Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera sig utan inblandning av de vedervärdiga kvinnorna?

Nu tror jag säkert att Strindbergs relation till kvinnor var komplex och att den kanske inte är helt avgörande för hans litteraturhistoriska betydelse. Tänk så mycket kultur man skulle gå miste om ifall kravet på kulturutövarna var att de förde ett oklanderligt privatliv. Du ska nog inte ens läsa den här texten om dina förväntningar på skribenter inbegriper att de i alla lägen uppför sig hyggligt mot sina kärlekar.

Men jag uppskattar verkligen kompromisslösheten. Samma lekfulla ifrågasättande finns i Rosenlarv förlags utgåva av Strindbergs Giftas II – i feministisk bearbetning. Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.

Anteckningsbok, ja. Det är precis vad det är. Tomma sidor att fylla med något bättre själv.

”Det är inte ett försök att censurera verket”, kan man läsa på förlagets hemsida, utan att ifrågasätta den enorma plats Strindberg och andra förhållandevis smala, manliga författare fått i vår litteraturhistoria. Vad som också funnits eller borde finnas där, men inte getts samma självklara utrymme.

Litteraturhistorien är inte självklar, inte skriven en gång för alla. Läs till exempel Gunnar Hanssons Den möjliga litteraturhistorien, med exemplet Emilie Flygare-Carlén, eller Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi Ordet och kärleken, Cristine Sarrimos bok om 1970-talets kvinnliga ”bekännelselitteratur”, eller till och med Vivi Edströms Selma Lagerlöf – stora kvinnliga författare som bland många, många andra förringats av historieskrivningen men sedermera fått en viss upprättelse. Och kön är förstås inte den enda variabeln i den där processen.

Två pressröster har också getts plats på förlagets sida om anteckningsboken: en hyllning från Nittonde stolen och så Sydsvenskan som tycker alltsammans är ”Tramsigt och dumt”. Så är det säkert, antingen eller. Antingen tycker man att Giftas II – i feministisk bearbetning är trams. Eller också tycker man att det är ett hysteriskt roligt litteraturpolitiskt statement.

Och jag hör ju definitivt till den senare gruppen. Fram för mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten. Och mer humor! Skriv nåt bättre själv! Möjligheterna är faktiskt oändliga.

Similar Posts:

• Feministisk Strindberg?
• Och kvinnorna?
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Missförstå mig rätt. Edström är en insatt och duktig författare, men i Livet gåtor försöker hon sig på en balansgång som inte riktigt fungerar. Hon håller en lättsam ton och riktar sig uppenbarligen till en bred pubrik. Samtidigt refererar hon Austens verk ingående som en litteraturvetare, utan hänsyn till ifall inte detta möjligen förstör något av det läsnöje hon avsett att inspirera.

Edström inleder tämligen klassiskt med en smula biografi, men låter Austens verk utgöra skildringens centrum. Sist plockar hon upp några återkommande teman kring Austens historiska verklighet och dess syn på äktenskap, kvinnors fostran, könsroller och sexualitet. Och naturligtvis snuddar hon vid mängder av intressanta teman – inte minst ur en Austen-forskning som hon uppenbarligen är bevandrad i – men det blir just snuddar hon gör. Det är som att hon aldrig riktigt ger sig tid att stanna till ordentligt.

Detsamma verkar gälla för själva tillkomstprocessen. Ingen verkar ha riktigt gett sig tid att reda ut strukturen i boken. Små upprepningar är ett återkommande irritationsmoment, liksom petitesser i stil med att ha missat den svenska översättningen av Sanditon. Det här är för övrigt inte alls den första boken om Austen på svenska, men det är, så vitt jag förstår, den första svenskproducerade, så just delarna om Austen i Sverige hade gott kunnat utvecklas. Som så mycket.

Vivi Edström brukar med andra ord vara skarpare än så här, både språkligt och innehållsmässigt. Därmed sätter hon ribban högt för sig själv och jag skulle på intet sätt säga att Livets gåtor är något fullkomligt slöseri med tid. För hardcore-fanset tillför den visserligen mycket lite, men Edström och Austen är alltid gott sällskap.

Fast det är klart, jag skulle nog hellre ägna de där timmarna åt att helt enkelt läsa om någon Austen-favorit.

Similar Posts:

• Respekt
• Essäer om Astrid
• Biografi som tänker själv
• Lapptäcke i brev och bilder
• Skapandets stad och livets villkor

Det känns lite sorgligt är att Vivi Edström fortfarande finner att Lagerlöf behöver försvaras som en stor och medveten diktare snarare än en sagotant som tjuvlyssnat runt i stugorna. Att författarens psykologiska lyhördhet, hennes magi och stilistiska känsla ännu inte är en självklarhet i minsta handbok.

Edströms Selma Lagerlöf är utmärkt både som nybörjarguide och vidareläsning kring ett ovärderligt författarskap, inte minst om man vill orientera sig i sin romanläsning. Boken tar lätthanterligt upp olika sidor av författarens produktion. Det blir förstås inte uttömmande, men en rad viktiga teman plockas fram och överskådligheten är svårslagen.

Vivi Edström var professor i litteraturvetenskap och det är trivsamt sympatisk litteraturvetenskap man får. Varken överdriven auteurism eller nykritik, utan en trevlig balans mellan liv och verk. Det är personligt utan att bli närgånget eller sliskigt spekulerande.

Den kronologiska genomgången av författarens liv och produktion kompletteras med ett litet kapitel om synen på Lagerlöf genom tiderna, samt ett om författarens ”formvilja”. I det första nyanseras förordets försvarsställning. Lagerlöf-forskningen har med tiden lyft fram betydligt mer av motstridiga aspekter och stildrag. De översiktliga litteraturhistorierna utmärker sig däremot fortfarande för sin konservativa dumhet och fördomsfullhet. I stilistikkapitlet ges exempel på hur den förhöjda sagotonen faktiskt skapats genom berättarlager, språklig lyhördhet och anpassning.

Kanske svarar Lagerlöf bäst själv på anklagelserna om att vara en naivt moralistisk sagotant. Så här refererar hon sitt svar i ett brev till Sophie Elkan:

Jag är en skeptisk, blaserad människa, sade jag, som med medveten konst diktade fram en författarpersonlighet, som var nog överdriven och överspänd för att kunna skriva om dessa gamla saker så som man borde skriva om dem. Själv ser jag dem fullt klart och opoetiskt.

Similar Posts:

• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Essäer om Astrid
• Skriv nåt bättre själv!
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant

Därför är det lätt att föreställa sig en engagerad läsning av Vivi Edströms Kvällsdoppet i Katthult när man öppnar boken i fråga. Det heter att hon i ett antal essäer "belyser olika sidor av Astrid Lindgrens författarskap". Titeln anspelar på en illustration av Björn Berg, vald ur Emil i Lönneberga, där hyssmakaren kvällsbadar med Alfred efter en dag späckad av burlesk bondkomik. En av essäerna behandlar också just detta – hur bilden kompletterar berättelsen. Edström resonerar runt atmosfär och detaljer, får till en och annan poäng, blir lagom personlig, och ger lite kuriosa som när man i den tyska utgåvan också lät översätta bilderna från magra Lönnebergabönder till fetlagda vinodlare. Och Astrids reaktion på detta.

En annan essä handlar om Pippi Långstrump – "experimentjaget". Här tittas Pippi på som rebellen och förlöjligaren av auktoriteter, den feministiska förebilden då och nu, försvararen av allt det som vuxenhet och auktoriteter kan få för sig att kväva hos ett barn. Detta är intressant. Nämnda hyllningskör var inte lika röstkraftig vid Pippipremiären, tvärtom ljöd andra stämmor. Under 40-talet när normen för flickor var intensiv hushållsskola blir det rödhåriga originalet inte så lite okonventionellt när hon åker skridskor på skurborstarna och strör socker över hela golvet. Dessvärre skulle Edströms analys kräva mycket mer plats för att bli tillräckligt uttömmande. Varje gång det är på väg att bli intressant på riktigt kommer en ny underrubrik eller så tar essän slut.

Och detsamma gäller för de flesta av essäerna. "I rosens namn" avser rosens symbolik, och blir mer överfylld av exempel på växtens förekomst i författarskapet än vad den bjuder på innovativa tolkningar. På samma sätt blir "Vårens tecken" mest spridda nedslag i olika vårskildringar, och varje anad aha-upplevelse stannar utom räckhåll. Det är fint och stämningsfullt, givetvis, men det vore mest rättvist att tacka Astrid för detta istället.

Senare följer essän som bygger på att dra paralleller till Selma Lagerlöf. Båda hämtar mycket material och inspiration ur barndomen, ja. Båda har en tydlig anknytning till landsbygden, ja. Bådas verk är rika på rosor och äpplen, ja. Det finns vissa beröringspunkter mellan Nils Holgersson och Nils Karlsson Pyssling, ja. Båda har internationellt sett en någorlunda likvärdig position som författare, ja. Det är inga häpnadsväckande avslöjande Edström lägger fram. Visst, själv har jag aldrig tidigare reflekterat över dessa paralleller tidigare, men samtidigt finns det väl en anledning till att man låtit bli det.

Men tveksamheten inför boken har sina gränser: essän "Rösten och språket" är klart värd att berömma. Edström blir intresserande och lyfter fram en språklig bredd hos Astrid, en bredd som lätt illustreras med kontrasten mellan det lyriska och det burleska. Jämför orden "grisaknoen", "borkalymlar" och "illbatting" med meningar som "som om tusen klockor av glas hade spelat på en gång" eller "morgonljusets bro såg ut som om den var gjord av guldstrålar." Det handlar också om Lindgrenska uttryck som nu vedertagits, och om hur berättarröstens stil skickligt anpassas till sina genrer. Detta är bokens bästa essä.

Jag vill också berömma Edströms tonläge. I bokens inledning känns den först lite gullande, lite obekvämt sagotantsimiterande, men strax finner jag mig till rätta i en varm och välkommen läsning. Hon vinner mycket på detta. Välvilligheten och det milda engagemanget får en att vilja tycka om henne.

Ändå kommer man inte ifrån att de flesta av essäerna är alltför svepande och övergripande. För mycket "till exempel" och för lite "alltså". Jag vill citera pressmeddelandet, där det står att boken kan "användas av studerande och forskare, men den är också avsedd för en intresserad allmänhet." Felet uppstår kanske här, när Edström försöker sätta två målgrupper i knäet samtidigt, och de ramlar emellan när hon börjar berätta.

Alltså stänger jag boken utan att gamla barndomsläsningar har berikats särskilt mycket. Istället har jag blivit ohyggligt sugen på att läsa om någon av Astrids böcker. Vilken som helst, utom den om den där jobbige typen med en propeller på ryggen.

Similar Posts:

• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Respekt
• Fira Pippis födelsedag!
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson