Själv är jag nyss hemkommen från en vecka på Österlen, lagom mör. Det blev mycket skrivande, alla vännerna jobbade flitigt och på kvällarna läste vi upp för varandra till rökig whiskey. Hoppas ni också har en fin sommar med mycket läsande och skrivande.

Här på dagensbok började veckan med att Oscar recenserade Max Brooks The Zombie survival guide. En oumbärlig och heltäckande guide för alla som vill förbereda sig inför zombieapokalypsen, eller för de som bara vill ha några underhållande timmar inom den högre nördologin.

Idag recenserar Kari Wilhelm Agrells Ett krig här och nu om Sveriges insats i Afghanistan. Det blir också en bonusrecension på Johanne Hildebrandts Krigare. ”Där Agrells bok fastnade som torra knäckebrödsbitar i halsen, gled Hildebrandts bok ner som en mosbricka med västkustsallad”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Pia-Kristina Gardes sammanställning av Karin Boyes brev till boken Karin Boye : okända brev och berättelser. Det är ett fantastiskt arbete som ligger bakom de presentationer av Boyes vänner samt de intervjuer som Garde gjort genom åren för boken. En guldklimp till bok för alla Boye-fans, hälsar Marcus.

Anna C har läst poesi, Petra Mölstads debutdiktsamling Införsel. Det är ordrik och lekfull poesi, utgiven på lilla förlaget Glas. Mer utförlig recension kan ni läsa på torsdag.

På lördag recenserar Kari igen, Nassim Nicholas Talebs Den svarta svanen. En bok om vad mycket osannolika händelser kan leda till. Taleb är skoningslös i sin diss av finansvärldens analyser och prognosmakeri och presenterar sin filosofi på ett mycket underhållande sätt.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Boyes brev berör
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor

Denna frustration får mig att lägga ifrån mig boken efter endast en bråkdel av sidorna lästa, och företa mig en googling i ämnet. Jag söker i bloggosfären, kollar gamla nyheter och militärsidor och läser Johanne Hildebrandts bok Krigare. Det gör mig faktiskt bättre rustad att återuppta läsningen. Särskilt Hildebrandts bok, som skildrar de svenska soldaternas liv på plats i området kring Mazar-e-Sharif, ger mig den berättelsen jag behöver för att kunna börja begripa vad det är jag läser, även om det fortfarande går knackigt.

Agrell har samlat ihop all tillgänglig fakta och sammanställt en kronologi över händelseutvecklingen. Många av dokumenten från Försvarsmakten han läst har varit delvis sekretessbelagda, så det blir ingen heltäckande faktabild, även om hans analyser av vad som finns i luckorna säkert är rimliga. Den stora berättelsen här är hur kriget bara liksom smög sig på. Från att ha varit ett fredsbyggande projekt förändrades uppdragets natur till att plötsligt vara ren upprorsbekämpning. De svenska soldaternas order var inte längre att dra sig ur vid stridigheter, utan faktiskt att kunna vara den som skjuter första skottet. Krig alltså.

Agrell skildrar hur detta händer mitt framför näsan på oss. Även när uppdraget skiftat karaktär tas beslut i riksdagen att skicka ner ytterligare och större trupper. Det märkliga är att uppdragets art fortfarande beskrivs som fredsbevarande civilt-militärt statsbyggande, när det i själva verket är något helt annat. Frågan jag ställer mig är vem som mörkat vad inför vem. Nato, Försvarsmakten, Riksdagen? Det jag fattar är i alla fall att jag som medborgare förmodligen är den som blivit mest förd bakom ljuset.

En annan berättelse som ger sig till känna i texten är den om hur väsensskilt det afghanska samhället är från en västdemokrati. Idén om att göra en blåkopia på en samhällsstruktur som vi tycker den bör se ut, och lägga den över ett land som fungerar på ett helt annat sätt, är inte särskilt bra. Kanske det här var sista gången ett sådant försök genomfördes. Kanske inte.

Även den svenska byråkratin får sig en känga. Vi får veta att det dröjde åratal innan soldaterna fick ned den utrustning som krävdes för att kunna göra sitt jobb på ett sätt som inte riskerade deras säkerhet i onödan. Sedan börjar en ju undra vad tvåhundra år av fred gör med en nation. Är vi så inställda på att vara en nation som inte krigar att vi beter oss som om så är fallet, även när det uppenbarligen är tvärtom? Och hur är det med alliansfriheten förresten? Kanske dags att avliva den myten också. Sveriges försvar är så nedbantat att det knappt finns, så det är helt orimligt att tänka sig att vi kan stå för oss själva. I Afghanistan var och är Sverige en liten bricka i ett stort spel, och var inte den nation som styrde händelseutvecklingen. Just därför känns det viktigt att försöka förstå de relationer och militära samarbeten vårt land har med andra nationer, och dessa nationers olika förutsättningar och agendor.

Det här är en svår bok på två sätt. Dels är texten inte gjord för att läsas och förstås av en person som mig, utan tidigare intresse av eller kunskap om krig och den militära världen. Boken framkallar känslan av tentaplugg och jag somnar varje gång jag läser i den. Ibland kommer en glimt av en berättelse upp över ytan och kippar efter luft, men den försvinner snabbt igen i sammelsuriet av fakta. Det är i de här glimtarna jag önskar att det fanns en tolk mellan mig och Agrell som kunde översätta boken till mitt språk. Även om boken är svår att läsa så uppskattar jag dock hans oförtrutna letande efter sanningen. Och det är den här sanningen som gör boken svår på det andra sättet. Det är ingen rolig sanning. Sverige krigar och svenska soldater har stupat, skadats och upplever posttraumatiska stressymtom.

Till höger har jag lagt en länk till Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidning. Mellan sidorna 156-170 finns tre texter om den här boken, skrivna av personer som arbetar inom det militära. De har läst boken med helt andra ögon. Rekommenderad läsning för den intresserade.

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• Dystert om Europa i krig
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Afghanistans många ansikten

Här har Hildebrandt fokuserat på soldaterna, krigarna, och levt tillsammans med dem på basen utanför Mazar-e-Sharif i den norra delen av Afghanistan. Det är en unik berättelse hon levererar. Genom att följa soldaterna i deras vardagsliv växer det fram en bild av situationen som på intet sätt stämmer överens med den rapportering och debatt som har presenterats för svenska folket.

När den internationella insatsen drog igång efter USA:s snabba attack mot talibanregimen, handlade det om traditionellt fredsbevarande och om att stödja den nya regeringen i Kabul i arbetet med att skapa en fungerande statsapparat. Någonstans under vägen förändrades dock uppdraget, och Sverige fann sig plötsligt arbeta med strategisk upprorsbekämpning. Det är en avgörande skillnad, och det är märkligt att det smög sig på utan att någon tycktes märka det. Eller så ville någon vänlig själ förskona oss medborgare från att höra talas om det där jobbiga som vi inte har behövt befatta oss med på tvåhundra år. Oavsett om det handlar om medveten förvrängning och nedtoning för nationens bästa eller rent självbedrägeri, så gör det mig ledsen att arbetet soldaterna har gjort där nere har blivit så missförstått och ibland till och med bespottat. I media har det refererats till soldaterna som ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar”. I våra grannländer verkar debatten ha förts på ett mer värdigt sätt. De som där är motståndare till att skicka trupper till Afghanistan har haft den goda smaken att inte kritisera de soldater som utför det jobb dom är satta av sin regering att göra, utan riktar krutet åt det håll det hör hemma.

Det finns så mycket som är intressant i den här boken. Inte bara hur själva soldatjobbet görs, utan allt runtomkring. Läsaren får en skymt av hur det fungerar hos de andra länderna, Natoländerna. Länder som har minne av krig. Vi får en inblick i byråkratin runt en insats, och får möjlighet att häpnas över hur lång tid det tar att få till vettig utrustning för de stridande.

En av de sorgligaste sakerna som tas upp är hur lågt värderade de svenska soldaterna är av sitt samhälle. Det märks inte bara på lönen i förhållande till danska, norska och finska trupper, och den servicenivå de kan förvänta sig, utan också på hur mycket det de har att säga är värt. De verkar ha svårt att göra sina röster hörda och få utrymme att berätta om sitt jobb så att det når ut till oss övriga medborgare.

Just därför känns Hildebrandts bok extra viktig. Det finns gott om folk som har åsikter om Sveriges insats i Afghanistan, men min känsla är att många utav de åsikterna grundar sig på andra saker än verkliga förhållanden. Det borde kunna krävas läsning av den här boken innan en blir godkänd till att uttala sig.

