Sergej är 49 år och förtidspensionerad från sitt yrke som gruvinspektör. Egentligen är han inte så bekymrad över sin diagnos, stendammslungan: ”folk hostade, helt enkelt – det var inget man gick runt och tänkte på”. Däremot har han sällan kontanter eftersom postens levererade avier med pensionsutbetalningar är ett minne blott. De få livsmedel han får tag på kan han lyckligtvis betala med honung, eftersom han är biodlare.

I bokens första halva är livet nästintill stillastående. Vintern är grå och aktiviteterna är präglade av att hålla värmen i det strömlösa huset. Därtill vill han helst undvika Pasja, den andra av byns kvarvarande invånare. Sergejs antipati mot honom uppstod redan i de tidiga skolåren då han utsattes för tjuvnyp och snikig ovilja att samarbeta inför skolproven. När artillerielden ute på fältet intill den övergivna byn nu ljuder för tredje året i rad, börjar de två männen ändå utveckla någon sorts fördragsamhet med varandra. De delar på te, cigarretter och vodka för att tina upp sina kroppar.

När Sergej är ensam fylls han av tankar på exfrun som lämnade honom långt innan byn hamnade mellan de proryska separatisternas och ukrainska försvararnas granater. Tankarna rymmer både ömhet och lite självrannsakan.

I andra halvan av boken kommer våren med sin värme, som väcker upp bina. Sergej bestämmer sig för att ta med alla sex bikuporna till odlingsmarkerna längre västerut i Ukraina, där bina kan flyga utan att irriteras av soldaters eldgivning. Han tältar invid sina tillfälligt parkerade bikupor och bekantar sig med omgivningar där färgerna blossar i takt med fruktträdens blomning. Han bekantar sig med en kvinna som bjuder honom hem till sig över ljuvligt välsmakande borsjtj. Resan består av några fler landningar med bikuporna som innebär att idyllens scener avbryts med hotfulla veteransoldater eller poliser. En del myndighetsbyråkrater som Sergej kommer i kontakt med påminner om verklighetens diton. Jag kan absolut känna med honom i hans lättnad när krångligheterna klarats av men förtvivlar desto mer över hur en tatarfamilj utsätts för oskyldiga anklagelser.

I romanen anas paralleller mellan bins och människors liv. Den synligaste är väl att livet under vinterhalvåret är nedkylt och att sommarhalvåret erbjuder sinnligheter bortom alla gränser. En annan likhet av det positiva slaget är Kurkovs gestaltning av hur människor liksom bin kan fördela arbetsuppgifter och hitta lösningar som gör att alla kan känna sig som vinnare. Som kontrast finns också en negativ likhet, nämligen att i en del samhällen agerar både människor och bin fientligt mot främlingar.

Kurkovs berättelse har inte byggts upp kring konflikten mellan de vapenförsedda parterna i sig. Läsaren får i stället komma nära en helt opolitisk huvudperson. Sergej levandegörs med saktmodiga tankar som ackompanjeras med friska och praktiskt inriktade handlingar. Han strävar efter att behålla sin vänlighet och hjälpsamhet trots att politiken och striderna drabbat honom och dem han möter synnerligen hårt. Kanske är detta den viktigaste politiska handlingen, nämligen att inte låta sitt liv smittas av påverkanspropaganda av något slag? En vilja att ta sig runt eventuella minor på vägarna är en drivkraft också det. Och i Sergejs fall är det varma skenet från ett tänt bivaxljus mer värdefullt än en granat.

Similar Posts:

• Mittemellan
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Kampen om Ukrainas framtid
• Fulla unga män

People often forget the evil they’ve done unto others, but retain forever the antipathy toward those they’ve wronged – reasons for this are found and fit into the puzzle later, retroactively.

Ibland stöter man på romaner där idén att skriva en hjälpligt objektiv recension känns hopplös från början, där allt man kan säga känns futtigt. Delvis för att den här romanen är förjävla bra, men också för att det är den sortens bok (tänk Joyce, Morrison, Cartarescu etc och skit sen i jämförelserna) som är så genomsyrad av språk, historia och trauman som inte är mina att jag egentligen bara vill hålla käft och låta Zabuzjkos huvudpersoner tala åt mig.

Men det är ju en del av historien det också, som på ytan är så enkel, just för att ge henne möjlighet att gräva ner sig i komplexiteterna. TV-journalisten Daryna Goshchynska (tänk Ukrainas Kristofer Lundström), dotter till en sovjetdissident som dog på mentalsjukhuset, lever i 00-talets Ukraina och får idén till en dokumentär. I Ukraina pågick ju stridigheterna mellan röda armén och ukrainska självständighetskämpar/ kontrarevolutionärer i flera år efter andra världskriget, och nu har hon hittat en bild på en kvinna som var med och stred och dog för gerillan, och som råkar vara hennes pojkvän Adrians gammelmoster; hennes berättelse ska letas upp, grävas fram, visas upp. Det måste finnas en annan historia att berätta än en som bara rabblar siffror på antal döda och försvunna. Och när hon börjar gräva i historien börjar han drömma om henne… men drömmarna blir alltmer levande, och både Daryna och Adrian dras in i en historia som utspelar sig både i det nyss självständiga Ukraina, med korruption och sexslaveri, där de stora idéernas död leder till cynisk egoism och blind nationalism, och 1940-talets Ukraina med gerillakrig, svält, stalinistiska utrensningar som räknas i miljoner, och de 60 år av tystnad som ligger mellan. Vi kastas från eldstrider i skogar till politiska intriger, från resonemang om modern konst till intima kärleksscener, från en kvävande fastlagd historieskrivning till personliga berättelser. Så mycket har begravts i matjorden här, så mycket har aldrig sagts högt, så många bevis har bränts. Zabuzjko väver in historier i historier i historier för att kunna blottlägga det ena lagret efter det andra. I en passage riktar hon en rasande bredsida åt Bulgakov – eller rättare sagt, åt Bulgakov som tröst, om självbedrägeriet som följer i tystnadens spår.

And we comforted ourselves with ”manuscripts don’t burn.” Oh, but they do burn. And cannot be restored. Our entire culture is built on faulty foundations. The history we are taught is nothing but the clamor-increasingly deafening and difficult to disentangle-of voices out-yelling each other: I am! I am! I am! I, so and so, did this and that-and so on, ad infinitum. But the voices resound over burnt-out voids-over the silence of those who’ve been robbed of their chance to cry out, I am! Over those who had their mouths gagged, their throats slashed, their manuscripts burned. We don’t know how to hear their silence; we live as if they never existed. But they did. And their silence, too, is the stuff of which our lives are made.

Som alla böcker som vill sätta ordet ”Stor” framför ”roman” är det inte en helt perfekt konstruktion, det finns ställen där jag vill räcka upp handen och säga ”Vänta nu här, Oksana, var det verkligen…” Den romantiserade bilden av 1940-talets nationalism, inte minst. Men vafan, Zabuzjko har tillräcklig kontroll över sin berättelse och de olika personliga perspektiven att romanen bara växer för varje kapitel, lindar upp alla de olika sätt historien (på papper, i muntlig tradition, i beröring, i blod och sperma) står skrivet i allt. I alla de ursäkter och självgoda förklaringar en lär sig utantill och upprepar tills en tror att det är verkligheten.

What if this is the elemental essence of love: Having a person who shares your life but remembers everything differently? Like a constant source of wonder: world not just there, but given to you anew every minute-all you have to do is take her hand. Sometimes, even often, the same idea occurs to both of us at once, and we finish each other’s sentences-”that’s just it, exactly, that’s what I just thought”-thrilling us as if we’d just found a secret door in a shared home, but I bet had we tried to write out our individual trains of thought, separately, and then compared notes, we’d see we weren’t thinking the same thing at all-only about the same thing.

Jag vill citera boken i evighet, om inte annat så för att den som alla totalromaner låter så trist när man försöker förklara den. Maktstrukturer språkets roll invanda könsrelationer bla bla. Det är ju också en bok så full av kärlek, ibland olycklig eller misslyckad eller bortglömd eller kvävd eller rent otäck, men alltid där, alltid en startpunkt för att jaga en idé som kan bära. Några år efter att Zabuzjko skrev färdigt detta har konflikterna blivit beväpnade igen, trots att det precis som då officiellt inte råder något krig. Så många som vill skrika högst, vifta med sin flagga. Zabuzjko gräver där hon står och hittar en historia, hittar ett språk, backar inte undan, men låter det handla om förbindelser snarare än murar. Det är, trots allt, den enda vägen framåt om man inte ska behöva gräva fler gravar.

Hello, then. Who are you?

Similar Posts:

• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Det enda vi lär oss av historien är historien

Man får en känsla av att i den postsovjetiska verkligheten bara några få år efter murens fall och unionens upplösning är det status quo igen och allt är som vanligt: skurkarna, vare sig de bär uniform eller inte, maktfullkomliga eller maktlösa, är desamma som tidigare och berättelsens huvudpersoner har egentligen aldrig en chans. I denna version av Charkiv finns bara auktoriteter och förlorare. Vanliga medborgare som bebor staden skymtar snabbt förbi. Varje företag som gänget försöker genomföra växer till utdragna expeditioner präglade av strul och kollosal klantighet som för att understryka deras oförmåga att klara av någonting.

Under tiden dricks det kopiösa mängder sprit och det röks på en hel del. Det är ingen bildungs-roman direkt. Ingen lär sig något eller ser någon konsekvens av sina handlingar. Fyllan och galghumorn är textens hjältar. På sitt sätt är det också extremt grabbigt. En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla. Den enda kvinnan som har en roll i romanen är den knappt sextonåriga nymfetten och generalsdottern Marusia som killarna vilar ut hos mellan sina eskapader.

Det är samtidigt väldigt roligt. Urflippade dialoger och sanslösa situationer varvas med längre surrealistiska utvikningar som ett radioprogram om Depeche Mode vilket verkar hämtat från ett alternativt universum där bandet är ett irländskt folkkollektiv med dubiös bakgrund. Programledaren trasslar in sig mer och mer i otidligheter över den text som ”Londonredaktionen” har sänt honom och när han till slut mitt i sändning rings upp av Kommunist-Vasia är vansinnet nära. Men berättaren som tar över luren från Vasia säger till sist som det är:

Det är liksom det vi gör, fortsätter jag. Och vet ni, jag tror inte att det här slutar så bra, för vi kör liksom fast hela tiden, förstår ni? precis hela tiden kör vi fast, djupare och djupare, jag kan inte ens ta mig upp längre, jag kör bara fast värre och värre ju mer jag försöker ta mig upp, förstår ni vad jag menar? i princip är det väl okej, vi sitter ju här och lyssnar på ert puckade radioprogram /…/ det som spelar roll är att det här inte slutar bra, jag kan faktiskt inte föreställa mig att nånting bra väntar längre fram, det är typ omöjligt att det finns nånting bra som väntar oss, för om det har varit helt kasst hittills, varför skulle det bli bra helt plötsligt, va? kan ni förklara det? ingenting är bra, vi trevar oss fram som darrockor i vattnet, utan att ens tro att vi är på väg nånstans.
- Jaha, mumlar programledaren. Vet ni, det där är faktiskt mycket intressant.

Det är med andra ord bra fart i den här svarta komedin som beskrivits som ”proletärpunk” av förlaget. Nils Håkansons översättning känns aldrig sökt. Tvärtom, trovärdighetsnivån är hög och den insatsen förtjänar extra applåder.

Redan i det första förordet (det finns originellt nog 4 förord och 4 epiloger och också en insprängd manual från ukrainska kommunistpartiet för hur man tillverkar sprängämnen, riktad till barn på mellan- och högstadiet) får vi veta hur det har gått för berättaren. På de femton åren efter berättelsens händelser verkar inte mycket ha hänt. Han är fortfarande en outsider som inte intresserar sig för något. Han lever enligt egen utsago bekymmerslöst utan att delta i samhället, och vad det verkar, utan att egentligen delta i livet överhuvudtaget. Och det är okej för honom. Några vänner har försvunnit för alltid och några har tillkommit.

Från Camus Främlingen och Colin Wilsons Outsider till Richard Hells The Blank Generation och vidare till berättaren i Depeche Mode återkommer samma gestalt: den unge mannen som vägrar livet utan att för den skull frivilligt lämna det. Och tro inte annat än att det finns ett slags sorg i detta, bakom den skenbart likgiltiga fasad som visas upp.

Similar Posts:

• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet

Ukraina, tidigt 80-tal. Serhij är sju år gammal, han är huvudperson i en film gjord av den 30-årige Serhij, nu ska vi se hur hans liv är, vart det är på väg, noga anpassat till ett samhälle som ska upphöra att existera lagom till att han blir vuxen. Se hur den unge Serhij lär sig livets läxor om kamratskap och slagsmål och skola och fotboll och flickor och alkohol och musik i en klämkäck Kusturica-aktig film som vi vet kommer att sluta med ett stort ”…jaha?” Punk, heter romanen. Uppror ska göras. Mot vad? Allt har ju precis sopats bort. Och var det inte revolutionen som tog dem hit?

Ukraina, mitten av 2000-talet. Revolution! Frihet! Demokrati! Revolution mot vad? Frihet från vad, att vad, till vad? Alla försöker skrika högst, politiker förgiftar varann som gamla romare, i utkanten står västerlänningarna och har lärt sig pruta så de får behålla sina dollar och klappa sina efterblivna kusiner i ryggen. På stationen hänger ett gammalt porträtt av Lenin, uppochner, med stora revor i där dagsljuset skiner igenom.

Efter allt som hänt står bara dessa underliga ruiner kvar, husen med de hängdas spöken, rutter för kollektiv sexturism, alla dess kulturpalats, bröllopspalats, pionjärpalats, den mundra andan i den unga socialistiska modellen som spängdes av sitt eget adrenalin likt en tidig ångmaskin och till sitt minne lämnade efter sig enstaka relikter som får forskarnas hallonröda blod att koka.

New York, 2000-tal. En ukrainsk (vad nu det är för något) författare försöker sammanfatta sitt liv för sina nya kamrater med en klichéartad lista över låtar som ska spelas på hans begravning, inget de inte hört tusen gånger förut, men skit i musiken, det handlar ju inte om det, det handlar ju om den som lyssnar på musiken. Det handlar ju om den som faktiskt måste leva i den här jävla världen och göra något av det även när alla höga ideal – inklusive bristen på dem – skramlar tomt.

Anarchy In The UKR säljer sig som punk, och som all bra punk är den sedan allt annat än bara tre ackord och skrikiga texter. Den spretar, den spelar fel, den vågar vara pinsam, den tar om saker vi redan hört, den går vilse, den flippar ibland ur och bara skriker fulheter åt publiken, den sjunger falskt ”You can’t put your arms around a memory, don’t try” samtidigt som minnena är allt den har att bygga på, den sörjer vänner som försvann åt det ena eller det andra hållet. Den romantiserar att det inte finns någon romantik. Det är långt ifrån någon perfekt roman, det ska den inte vara heller. Men ibland, när hans röst spricker och texten är precis sådär lagom ostämd är det bland det vackraste och mest livfulla jag läste i fjol.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Fulla unga män
• Nytt år på dagensbok.com
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört

Ukraina lider av utbredd korruption (den svarta marknaden uppskattas stå för hälften av landets BNP) och detta verkar vara vad den ukrainske författaren Andrej Kurkov vill skildra, inlindat i en stillsam melankoli över liv & död. I bokens Kiev rivaliserar alltså två gangsterklaner och den nekrologförfattande huvudpersonens verk visar sig ha ett samband – nära eller avlägset – med huruvida folk tas av daga i korruptionens namn. I övrigt mycket mystik: "Så fort du får veta någonting betyder det att det inte längre finns något behov av ditt arbete, eller av ditt liv heller för den delen", säger chefredaktören.

Men mer än en samhällskritisk och existentiell thriller är Döden och pingvinen 300 sidor vardagstillstånd och leda. Den tysta, "finstämda" relationen mellan Viktor och hans pingvin passerar obemärkt. Än mer relationen till barnpasserskan, för att inte tala om alla övriga suddiga halvstatister som befolkar berättelsen. "Tragikomisk satir", annonseras det på baksidetexten. Nja. Detta är ju varken tragiskt eller komiskt. Bara jobbigt mittemellan.

Similar Posts:

• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Fulla unga män
• Uppror är nostalgi
• Historien skrivs av revisorer

På "betryggande avstånd", cirka 150 mil från Tjernobyl, ska man väl kunna sitta i Sverige och någorlunda lugn (här ordnar sig väl det mesta, kanske?) läsa detta fotoreportage som innehåller bilder tagna i den så kallade dödens zon, tretton mil norr om Kiev.

Men man kan inte känna sig lugn så länge, med stigande vrede och sorg läser jag om hur grymt makthavarna handlade mot folket vid katastrofen den 26 april 1986. Ett exempel är att kommunistregimen, som då satt vid makten, höll tyst om olyckan. Först några dagar efteråt började folk få uppgifter om katastrofen från utländska radiostationer och från släktingar till dem som omkommit. Invånarna i Kiev varnades inte av myndigheterna, men alla partipampar och deras familjer lämnade staden. (Läs ett annat exempel i textutdraget nedan!) Kanske är det allra mest skrämmande med denna katastrof att den hemlighölls, och att makthavarna fortfarande försöker dölja olyckans omfattning.

Filatova förmedlar en hel del intressanta fakta om olika typer av radioaktiv strålning och vilka egenskaper de har. Och hon beundrar de 3500 människor som bor kvar i Tjernobylområdet. De dör hellre av strålningsskador i sitt eget hem, än av hemlängtan på en säker, men främmande plats.

