efter två succéromaner. En dag får han ett kuvert fullt av fotokopior av Gustave Flauberts The Legend of Saint Julian Hospitator (originalet har titeln La légende de Saint Julian l’hospitalier, berättelsen finns också översatt till svenska och heter då Legenden om Julianus den gästfrie). Avsändaren visar sig vara en sur, gammal konservator som skriver på en pjäs om skrikapan Vergilius och åsnan Beatrice och behöver Henrys hjläp. Vergilius och Beatrice går runt i ett Beckettskt ökenlandskap och talar om att uppleva och minnas Ohyggligheterna (detta är vad de båda djuren kommer fram till att kalla det efter en lång diskussion).

Vergilius och Beatrice är också två av konservatorns älskade djur, alla döda och uppstoppade. Trots att konservatorn aldrig nämner Förintelsen i pjäsen eller i sina samtal med Henry är det ändå tydligt nog att de döda djuren (två tredjedelar av djuren i konservatorns studie är utdöda) berättar om Holocaust. Men som Henry själv går och mässar för sig själv när han fått avslag från sin förläggare ”Varför skriva en roman om Förintelsen idag? Den saken är redan avhandlad”.

Jag är däremot övertygad om att vi ska fortsätta berätta om Förintelsen men kanske att det behövs nya grepp likt det som konservatorn gör. Berättelsen tar en obehaglig vändning i slutet, ett slut som känns förhastat och oväntat men som också sätter fingret på varför vi måste hitta nya grepp att berätta om Förintelsen, för att upptäcka när samma tankar dyker upp idag.

Problemet med romanen Vergilius och Beatrice är detsamma som problemet med pjäsen ”Vergilius och Beatrice” (den som konservatorn skriver på). Pjäsen saknar intrig och handling och romanen kretsar kring problemet med brist på intrig och handling. Det går att likt Beckett skriva så men när Yann Martel i slutet plötsligt skriver väldigt mycket handling (det jag i början saknar) kastas jag ur det sinnliga språkets njutning och Vergilius och Beatrices samtal om att uppleva och minnas.

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• I väntan på pi
• Förintelsen per definition
• Filosofin och humorn är levande
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner

I den första novellen, som också fått ge namn åt själva novellsamlingen: ”Upphovet till historien om Helsingforsfamiljen Roccamatio”, möter vi en ung aidssmittad student som tillsammans med en kamrat kommer överens om att skapa en berättelse om Roccamatiofamiljen för att hålla tankarna borta åtminstone temporärt från det obönhörliga slutet. Idén om konsten som flyktväg är tacksam snarare än originell och novellen blir heller inte mer rörande än vad som naturligt följer en berättelse om en ung människa som faller offer för en hemsk sjukdom.

Samma verklighetsflykt finner vi i den påföljande novell som bär den möjligen väl utredande titeln ”Den gången jag hörde ‘Menige Donald J.Rankins konsert för stråkar med en omstämd violin’ av den amerikanske John Morton”. Här komponeras det konserter i dånet från fientliga bombningar inne i Vietnam.

I den tredje novellen ”Dödssätt” får vi ta del av en rad variationer av en fängelsedirektörs redogörelse för en till döden dömd människas sista timmar i livet. Inte oväntat lyckas den fördömde i en av versionerna med penna och papper skriva sig fram till någon form av försoning inför den stundande galgen och utbrista: ”Världen är vacker, håller ni inte med om det?” i nästan samma stund som han förlorar fotfästet för sista gången.

Den avslutande novellen ”Vita Aeterna Spegeltillverkning, Speglar med evigt liv” knyter samman samlingen tematisk med en berättelse om hur vi skapar oss själva och våra liv genom minnas och inte minst dela med oss av våra hågkomster. Spegeltillverkningen sker här med själva minnena som råmaterial och bildar en vacker metafor för hur endast en mångfald av synvinklar och perspektiv kan ge en rättvisande bild av verkligheten. Oväntat nog precis den funktion som skönlitteraturen kan fylla.