Similar Posts:

• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Action i Afghanistan
• Blixtkrig och vardagshäng
• Afghanistans många ansikten

Tryckfrihetsåtal är ovanliga i Sverige och åtalet har, menar förlagets vd Erik Oswald i Svensk Bokhandel, ökat Historiska Medias medvetenhet i tryckfrihetsfrågor. ”Men viktigast är väl ändå att domen ställer sig på forskningens sida. En fällande dom hade gjort det oerhört svårt för den nutidshistoriska forskningen att arbeta.”

Similar Posts:

• Dystert om Europa i krig
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad

Nej, Kalla krigets slut innebär inte att risken för ett betydande krig är över. Tvärtom har det inneburit en ökad säkerhetspolitisk risk, menar Agrell, eftersom den stabila balansen numera är upphävd. Ryssland agerar nu på många sätt som det gamla Sovjetunionen gjorde, med den extra dimensionen att landet numera är mer kaotiskt på grund av den politiska och ekonomiska kollapsen. Samtidigt försöker USA spela den hegemoniska makten, som sätter upp globala regler. Och Europas mycket hastigt hoprafsade union har ännu inte visat sig moget att kunna hantera några politiska situationer där man själv inte har haft ekonomiska intressen. Här är de misslyckade ingripandena i konflikterna på Balkan och i Tjetjenien tydliga exempel. Agrell menar att man inte kan se dessa konflikter som undantag från den europeiska säkerhetspolitiken. De måste förstås utifrån samma grundprinciper om fred och säkerhet som alla andra länder står inför. Att se dem som undantag är bara önsketänkande. I själva verket är de tydliga tecken på de ”strukturella svagheter” i säkerhetssystemet, som behärskar hela Europa.

De säkerhetspolitiska teorier som har diskuterats under perioden efter Sovjetunionens fall har missat dessa uppenbara fakta, menar Agrell i andra delen av boken. De riskerar därmed att ge oss en felaktig bild av vad som händer, och invagga oss i en falska säkerhet. Agrell diskuterar därför frågor om humanitära interventioner (hur kan det komma sig att mångåriga fredsaktivister helt plötsligt argumenterar för ökad militär intervention?), och ländernas rätt till suveränt bestämmande över sitt territorium. Globaliseringsprocessen är också något som bidrar till en ökad risk, menar Agrell. Eftersom det är en process som kommit att marginalisera många människor kan det medföra ökade konflikter: ”I en alltmer sammanfogad värld bli sprickorna i statsbildningar och samhällen allt fler och djupare”.

Hand i hand med globaliseringen går också en fragmentering av världen; samtidigt som vi idag talar om globaliseringen av världen har Europa aldrig varit så nationellt fragmenterat. Och då det, som Agrell uttrycker det, är svårt att hålla någon ansvarig för globaliseringsprocessen, så försöker man hitta enkla syndbockar. Invandrare, etniska minoriteter eller grannar blir då ett lätt mål som stenarna eller bomberna kan falla på.

Vi måste därför teckna en ny europeisk hotbild, både för Sverige och för hela Europa. Agrell försöker i den avslutande delen av boken att ge ”konturerna” av en sån. Det är dyster bild som tecknas. FN har blivit maktlöst eftersom stormakterna har gått bakom ryggen på organisationen, i syfte att kunna ingripa ”humanitärt” på Balkan. De nedrustningar av militära styrkor vi har sett handlar egentligen främst om omstruktureringar, moderniseringar, av styrkorna för modern krigföring.

Oroligheterna vi ser i Europa är tidiga tecken på vad som kan hända även här hos oss, i Europas ”kärnområden”. Den europeiska unionen är inte bara en tillgång utan även en riskfaktor i sig. Grytan kokar för fullt, men vi vägrar att lyfta på locket och se det. Risken, menar Agrell, är att vi stirrar oss blinda på exempelvis hotet från Ryssland. Men det är en gammal och på många sätt välkänd konfliktkälla, så samtidigt som vi oroar oss för det kända, kan konflikterna uppkomma mitt i vår egen närhet, eftersom vi inte ser åt det hållet. Även om det kanske inte verkar så troligt idag, kan det vara verklighet imorgon…

Similar Posts:

• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• De som försåg oss med 1:a maj
• Världshistoria utan värld i sig