Åtminstone om en ska tro berättaren i romanen med samma namn.

Och det är en ju nästan benägen att göra. Hayri är ju så ödmjuk, så ovillig att prata om sig själv. Han skulle ju inte alls skrivit en bok om det inte hade varit för de befängda anklagelserna mot institutet och dess grundare Halit Ayarci, som ju är den verklige hjälten. Hayri har inget intresse av att försvara sig själv, det är ju sin store mentors solkade rykte han vill tvätta rent. För att komma dit måste han ju bara göra en liten utläggning om sig själv först, om ni ursäktar. 300 sidor senare, efter utvikningar om en far som försöker hitta på ursäkter att inte bygga moskén farfars far krävde, första världskriget, skattjakter, galna psykonalytiker och marginellt galnare spiritister, påhittade shejker och fan och hans moster börjar han så smått komma till saken…

Vad är egentligen mer modernt än ett institut som (naturligtvis med mutor och fjäsk på rätt ställen) tar på sig rätten att se till att alla klockor går rätt, att ingen lever kvar i fel tid, att alla inordnar sig i den nya tidsåldern, sätter upp en gigantisk organisation och tar hem massor med pengar från både stat och medborgare … utan att egentligen någon kan förklara vad målet med alltihop är? Att sedan smarta entreprenörer stoppar allt i egen ficka är ju, nu som då, ett bra bevis på att verksamheten uppenbarligen sköts bättre i vinstsyfte.

Alla arbeten är inte riktiga arbeten. Arbete är framför allt en mentalitet och ett sätt att utvärdera tiden. Jag är förvånad över att ni trodde att det fanns ett verkligt arbetsliv här i landet innan vårt institut grundades. Att arbeta kan enbart ske enligt ett visst system.

Institutet för tidsinställning av alla ur har blivit en klassiker på turkiska men en svensk översättning har alltså fått vänta i nästan 60 år. På sätt och vis är det förståeligt; vi har generellt rätt dålig koll på turkisk kultur, och en roman som bygger på att satirisera utvecklingen för nästan ett sekel sedan kan vara svår att sälja in. Och det är synd, för även om det säkert finns referenser som går mig förbi är det en roman som ofta både är rejält kul och fortfarande relevant, både i tid och rum. Mycket av det han driver med är väl så universellt för hela Europas utveckling, och beklämmande mycket gäller fortfarande idag; regeringar som lovar en ny framtid genom att beropa sig på ett påhittat förflutet, smarta opportunister som ser till att vara på rätt ställe tillräckligt länge, en överhet som lovat folket allt men inte tar ansvar när de själva behåller det. Hans uppfinningsrikedom i att ramla in i galna äventyr påminner om skrönikörer från Laurence Sterne till Jonas Jonasson, men hela tiden pågår stora förändringar i bakgrunden.

Under min hittills korta levnad har jag sju, åtta gånger fått höra att friheten skulle ha kommit till vårt land. Trots att ingen en enda gång talade om för mig att den farit sin kos…

I SvD tycker Maja Thrane att satiren är lite för snäll, att Tanpinar inte går åt Atatürk tillräckligt hårt. Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt säger det också något om hur vi tenderar att läsa satir från diktaturer (se även Mo Yan); den ska vara all in och tydligt och otvetydigt ta ställning mot Det Vi Inte Gillar och vara för Det Vi Gillar, som om varje enskild roman hade ansvar att bära en hel tids idévärld, ett krav vi sällan ställer på författare i kulturer vi tror oss vara mer bekanta med. Säkert har det skrivits skarpare satir om specifikt de här åren och jag hoppas att få läsa den, men det förtar inte vad Tanpinar gör. Visst blir Institutet någon gång lite väl pratig och tar ett par utvikningar för mycket innan den når en något för kort slutpunkt (ja, den var ursprungligen en tidningsföljetong, och det märks) men när den är bra sitter jag och njuter för fulla muggar.

Similar Posts:

• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• Genève och Istanbul sammanflätade
• En Robinson med ön mellan öronen

Hakan Gündays roman Mer kan betraktas som en Robinsonad. Här saknas visserligen både skeppsbrott och ö. Men det är ändå Robinson Crusoes vedermödor som romanens berättarjag Gazâ tvingas kämpa med. När berättelsen inleds är huvudpersonen nio år. Det är en ålder då många av världens barn måste börja klara sig själva. Gazâ är son till den turkiske flyktingsmugglaren Ahud, en mordisk psykopat.

Ahud tillhandahåller en anhalt på flyktingarnas farofyllda väg från Asien och Afrika till det hägrande Europa. Han kan gömma migranter i en falsk vattenreservoar byggd under sitt garage. Där får de sitta i väntan på gynnsamma förutsättningar för en skeppning över Medelhavet.

Ett nätverk av entreprenörer längs den långa vägen förhandlar priser och sköter transporterna. Verksamheten är olaglig, så polisen måste mutas och allt ske i det fördolda. De verkliga huvudmännen är livsfarliga. Ahud gör affärer med såväl kurdiska gerillakämpar som somalisk maffia med internationell räckvidd.

Ett flyktingliv är inte mycket värt, i synnerhet inte när allt redan är betalt i förväg. Smugglarna kallar sina skyddslingar för ”varor” eller ”skallar”. Våldtäkt, dödsfall och försvinnanden är vardagligheter.

Vattenreservoaren är ingen plats för ett barn. Men Ahud har bestämt att Gazâ ska lära sig flyktingsmugglarens hantverk från grunden. Gazâ är skolans, ja rent av regionens, bästa elev, så det är bäddat för konflikt.

Mer är en nattsvart berättelse redan från start. Hakan Günday skruvar ned lampskenet ytterligare. När läsaren nästan förlorat sig i avhumanisering och likgiltigt våld, tänder författaren ljuset en stund. Därefter sänker han åter den onda sagan ned i mörkret, djupare och djupare. Det är utmattande. Finns det hos mänskligheten verkligen ingen mening, ingen plats för positiv utveckling? Är författaren uteslutande en nihilist med smak för det groteskt makabra? Så går tankarna halvvägs genom romanen.

Omständigheter isolerar Gazâ från omvärlden. Han hör en röst inne i huvudet, rösten av en flykting som kvävdes till döds i lastbilens lastutrymme, eftersom Gazâ glömde slå på en fläkt. Han kallar rösten för Fredag. Det är bitvis gripande att följa hur pojken, från botten, steg för steg försöker att bygga på de lager som hör den sociala människan till. Likt Robinson har han att lösa frågan om överlevnad i ensamhet samt problemet med medmänniskor som tränger sig på. Och ytterst, eventuellt, hägrar räddningen och återkomsten till civilisationen.

Mindre engagerande är Gazâs långa utläggningar om världskonspirationer och människans natur. Det är inte trovärdigt när ett knappt tonårigt barn självsäkert redogör för hur ledarskap fungerar. Eller för vår komplicerade relation till döden.
Visserligen framgår det att berättarjaget i efterhand tar oss från nio års ålder och vidare. Det är alltså en vuxen Gazâ som ledsagar oss. Men denne berättare skiljer inte tydligt de faktiska barndomsminnena från de kvasilärda tiraderna. Även den lite äldre Gazâ ägnar sig åt långrandiga, förklarande monologer. Det tynger berättelsen.

På plussidan finns inblickarna i flyktingindustri och trafficking samt de postkoloniala insikterna. Västvärldens förhållningssätt till folkrätt, resurser och gränser får sig sina kängor. Det turkiska samhället betraktas bitvis satiriskt. Mer är dock skriven före kuppförsöket mot Erdoganregeringen. På plussidan finns även de effektiva miljöskildringarna och dialogen samt romanens starka slut, som dock inte bör röjas här.

Mer är utgiven i Bonniers legendariska Panache-serie för ny, utmanande utländsk skönlitteratur. Serien har ändrat form. Det mjuka danska bandet har fått ett klotöverdrag som ligger skönt i handen. Dock fransar det sig i kanterna. Förlaget ska ha beröm för att serien åter trådhäftas. En bok faller därmed inte sönder så lätt i lösa blad om blocklimningen skulle gå upp.

Similar Posts:

• Rikoschett
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• …och ofta mötas de två

När jag ger upp, och läser fort istället, så återgår boken till att vara ett stort fantastiskt ställe där sanningar om livet tycks lura bakom varje hörn men alltid är lite utom räckhåll. Ett rum fyllt av intryck, så många att man inte kan ta in dem alla. Och jag börjar tro att det inte är tusen sanningar boken vill förmedla, det är snarare en, eller kanske bara en aning om någon, och myllret är till för att vara den fond mot vilken denna enda tanke ska utkristalliseras.

Att boken har två delar, som skiljer sig en hel del ifrån varandra, är en mycket bidragande orsak till myllret. Just när man börjar förstå sig på den första delen, och se sammanhanget där, så börjar den andra delen och det är som att boken börjar om. Ändå kan jag inte säga annat än att jag har fått ut mycket av att läsa Böner som faller till marken, mer än de flesta böcker ger. Även om det är svårt att sätta ord på det som förmedlats.

Handlingen då? Boken berättas i jagform av Leylan, en kvinna som bor på en ö i Medelhavet, arbetar på ett bibliotek och har en sjuk pappa. Bokens urspung finns i det rykte som tar fart på ön, och som säger att Leylan är i färd med att förgifta fadern. När Leylan själv hör ryktet börjar hon fundera: vill jag kanske förgifta honom? Hur ser vår relation ut? Vad är det för liv vi, och alla andra på ön, egentligen för, och varför? Ur ryktet föds en impuls till förändring hos Leylan, och genom återberättade episoder om olika människor på ön, inte minst om henne själv, så breds en duk ut som karaktäriserar ett helt samhälle.

Det handlar om att vara öbo kontra att bo på fastlandet. Om att bli övergiven av den ena föräldern och oälskad av den andra. Om hur kroppen påverkas fysiskt – man stannar i växten eller åldras flera år på en dag – av förlust. Det handlar om att odla och framställa vin, om hur människan som gör vinet också finns i dess smak och sötma. Det är roligt, som när Leylan letar botemedel till sin far i den antike läkaren Galenos tro på balans av de fyra kroppsvätskorna, och sorgligt, som i berättelsen om hur hennes mamma lämnade ön efter den älskade farbroderns död och lämnade pappan distanserad från dottern och allt mer alkoholiserad. Det är ofta lysande berättat, i sagoliknande form, med en konkret berättelse sammanflätad med abstrakt text full av liknelser:

Det är en väsentlig skillnad mellan äldre människors syn på ålderdomen, som grundar sig på erfarenheten av deras egna åldrande kroppar, och en trettioårings, baserad på rädslan för att åldras. För de äldre fortsätter livet i sina vanliga banor, medan en ung människa ansätts av tanken på det sammanbrott som den förestående ålderdomen för med sig. Att bli gammal innebar att för var dag komma närmare elden. Det var att böja sig mot marken, det var att upplösas i vattnet. Det var att acceptera en kropp med alla dess smärtor, men också att hålla sin inre flamma vid liv. Men… då en människa, som jag, greps av skräck för att åldras slocknade lågan och hon kände sig inte levande längre. En liten rynka väckte samma ångest som ett svindlande stup. Kanske var jag verkligen gammal? Antingen hade jag inte upplevt min ungdom än eller också hade jag varit gammal som min far ända sedan jag föddes.

Genom alla de berättelser, profana liksom rent mytologiska, som Leylan återger, inser hon alltmer att hon själv också kan bli en berättare. Det är här bokens andra del kommer in, den är nämligen den berättelse som Leylan berättar för sin far, i en slags rituell överlämning: han ska snart dö, hon har slutligen blivit vuxen. Den berättelsen är ren myt, svår att återge och också svårare att engageras av, trots en del fina avsnitt. Hade jag fått välja hade Kaygusuz gärna fått fortsätta berätta om Leylans liv istället för att upplåta bokens andra halva åt hennes ord, men valet säger något om bokens karaktär: alla infall ska in. Sen rör vi om, och ser var det slutar.

Similar Posts:

• En klurig och härligt absurd mordgåta
• Ur tid är leden
• Genève och Istanbul sammanflätade
• … och aldrig mötas de två
• Bör avnjutas med kaffe

I begynnelsen var ordet, heter det nånstans, och ordet var starkare än svärdet. Med rätt ord kan man skapa en värld. Men det är 2000-tal, och i Turkiet är det våldet som sätter igång handlingen och orden kan bara följa efter: Bomben som dödar en ung norska på semester och skickar hennes turkiske man tillbaka till den lilla blåsiga ön i Nordsjön där han aldrig kan bli annat än främling. Kulan som träffar en ung kurdisk kvinna i magen och dödar hennes ofödda barn. Snaran som väntade henne hemma för att ha solkat familjens heder, kulan som träffade hennes fästman i axeln när han tvekade i striderna mot turkiska trupper i bergen. Alla rikoschetterar de; varje våldsdåd får dem att ändra riktning, kollidera med varandra eller driva isär, och allt man verkar kunna säga på turkiska, kurdiska eller norska är att du antingen måste ta upp svärdet och slå tillbaka eller slå till reträtt, fly från striden, fly från livet.

En tillflykt där ingen skulle finna honom eller störa hans sinnesfrid. Ett land där inga bomber exploderade och där inga lik låg på solstekta gator som luktade blod. (…) Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.

Vi snackar nattsvart ironi där, boken skrevs naturligtvis i en förutøysk värld. Men hur hemskt det än låter så gör det snarare att boken fungerar bättre; rycker bort det där bekväma avståndet som man ibland kan känna när man läser om hemskheter i andra länder. Och det är ju härligt att läsa en bok som vill göra så här mycket och faktiskt tänkt igenom det. Baydar vill tackla orientalism, nationalism, främlingsrädsla, uråldriga konflikter där ingen kan tala den andres språk, det kultiverade postmoderna Europas svårighet att bemöta rent oförställt våld (se bara på Syrien), allt placerat i en thrillerhandling med visslande kulor och brinnande hem men berättat så intimt och välskrivet att vi bara behöver träffa en handfull personer för att få hela bilden. Hur kan vi ha kommit så långt, skapat så stora saker, och ändå gång på gång återvända till samma gamla konflikter? Vi löste ju alla de där frågorna, vi drog ju ut demonerna i dagsljuset 1789, 1945, 1989, varför dog de inte?

