Boken  utspelar sig i San Francisco 1984-1985. Brytningstiden mellan 70-tal och 80-tal är fortfarande tydlig i den bohemiska staden trots att mitten av åttiotalet närmar sig. Det opolerade och fria hippiesamhället möter det glamorösa 80-talet i villaområdet Sea Cliff där de nyrika blandar sig med de som har gamla pengar. Husen är stora och historierna om de som bott där innan med känd bakgrund cirkulerar. Blåsten, havet och tidvattnet skapar en vild miljö mitt i den trygga villaförorten. Golden Gate-bron hägrar i bakgrunden och ekonomin är på stark frammarsch.

Eulabee och hennes bästa vän Maria Fabiola och resten av tjejgänget, Faith och Julia, är så där självsäkra och samtidigt osäkra som bara tonåringar kan vara. De väntar otåligt på att träda in i vuxenlivet med stor nyfikenhet och spänning. Alla har en stor önskan om att det ska hända något, vad som helst. Bara något sker.

Att vara på stranden och utmana tidvattnet är en återkommande sysselsättning och vet man bara hur man ska hoppa kan man komma ut på udden, annars väntar det skoningslösa havet med all sin kraft på att dra ut den som misslyckas.

Eulabee och Maria Fabiola har stenkoll på vem som bor var och vad som har hänt i vilket hus. Olikheterna mellan flickorna är redan från början tydliga. Eulabee vägrar låta sig styras och har en egen stark och okuvlig moral men håller sig mycket på sin kant. Maria Fabiola däremot är karismatisk, känslosam, egoistisk och van att stå i centrum. Hon har framförallt en vilja att skapa dramatik.

En dag ställer en man i en bil en fråga till flickorna och denna händelse leder sedan vidare till oanade konsekvenser för det innan sammansvetsade gänget. För Eulabee var mannens fråga om vad klockan var, just bara en fråga om tiden. För resten av tjejgänget och framförallt för Maria Fabiola gjorde han ett närmande och upplevdes som en farlig person. När polisen förhör tjejerna vägrar Eulabee ljuga som de tidigare kommit överens om och på grund av detta blir hon utfryst. Ingen svarar på hennes telefonsamtal, inbjudningar till fester dras tillbaka och hon går ensam till skolan.

När sedan Maria Fabiola en dag försvinner går tankarna hos alla förstås tillbaka till mannen i bilen. Polisen kopplas in och Eulabee förhörs om alla detaljer gällande hennes förmodade bästa vän som inte innehar den platsen längre. Är det någon i deras närmiljö som uppträtt misstänksamt? Polisens utredning fortsätter parallellt som Eulabee börjar göra egna antaganden och upptäckter.

2019 möts Eulabee och det gamla tjejgänget igen och minnen av det förflutna avhandlas. Alla utom Maria Fabiola är närvarande, hon försvann spårlöst efter en flytt och går inte heller att hitta på sociala medier. Av en slump korsas ändå Eulabee och Maria Fabiolas vägar igen och lite verkar egentligen ha förändrats i deras dynamik.

Vi vänder vågorna är en skarp roman som tar oss med in i det mörker som kan finnas under tonårstiden och som även kan följa med in i vuxen ålder och boken berör hur en enda händelse kan vända livet i oanad riktning.

Eulabee är dessutom en mycket intressant karaktär och Vendela Vidas skriftspråk fångar mig. Ofta är det en sak som framkommer i dialogerna men en annan, parallell dialog, som Eulabee har i huvudet som är fokus i texten. Eulabee är bitsk, smart och ofta väldigt underhållande.

Boken är laddat med ångest, klassklyftor, lögner och obekväma situationer utan att bli tung och pretentiös, en klart berörande läsupplevelse.

Similar Posts:

• Då och här och nu
• Skulle du våga ..?
• Att rita demoner
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Livet på riktigt

Nåja. Det ska väl gå bra. Hon är ju amerikansk medborgare och får hjälp av hotellets säkerhetschef, vars entusiasm är humoristiskt beskriven. Han får ju äntligen visa upp sin kapacitet som döljer sig bakom titeln på namnbrickan.

På polisstationen tar hon emot en svart ryggsäck av polischefen med pass och plånbok – som inte tillhör henne. Ett ögonblicks handling, ett misstag, som hon senare vill rätta till på den amerikanska ambassaden. Men där trasslar hon till det ännu mer. Ingenting av det hon äger kan styrka hennes identitet. Att fly från ambassadbyggnaden blir lösningen.

Många scener innehåller komik men också något annat som författaren får fram. Kvinnan utan identitetshandlingar använder sig aldrig av ordet ”jag” i berättandet. Skeendet skildras i andra person, det vill säga i du-form. Ingen får närma sig kärnan – jaget. Bättre att cirkla kring ”duet”.

Temat utseende är återkommande. Beskrivningarna förmedlar en Instagramlik syn på människans yttre och dess tillmätta värde. Hela berättelsen igenom ligger ett filter mellan ett inre tankeflöde och ett yttre händelseförlopp. Sprickor där sorgen skymtar sprids ut i berättelsen och väcker min medkänsla med huvudpersonen. Ungdomsårens simhoppsträning belyses med en oväntad aspekt och gör mig förtvivlad över utseendefixeringen som de sociala medierna förstärker.

Turistande på exotiska platser har stor betydelse för delar av den välbeställda medelklassen. I några scener uttrycks tvivel om mötena under resorna är genuina eller arrangerade. Gränsen mellan äkthet och kulisser är stundom svår att upptäcka. När hon sedan får möjlighet att jobba som stand-in i en filminspelning i Casablanca blir verkligheten än mer lik en kuliss.

Närheten till tillfälliga vänner uppstår när det blir dags för drinkar. Många läsare känner säkert igen den fullskaliga upprymdheten med mycket alkohol … som alltid följs av dagen-efter:

Tidigt på morgonen ringer telefonen. Din hjärna känns som om den brutits upp i sju kontinenter.

Det är inte så praktiskt att vara utan identitetshandlingar. Huvudpersonen hamnar återkommande i situationer som hon måste krångla sig ur – och samtidigt blir strulet en räddning som ger anledning att fly vidare. Läsaren som följer med på resan förstår till slut varför.

Similar Posts:

• Med en bit kvar till skräcken
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Ungdomsskildring som skaver och berör
• Vindlande berättelse om identitet
• Otåligt tempo fortsätter