Därför har författarna skrivit en bok om hur partierna bör arbeta med sociala medier.

Utifrån första kapitlet, där de sätter upp en mycket större förtroendekris för partiväsendet, känns det lite som en antiklimax. Det är inte nödvändigtvis något fel i att avgränsa sitt ämne, ingen bok kan lösa alla världens problem på 219 sidor. Men när en bok börjar med att etablera ett glapp mellan den politiska diskursen och partiernas verksamhet, och sedan nästan uteslutande ägnar sig åt den officiella partikommunikationen på Twitter och Facebook i Sverige, känns det som om de missar sin egen poäng lite. Här finns så mycket annat de kunde ha tagit upp. En bok som heter Digital demokrati? tar alltså knappt upp varken icke-partibundna kampanjer som Stå Upp För Sverige och #jagärhär eller personvalskampanjer för enskilda kandidater, har inget att säga om populism, trollfabriker eller faktaresistens, och nämner bara världens mest sociale president Trump i förbigående utan att diskutera vilken roll hans twittrande faktiskt spelat i att göra om en politisk debatt. Det sägs knappt ens något om vilken sorts ämnen som diskuteras på sociala medier jämfört med andra arenor. I stället får vi flera kapitel om exakt hur ofta Miljöpartiets officiella konton twittrar och vad det säger om dem jämfört med Kristdemokraterna.

De saker de faktiskt tar upp är definitivt intressanta, även om en osökt undrar vilka partier som förväntas hinna ändra sin kommunikation utifrån en bok släppt 2 1/2 månad innan valet. Att partierna trots all sin närvaro på sociala medier i allmänhet saknar mekanismer för att ta in idéer från väljarna – att lyssna i stället för att bara prata eller svara på frågor – är minst sagt oroande, och även om deras förslag att se till hur t-shirtföretag crowdsourcar motiv känns lite väl förenklad rimmar den också väl med hur faktiskt framgångsrika politiska kampanjer (de tar upp Obama i samma tonlag som Monbiot tar upp Sanders) har drivits, men ännu mer digitaliserat.

Vore jag kommunikationsansvarig på ett av de tiotal politiska partier som har mer eller mindre realistiska förhoppningar om att nå riksdagen i höst skulle jag absolut läsa den här och fundera över vad jag kan ta med mig till EU-valet i sommar. Men lite paradoxalt för en bok om att lyssna mer på folket är jag lite osäker på vad resten av oss ska ha den till.

Similar Posts:

• En ny väg framåt?
• Partipiskan viner
• Självbilder och motbilder i politikers biografier
• Allt åt alla?
• Mobilisera mera

Det är ingen liten uppgift han tagit på sig, Monbiot, men det måste kanske vara så. Enstaka förbättringsförslag, påpekar han, är värdelösa om de inte sker inom ett narrativ, om inte de som ska genomföra dem motiveras av en gemensam idé. Höjda skatter går aldrig igenom utan berättelsen om ett välfärdssamhälle, murar rivs inte utan en berättelse om frihet från diktatur, koncentrationsläger är bara acceptabla inom berättelsen om en etniskt ren gemenskap. Alltså: Vad vi behöver är en ny politisk ideologi som utgår från människans inneboende godhet, ekologisk och vetenskaplig hållbarhet, och samarbete om vi ska klara oss ur det här.

Den gemensamma nämnaren i allt detta, menar han, är lokalsamhället. Urbaniseringen, digitaliseringen och specialiseringen på jobbet har alienerat oss; om du har ansvar för allt som sker precis utanför din dörr men ingen faktisk möjlighet att göra skillnad kommer maktlösheten, stressen, uppgivenheten. Bara genom att återskapa – med digitala hjälpmedel, men i det fysiska rummet – en värld där vi faktiskt känner oss hemma, kan umgås och byta idéer i stället för att skälla på varandra på sociala medier, där vi kan se vad vi faktiskt åstadkommer.

Det låter enkelt, men han medger att det är ett långt steg från act locally till think globally. Även om du skapar fina lokalsamhällen i Williamsburg, Friedrichshain och Hornstull är de fortfarande beroende av barnarbete i Thailand och Nigeria, och den rödlistade fisken hör förstås hemma på gårdsfesten (förevigad på Instagram med sprillans ny mobiltelefon) den också. Gågator med uteserveringar i innerstan hindrar varken utförsäljning av fattiga förorter eller onödiga semesterresor till Thailand. Alltså presenterar han ett gäng konkreta förslag också, på allt från skattereformer (ja, självklart är boken lite US/UK-centrerad) till världsomspännande samarbetsnätverk som ska understödja detta och faktiskt få folk att vilja nå det här också. Det är lätt att vara cynisk, att hävda att vi kanske har lagt för många tusen år på att lära oss att frukta varandra och spela nollsummespel för att en idé om att lita på varandra ska slå rot. Att mer direktdemokrati i dagens klimat lätt skulle leda till att majoriteten antar budget mcbudgetface (se bara på Brexit), att rättvise- och miljösatsningar i ett land bara leder till att kapitalet flyttar till ett annat. Därför krävs ju just den där större idén, helheten, också. En idé om att hjälpas åt, i små grupper, men åt samma håll. En världsevolution.

Monbiot är ingen demagog, kanske behövs en sådan här också, men han lägger fram sina idéer bestämt och trovärdigt. Och jag vill ju tro att han är något på spåren. Jag tänker på Lasse Berg, som också beskriver efterkrigstiden som ett stort experiment i vad vi kan göra rätt. Jag kommer också att tänka på de Bottons bisarra Religion för ateister, som tar upp många liknande problemställningar som Monbiot för att sedan gå kapitalt vilse i slutsatserna, och funderar på hur mycket mitt eget önsketänkande står i vägen. Det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Sen kommer jag på att jag skrev exakt detsamma om Barrack Obamas idéer för tio år sen, och, tja, det blev bättre mördarrobotar av det. Men det börjar bli dags nu om vi ska hinna innan det är hemgång.

Similar Posts:

• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Kriser som kan leda framåt?
• Ge människan i dig en chans
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen