Världen själv är skriven av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Danielsson har länge forskat om universums grunder med hjälp av matematiken.

Boken är uppfriskande och helt klart en motpol till befintlig litteratur i ämnet då den rör sig i gränslandet fysik, filosofi och livsåskådning. Innehållet gav nya dimensioner till mina tankar som tidigare haft mycket mer matematiskt fokus (mycket på grund av Max Tegmarks böcker Vårt matematiska universum samt Liv 3.0).

Danielsson sätter tydligt ner foten och kommunicerar sina tankar kring liv, fysik och den teknik som vi omger oss med idag. Vi levande varelser är inte maskiner och universum är inte matematik.

Vad avser då Danielsson med att säga att allt är fysik? Jag läser in att det handlar mycket om att ta bort den komplexitet som vi lagt på hur vi ser på vår värld idag. Vi existerar faktiskt och är inte en simulering. Matematiken existerar endast utanför våra huvuden, inte inom oss.

Idag befinner vi oss i en värld där gränser mellan verklighet och fantasi helt kan suddas ut om man önskar det. Vill man så behöver man inte i dagsläget interagera med andra levande varelser.

Här kan jag själv stilla undra om alla av oss ens har behov av interaktion. Pandemin vi nu genomlever ställde allt på sin spets och många av oss har gått in i en ny fas gällande arbetssätt och sociala beteenden. Jag, och många med mig, känner en större inre frid när kraven på social interaktion närmat sig nollpunkten och något av en lättnad när det faktiskt är en självklarhet att undvika alla sociala aktiviteter som kräver fysiska möten.

Själva frågan ”Vad är liv?” tycker jag är spännande. Här resonerar Danielsson runt autopoiesis – självskapelse. Ett helt hermetiskt slutet system som upprätthåller och reproducerar sig själv. Det är här vi levande varelser skiljer oss från robotar, de har inget automatiskt sätt att leva ett liv utan behöver interaktion/träning för att uppnå detta.

Aristoteles fyra orsaker eller förklaringar ventileras också i boken. Aristoteles insikter och synpunkter om att fysik inte bara handlar om helheten utan att förstå sambanden mellan orsakerna – materiella, formella, effektiva/ändamålsenliga och till sist den teologiska är mycket fascinerande än idag. Den sistnämnda orsaken är den mest intressanta tycker jag – vad är meningen med alltihop vi ser omkring oss?

Det leder mig in på – vad är meningen med den här boken? Ena kapitlet var jag djupt fascinerad, andra kapitel undrade jag vart Ulf Danielsson ville komma med sin bok och sina tankar.

Det kanske precis är det som är avsikten. Att utmana vårt synsätt på världen och låta våra tankar vara mer fria än fångade.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Undergången hotar överallt
• Hundra sidor poesi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart

De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

För att kunna förstå mörkret måste man dock känna till ungefär allt annat i hela universum. Så det försöker Danielsson förklara på ett begripligt sätt för oss. Och jag måste säga att han är ett geni när det kommer till liknelser. I början av boken serverar han oss en kopp kaffe med grädde och socker:

Sockret får svara mot all den kända materia som vi själva och stjärnorna består av. Det ger kaffet lite sötma, och i våra ögon universum dess skönhet, men utgör ändå bara en liten del av koppens innehåll. Grädden får svara mot all den okända materia som vi inte vet vad den består av, den gåtfulla mörka materien. Men den största och underligaste delen utgörs ändå av kaffet självt: den mörka energi som är det avgörande viktiga och ändå helt okända.

Med den liknelsen i bagaget åker vi på en resa genom kvantmekanikens förunderliga värld, en värld som inte låter sig mätas. Här bjuder Danielsson på ett skämt om Heisenbergs osäkerhetsrelationer. Jag ska inte förstöra nöjet för er och återberätta det, men det hjälper oss att förstå kvantmekanikens mätproblem. Vi går också genom standardmodellen som beskriver all materia, och vi inser varför det var så stort när Higgspartikelns existens kunde bekräftas.

Efter detta börjar vi kunna närma oss den mörka materien, och vi blir bekanta med begreppet supersymmetri. Ett tänkt samband mellan partikeltyperna fermioner och bosoner som skulle kunna vara en viktig pusselbit i sökandet efter mörkrets hjärta. Eftersom detta samband dessvärre inte går att bekräfta får man istället tänka att det existerar helt nya partiklar som vi inte ännu känner till. Det är här Large Hadron Collider kommer in i bilden. LHC, partikelacceleratorn på CERN i Genéve. Den skall startas upp igen under 2015, med dubbelt så hög energi som tidigare. Spännande att följa, för även om man inte hittar några nya partiklar så blir frånvaron av dessa en indikation på hur man kan gå vidare i forskningen.

Det finns många olika teorier om mörk materia. Det har också gjorts en hel del mätningar och experiment. Hittills utan egentlig framgång. Men bara det att vi vet vad vi inte vet är ju ett enormt framsteg i sig. Det ger oss ledtrådar till vad för frågor som kan vara relevanta att ställa. Och man ska inte glömma att vi faktiskt vet en hel del. Och att en del frågor kanske inte har något svar.

Detta leder oss in på ett par viktiga begrepp. Det första är den kosmologiska konstanten. En storhet inom kosmologin som uppträder som motkraft till gravitationen. Den skulle kunna förklara varför man observerat att universum expanderar i ökande hastighet. Mörkret upptar alltså mer och mer plats, allt snabbare.

Det andra är den antropiska principen. En antropisk förklaring innebär att saker och ting är som de är eftersom de är så. Att det är meningslöst att ställa vissa frågor eftersom det inte finns någon bakomliggande orsak att hitta. I just detta universum har det helt enkelt bara slumpat sig så att vissa saker kan inträffa och att vissa lagbundenheter råder. En inte helt okontroversiell princip eftersom det kan tyckas vara ett cirkelresonemang, och därför inte vetenskapligt giltigt. Men saken är den att en antropisk förklaring kan hjälpa till att flytta fokus till ett område där det gör bättre nytta.

Religionen och filosofin kan med fördel ägna sig åt att ställa frågor som inte har något svar, men med en antropisk förklaring till vårt fysiska universum kan vi lämna fruktlösa frågor därhän och vända blicken åt annat håll. Antropin får faktiskt som logisk följd att det måste existera flera universa. Och för att återknyta till mörkret, så har den mörka energin i dessa andra universa förmodligen helt olika värden än i vårt eget. För att lösa mörkrets gåta måste vi alltså hitta dessa andra universa. Det är där fysikens fokus bör ligga.

Fysikern Max Tegmark har skrivit om multiversum i fyra nivåer i Vårt matematiska universum. Danielsson är inte riktigt inne på samma spår. Han tycker att det räcker med nivå I och II, och att matematiken är en del av en själv och ens tänkande snarare än en del av en yttre fysisk värld.

Ja, det är hisnande tankar vi får att jobba med i den här boken. Bara kvantmekaniken och strängteorin ger mer än tillräckligt sug i magen. Men författaren fullkomligt häller spännande kunskap över läsaren. Och självklart får vi veta det som är värt att veta om svarta hål. Danielsson har gjort ett fint jobb här, och han kan konsten att berätta om universums fysiska beskaffenhet som den magiska saga det faktiskt är.

Han sår också frön till bisarra fantasier om hur alla dessa olika universa uppstår. ”Kanske skulle man också kunna föreställa sig något slags sexuell förökning där olika universa överför egenskaper mellan sig”.

Kanske inget att börja fundera på när man ska gå och lägga sig att sova.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Undergången hotar överallt
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning