Sedan dess har det kommit flera böcker av Auster där han söker komma underfund med vem han själv var som barn och yngling och hur det format honom som människa, man och författare. Ungefär i den ordningen också. Senast gjorde han det i Winter Journal (Vinterdagbok, 2013) där han framför allt tar sin utgångspunkt i kroppen och dess upplevelser.

Nyutgivna Rapport från Insidan lanseras som en fristående tvillingbok till Vinterdagbok. Men istället för kroppen är det de inre upplevelserna som ska avhandlas.

Boken består av fyra sins emellan helt olika delar. I den första, som delar namn med boken, skriver Auster om sin barndom i New Jersey, hur olika upplevelser påverkar honom. Inte minst intresset för baseboll och film. Men också ett gryende medvetande om de ras- och klasskonflikter som blev allt mer påtagliga i det amerikanska samhället under 50- och 60-talet.

Den här delen är också den bästa. Han fångar den existentiella känslan av främlingskap inför världen med ett språk som (i Austers svenska husöversättare Ulla Roseens tappning) flyter fram som en obeveklig men stillsamt flödande flod.

Då och du kunde du utan synbar anledning plötsligt tappa kontakten med vem du var. Det var som om den varelse som bodde i din kropp hade förvandlats till en bedragare, eller rättare sagt till ingen alls, och medan du kände hur ditt jag sipprade ut ur dig gick du omkring i en känsla av häpen upplösning, osäker på om det var igår eller i morgon, osäker på om världen framför dig var verklig eller någon annans fantasiprodukt.

Barnet Paul Auster ger känslan av detta mentala flykttillstånd ett namn: ”förvirrad”. Ännu idag, när författaren närmar sig de sjuttio kan han med några års mellanrum känna detta tillstånd. Nu ser han det som en repetition av sin egen död, ett sätt att få reda på vad som sker med honom när han försvinner.

Auster skriver illusionslöst om sin olyckliga familjs upplösning som driver systern in i galenskap och han själv till ”en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att sitta ensam i ett rum.” Se där en vacker beskrivning av vad en författare är!

Tyvärr tycker jag inte att resten av boken håller vad denna inledande essä lovar. Den nästa delen består av två längre resuméer av två filmer som gjorde stort intryck på den unge Paul: The Incredible Shrinking Man (I skräckens klor) från 1957 och I Am a Fugitive from a Chain Gang (Jag är en förrymd kedjefånge) 1932. Båda filmerna handlar om män som oförskyllt blir offer under otursamma omständigheter.

Referaten blir som ett slags noveller, fast utan gestaltning, och jag kan inte låta bli att tänka att de känns lite inslängda i boken utan att riktigt kunna motivera sin plats där.

Den tredje delen, Tidskapsel, består av brev som Auster i tjugoårsåldern skrev till sin blivande hustru, författaren Lydia Davis, företrädesvis från sin tid som student i Paris. Anspråken är inte så sällan ganska pretentiösa.

En gång ville jag leva med ryggen vänd mot samhället. Nu inser jag att det är omöjligt. Även samhället måste mötas – inte med kontemplationens renhet utan med avsikten att handla. Men handling som emanerar från en moralisk hållning skrämmer ofta folk … därför att den inte verkar ha en entydig överensstämmelse med sin avsikt.

Och här måste jag erkänna. Jag har läst alla Austers romaner och även om jag tycker att han ganska ofta upprepar sig vad gäller motiv och att han ibland skriver in sig i återvändsgränder som han inte riktigt kan ta sig ur med hedern i behåll så tror jag aldrig att jag har haft tråkigt när jag läst honom. Det har jag nu, när jag tvingas läsa den unge Austers brev. Visst, det kan vara intressant i sig att läsa om en ung mans sökande efter en identitet, men om nu den vuxne författaren är en utsökt stilist, varför läsa den yngre versionens mer valpiga texter? Nej, jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt med intresse.

Den sista delen består av bilder som tjänar som bokstavliga illustrationer till de tre essäerna. Bilder på basebollstjärnor, ur filmerna som refererats, platserna som Auster varit på, och så vidare.

Så för att avsluta: mitt intryck av boken är därför splittrat. Som en rapport från insidan hur det var att växa upp under 50- och 60-talet i USA i en till stora delar dysfunktionell familj bildar den inledande texten och bilderna som hör till den en intressant historia. Det hade räckt med den.

Similar Posts:

• Memoarer i vintertid
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Ett liv som hund
• Oförglömliga karaktärer
• Vad jag saknade

Winterson är en författare som tar sin konst på allvar. Och varför skulle hon inte göra det? Vad hon än skrivit under en nu snart trettioårig karriär; essäer, romaner, krönikor eller ungdomsfantasy, så har det präglats av hennes passion för litteraturen och språket och hennes nyfikenhet på världen och historien. Enligt henne själv var det också syftet med essäerna i Konst, att förmedla den passion hon känner för konst i alla former och den försonande och helande kraft som finns i mötet med den.

Essäerna har olika utgångspunkter. Titelessän Konstföremål handlar om hur hon för första gången riktigt blir drabbad av åsynen av en tavla, i skyltfönstret till ett galleri i Amsterdam. Hon inte bara bestämmer sig för att hon måste ha den, hon vill också lära sig mer om bildkonst och måleri vilket hon tills dess inte haft några djupare kunskaper om. Några essäer cirklar kring olika texter som Virginia Wolfs Orlando och Vågorna eller Gertrude Steins Alice B. Toklas självbiografi. Den sista avdelningen är lösligare: Winterson skriver om hur kritiker blandar in sexuell läggning i bedömningen av verk, viljan att äga böcker som objekt, konstnärens roll som visionär med mera.

Men det går att urskilja några återkommande teman. Ett av det starkaste är just detta om konstnären som visionär, en lekfull sökande sådan. Mot detta ställer hon viktorianismens litteratur som en symbol för ett slags realism som hon nästan verkar se som en litterär medeltid omgärdad av romantiken respektive modernismen. Den sistnämnda tog tillbaka ”lekfullhet, poserande och experimenterade” från en ”överdrivet maskulin kulturs dödvikt, där erfarenhet värderas högre än fantasi och handlingskraft högre än kontemplation”. Konsten är och ska vara visionär. Därför trivs den mycket bättre ihop med religionen än med materialistiska ideologier som kapitalism eller kommunism.

Winterson ägnar många rader om konstens eftersatta plats i ett materialistiskt och andefattigt samhälle som vårt. Och hon gör det utifrån en ideell och visionär position vilket är helt följdriktigt utifrån hennes konstsyn. Hon är noga med att framföra att det inte med nödvändighet är lätt att förstå konst: Man måste arbeta för det. Precis som man bara kan utveckla kunskaper om vin genom att dricka det kan man bara förstå konst genom att se på tavlorna, lyssna på musiken och läsa böckerna. Det duger inte att inta den tröttsamma och slappa inställningen ”jag vet vad jag tycker om”.

Jag sympatiserar med Wintersons tankar om att konst (och nu syftar jag på det utvidgade konstbegreppet: alla sorters konstformer) måste få ha sin egenart, att det kräver arbete och vilja som med allt annat för att ta till sig den och att den belöning som väntar är ofantligt rik. Liksom att materialism och plutokrati gifter sig illa med denna konst som Winterson vägrar att kalla elitistisk. Hennes passion och dedikation är tydlig men inte alltid särskilt smittande.

Det problem jag har med essäerna är tanken på vem de är skrivna för. I första hand har hon skrivit dem för sig själv, det sticker hon inte under stol med. Men knappast för den som likt henne själv i fråga om bildkonst, vill lära sig mer om ett område som man inte har några kunskaper om. Som vill känna den där passionen som det talas om.

Ofta staplas istället abstraktionerna på varandra:

Den som läser och undervisar om Woolf måste läsa och undervisa om henne som poet: hon är inte en författare som använder ting som ord, för henne är orden i sig fullödiga ting och besvärjelser. I hennes fiktion är hennes polemik framgångsrik därför att den underordnas förtrollningens kraft.

Samtidigt hävdar hon att litteraturens språk är exakt. ”Att vara exakt är att städa bort bråten från det som är väsentligt”. Det är en förhållandevis klar beskrivning. Vid andra tillfällen blir det mer luddigt: ”Vad är exakt? De valda orden och ordens inbördes relation. /…/ Ordens inbördes relationer är subtila, och om författaren ska kunna utveckla sitt öra måste hon göra det via verk från det förflutna.” Vad hon tycks säga är att liksom man förstår bildkonst genom att studera den så måste man lära sig skriva genom att skriva med kunskap i litterära traditioner, för att öva upp sin känslighet och förmåga att avgöra vad som är exakt.

När hon blir mer konkret handlar det snarare om kritik av bokmarknaden, television och utbildningsväsendet.

Winterson skriver definitivt för de redan invigda och det är väl inget fel med det i sig. Jag får bara känslan av att hon i sin kulturkritik slår in hel del öppna dörrar. Ja, kultur måste få kosta, kultur måste vara fredad i sin egenart. Jag håller med i sak, men en större fråga är kanske hur man får den som inte tror sig kunna tycka om något annat än det enkla och uppenbara att bli förlöst genom konsten? Att både våga tänka själv och låta sig drabbas av den där meningsskapande passionen?

Ett bättre sätt är att locka ”denne någon” till att läsa några av Jeanette Wintersons skönlitterära böcker.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Winterson gör en cover
• Stillsamt överskridande noveller
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”
• Inte så lätt