Men boken är så liten, de skrämmande, ödsliga, spöklika, ibland vackra och mycket belysande bilderna ofta små. Texten är ganska kort, men är oerhört engagerande och gripande, kanske för att den är så avskalad och huvudsakligen skriven i en nästan neutralt konstaterande ton. Detta sätt att skriva tror jag är verkningsfullt när man ska föra fram viktiga budskap. Men jag kan inte förstå varför ett så viktigt ämne inte kan få ett större utrymme i bokform. Boken skulle haft ett riktigt stort format, men det är naturligtvis en kostnadsfråga. Kanske orkar alltför få med detta ämne; inredningsböcker och kokböcker i stort format är ju så mycket trevligare…

Filatova uppmärksammar att på ukrainska är tjernobyl namnet på en ört, malört. Det ordet skrämmer många och de ser ett samband mellan olyckan och berättelserna i Uppenbarelseboken i Bibeln, där jordens undergång förutspås:

Upp 8:10 Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna.

Upp 8:11 Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

I Tjernobylområdet kan människor kanske börja bosätta sig igen om 600 år, lägg till eller dra ifrån 300. Behövs mer sägas? Vad vi människor får hoppas på inför framtiden är geniala fysiker och tekniker och god tur.

Som avslutning, Elena Filatovas ord i kapitlet Efterord:

Tjernobyl är en katastrof som vi helst vill glömma. Det är stora pengar inblandade i kärnkraftsindustrin … Jag propagerar varken för eller emot kärnkraft, jag är bara en författare som är för människan, och som anser att Tjernobyl är en varning för hela mänskligheten.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• Gurkkraft – ja tack!
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Bön från Tjernobyl
• Triangeldrama i labbet

Fältstudier i ukrainskt sex utspelar sig visserligen snarare i USA än Ukraina, men handlar om det ukrainska. Om att ha ett språk ingen bryr sig om, vara ett offer för diktaturer alla andra lagt bakom sig, en periferi som kan plockas fram över ett glas vin i akademiska kretsar. Så exotiskt! Romanjaget är, liksom författaren, ukrainsk poet som gästföreläser vid amerikanska universitet. Men framför allt är hon deprimerad, lojt självmordbenägen, och ältar den nyligen avslutade relationen med en ukrainsk konstnär. En sådan där karlkarlkonstnär som liksom suger ner en kvinna i en mörk spiral av destruktivt sex och plågad känslolöshet för att, när han tröttnat, spotta ur sig ett vrak. Hört den förut, någon?

Ukrainska män behandlar sina kvinnor som de själva blivit behandlade av världen. Det är författarens tes. Varför sa du inte ifrån? undrar den naiva amerikanska väninnan. Det svar huvudpersonen formulerar för sig själv – och jo, jag vet, som varenda recensent citerar – blir:

Att vi uppfostrades av män som blivit knullade från alla håll och kanter och på alla möjliga sätt? Att samma typ av män senare knullade oss, och att de i båda gjorde med oss det som andra, de andra, hade gjort med dem? Och att vi tog dem och älskade dem precis som de var, ty att inte ta dem som de var vore att byta sida, gå över till de andra? Att vårt enda val följaktligen var och förblev det mellan offer och bödel – mellan icke-vara och vara som tar livet av oss?

Det här är ju en intressant tanke – en politiskt situation där kvinnorna solidariska med sitt land väljer sin offerposition. Den som varit förtryckt behöver någon att trycka ner själv. Enkel psykologi. Och så var vi tillbaka i den där nedåtgående spiralen igen.

För även om det onekligen finns spännande vändningar är det allt uppslukande elementet ältandet kring relationen – och den känns ungefär lika fräsch som de nidbilder man brukar göra sig av romantiksliskiga populärromaner. Här blir hjälten visserligen inte snäll på slutet, hans manligt ”rovlystna sinnlighet” vänds aldrig i någon ömsint förklaring. Faktiskt händer inte direkt någonting. Den inre monologen ältar på i en härva av personliga pronomen och en bitvis så skriande brist på punkter att jag ibland nöjer mig med ett komma eller vad som helst för att få lägga ner den ett tag.

Det är så spännande när det då och då dyker upp böcker från hörn av Europa eller övriga världen som vi i vår bisarrt etnocentriska lilla litteraturvärld tenderar att förtränga. Men jag är ledsen, den här boken gillar jag bara inte.

Similar Posts:

• Historien skrivs av revisorer
• Mittemellan
• Uppror är nostalgi
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Fulla unga män