Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Mitt liv som roman

Sebald skrev under sin livstid både romaner, och som i den föreliggande volymen, Logi på landet, essäer. Sällan känns dessa beteckningar så onödiga som i hans fall. Att romanerna har formen av essäer och att essäerna … ja, vem bryr sig egentligen om vad som är vad annat än kanske förlagets marknadsavdelning och de bibliotekarier som ändå måste kategorisera böckerna för att veta vilken hylla de ska ställas på?

Logi på Landet består hur som helst av åtta texter (samt en kort inledning) som i tur och ordning behandlar författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Ett porträtt av trompe l’œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp avslutar den volym som 1998 gavs ut i Tyskland under namnet Logis in einem Landhaus. Till den svenska utgåvan har fogats ytterligare två texter, var sin litterär studie av Peter Weiss och Vladimir Nabokov.

Ursprungligen hörde de fem förstnämnda författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan skrivandet av romanerna Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie.

De främsta beröringspunkterna mellan dem alla verkar vara olika grader av svårigheter som till sist får sitt uttryck i ett motstånd mot det som är livsnödvändigt för författaren: att skriva. Den gåtfulle Robert Walser (1878-1956) är ett gott exempel på dessa plågade själar som Sebald beskriver:

… var det besynnerligt nog inget av de åtta syskonen i nästa generation som satte barn till världen, och av dessa så till sägandes utdöende bärare av namnet Walser var det kanske ingen som mindre än Robert hade de förutsättningar som krävs för att man skall kunna fortplanta sig, han som, kan man väl i hans fall med fog säga, förblev oskuld. Denna människa hade till sist nästan inga band till någonting och någon, och hans död kunde, i synnerhet efter den anonymisering av personen som många års vistelse på anstalt medför, ha passerat lika obemärkt som redan mesta tiden av hans liv förflutit.

Som ni märker skyggar inte Sebald för den inskjutna bisatsen. Som jag redan antytt så är det just detta sätt att berätta på, i kombination med de många bilderna som ligger insprängda i texten (ett grepp han även använder i romanerna) och genreupplösningen som gör honom så speciell.

Jag kan inte låta bli att ge ett annat trevligt exempel på hans stilistik, ur essän om den tyske författaren Johann Peter Hebel (1760-1826):

I sina eftersatser, som går ner en halvton, liksom slutar i tomma intet, lösgör sig Hebel ur livets sammanhang och beger sig upp till den högre utkik från vilken man, enligt en anteckning i Jean Pauls efterlämnade papper, ser över till människornas avlägsna förlovade land, just den Heimat, det hem där, enligt ett annat yttrande, ingen ännu varit.

Däremot vill jag påstå att de två avslutande studierna, om Weiss och Nabokov, känns mer tungfotade och därför skiljer ut sig från samlingen vars helhetsintryck skulle vara bättre dem förutan.

Översättningen av Logi på landet har, precis som hans tidigare texter, gjorts av Ulrika Wallenström. Som väntat har det gjorts med all den skicklighet som avkrävs för att låta Sebalds säregna röst tränga fram.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• En oförglömlig enstöring
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg

Att Horace Engdahl, ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995).

Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman.

Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard, en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna.

Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen.

Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész, som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”.

En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz, hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum:

uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28)

Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom.

En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv.

Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är.

Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Inget blev sig likt igen