Vackert, lite schablonartat och inte det minsta nyskapande tänker jag när jag lägger ifrån mig den novelldebut från 1993 som antagligen aldrig fått någon svensk översättning om författaren inte lyckats bättre med Berättelsen om Pi. Här finns inte den språkliga säkerhet som präglar författarens senare verk. Inte samma starka idéer. Men med tanke på vad som skulle komma får man väl ändå stå ut med ännu en i raden av debutanter som känner sig nödgad att hylla det egna yrkesvalet och dess möjligheter. Även om han själv ännu inte förmår ta vara på dessa.

Similar Posts:

• Överlevaren skriver ner historien
• Om att leva på lånad tid
• Ohyggligheterna
• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa

Men så lägger Dan Brown in en brasklapp som säger att alla sällskap, dokument och mystiska fakta i da Vinci-koden är sanna och vips spårar debatten ur fullständigt, och alla från påven till Agneta Sjödin, från historiker till diverse galna konspirationsteoretiker på yttersta högerkanten börjar kasta uttolkningar på varandra. Ett otal böcker med titlar liknande den här har redan släppts, och da Vinci-koden själv försvinner under debatten om vad som är sant eller inte i den.

Vilket blir desto mer absurt när det är så lätt att klä av Brown det där påståendet på punkt efter punkt, utan att behöva tillgripa något annat än vanlig hederlig källkritik. Etchegoin och Lenoir är bevisligen pålästa, med resultatet att de sopar undan många av Browns "sanningar" på nolltid. (Prieuré de Sion är en uråldrig sekt… grundad 1956. "Mona Lisa", vars namn Brown drar växlar på, heter inte ens så. De äldsta omnämnanden av graalen är från över tusen år efter Jesu död… etc etc etc.) Samtidigt erkänner de gärna när han, faktafel eller inte, har en poäng; det fina med fiktion är ju att man kan säga något om hur världen fungerar även om man hittar på. Och som en kort och lättläst genomgång av historien bakom många konspirations- och religionsteorier är den faktiskt klart läsvärd.

Sen, visst, de som vill tro på uråldriga mäktiga sällskap och tocket kommer ändå att fnysa åt den – fördelen med konspirationsteorier är ju att allt som motbevisar dem är en del av konspirationen. Om 99% av alla historiker hävdar en sak måste det ju betyda att de kommit överens om att ljuga för oss – precis som det alltid kommer att finnas folk som, oavsett bevis för motsatsen, hävdar att evolutionen är en bluff, att jorden är platt, att vi aldrig landade på månen, att fotbolls-VM 1958 inte ägde rum… etc etc. Alla behöver väl något att tro på.

Och just det hade jag gärna sett mer diskussion runt; Vad är det som gör att just da Vinci-koden skapar ett sånt rabalder? Varför skrivs det inte debattartiklar och böcker om sanningshalten i Berättelsen om Pi? Vad är det som gör att många så gärna vill att just Brown ska sitta på säkra och oemotsägliga fakta? För att dra en parallell: jag tycker Satansverserna är en fantastisk roman, och att dess författare lever under dödshot för att ha skrivit den är en av de största idiotierna i litteraturhistorien. Men för den skull tänker jag inte hävda att Rushdies historia om djävlar, änglar och gudomlig inspiration är SANN på varenda punkt; det har liksom inte med saken att göra. Dimensionerna bra/dåligt och sant/falskt är i skönlitteratur oberoende av varann, och det vore trist – och möjligen farligt – om den skillnaden försvann. Om vi tar miste på kritiskt tänkande och önskedito. Ska da Vinci-koden tas som sanning ska vi ställa samma krav på den som på vilket historiskt verk som helst, och det tål den inte. Men det gör den inte nödvändigtvis till en dålig bok.

Alltnog; om man läst Brown och faktiskt är nyfiken på hur torrt han har på fötterna, eller bara är allmänt intresserad av historien bakom… visst, läs detta. Och om man vill tro att en deckarförfattare har vänt upp och ner på hela historieskrivningen står det en förstås fritt att avfärda alla bevis som motsäger det; vi har ju trots allt religionsfrihet.

Similar Posts:

• Välsmord spänning
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Katolska kyrkan vs. Da Vinci-koden
• Seglivade, lockande historier
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium