Det är under Romarrikets allra sista flämtande andetag som historien utspelar sig. Den siste kejsaren över den västra rikshalvan avsätts och barbarerna går segrande fram på alla fronter. Den tidigare stormakten kollapsar men det finns fortfarande ett fåtal som kämpar för att återupprätta imperiet. Det är de som är hjältarna här. Och under drygt 400 sidor får de möjlighet att visa sin tapperhet under våghalsiga fritagningar, vilda flykter och ett flertal strider där de så när går under.

Trots dessa ingredienser eller på grund av dem är det här inte ett dugg spännande. Historien i sig är helt enkelt för dåligt byggd. Det finns ingen som helst trovärdighet i vare sig karaktärerna eller det de råkar ut för. Istället för att försöka komplicera plotten, i alla fall en smula, väljer Manfredi den lätta vägen ut genom att slunga klyscha på klyscha och floskel på floskel likt en balista. Men några bokhyllor kommer han knappast att erövra med den här trötta och återanvända ammunitionen och är det så, vilket inte är ovanligt, att den kommande filmen blir sämre än boken kan det vara på sin plats att utfärda varning för den också, redan i detta tidiga skede.

Similar Posts:

• Okomplicerat och spännande
• Släpp upp bromsen, Holm!
• Kejserlig såpa
• Filosoferande mordhistoria
• Genomtänkt deckare

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.

Similar Posts:

• Lundkvist om Alexander
• Alexander in på skinnet
• Om filmen suger
• I skuggan av Alexander
• Manfredis nedgång och fall?