Sen är Förlorade ord inte en helt perfekt roman; Baydars stilgrepp att byta perspektiv hej vilt är rätt störande till en början, och värre är att vissa av konflikterna – inte de stora politiska, men de rent personliga – känns smått krystade. Men ändå, de där splittrade familjerna hon visar upp känns; den kurdiske fadern som bönfaller sina söner att studera men måste se dem fly upp i bergen med vapen i hand, den världsberömda forskaren som inte känner sin norske sonson, kärleken som tror i blind desperation, den intellektuelle författaren som måste ge sig tillbaka till Östern, stället där solen går upp, leta efter broarna han trodde att han byggt där en gång och försöka hitta en berättelse som inte slutar med onödig död. En historieberättare är ordets barnmorska, säger en kvinna; hon föder inte bara en historia, hon gör det möjligt för andra att berätta sina. Kanske är det det vi behöver mer än en stor roman. Förlorade ord börjar med ett skott, och sen gror det små möjligheter överallt.

Similar Posts:

• En Robinson med ön mellan öronen
• …och ofta mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Ur tid är leden
• Istanbul – i en svartvit melankoli

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum

Essäsamlingen Andra färger lever på sina ställen upp till författarens rykte, men rymmer också sidor man helst river loss och slänger.

Ena stunden kan Pamuk, helt blind för sentimentalitet, gå loss på det acksåsorgligt-poetiska hos en döende mås och bifoga en blek och gråtmild snyftare till novell. Andra stunden skriver han blixtrande insiktsfullt om nationell identitet, kulturkrockar och det it´s complicated-förhållande som råder mellan Turkiet och Europa.

Ena stunden framställer han sin schablonartade och glättigt naiva litteratursyn och drar till med innovativa kraftuttryck som att litteraturen, den är minsann som ”balsam för själen”. Andra stunden levererar han en idoldyrkan av Dostojevskij, Nabokov och Camus som är så övertygande att man pausar för att kolla nätantikvariaten.

Ena stunden kåserar han med slöa slutarökafunderingar och tårögt romantiserande av sin barndoms Istanbul. I nästa stund går han bakom sitt romanbygges kulisser med en så avslöjande öppenhet att det fängslar även den som inte sedan tidigare känner verken. Han ber till och med om ursäkt för den politiska detektivhistoria han infogat i Mitt namn är röd.

Den som någon gång köpt en platta med underrubrik i stil med A collection of b-sides and rarities känner igen sig här: vissa spår borde skrapas bort med spik, andra kräver höjd volym.

Similar Posts:

• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk
• Pamuks kärleksmuseum

Allt det där finns i Oskuldens museum. Det är berättelsen om Kemal, en rik ung man som ska förlova sig med den socialt lämpliga Sibel, men förälskar sig i den fattiga artonåriga flickan Füsun. Romanen kretsar kring Kemals långa, djupa och omöjliga förälskelse. Det är tragiskt och vackert, sorgligt och eftertänksamt. Och långsamt. Alltså alltigenom Pamukskt.

Oskuldens museum är den symboliska plats där Kemal, som återberättar den långa kärlekshistorien, har samlat mängder av saker till minne av sin förälskelse. Romanen är en guidad visning bland alla dessa saker. Det här är också väldigt typiskt Orhan Pamuk, fascinationen för tingen. Helt vardagliga saker besjälas och får representera någonting större, en känsla, ett fenomen en person, ett helt liv. Som när han i sin Nobelföreläsning lät sin fars resväska vara utgångspunkten för att tala om sitt eget författarskap.

Det är som sagt lätt att låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Även om han skrivit den rasande spännande och ögonöppnande romanen Snö, som borde läsas av alla som vill förstå någonting om det moderna Turkiet, är mycket av det han skriver ganska uddlöst. Uddlöst behöver inte vara dåligt, men när man levt med hans texter ett tag märker man att de inte ger särskilt mycket motstånd. Inte manar till någon särskild eftertanke. Så också med Oskuldens museum. Det är en roman som försätter läsaren i ett alldeles särskilt Pamukskt känsloläge. Den är njutbar.

Men så fort du lagt den ifrån dig har du glömt den.

Similar Posts:

• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Turkish delight
• …och ofta mötas de två

Den medelålders mannen, bosatt i Istanbul med ett vardagsgrått vuxenliv, var nyss en pojke som i present till sin omskärelsefest önskade sig solen. Nu har han har slutat drömma. Tills han möter en konstnär med korpsvart hår som målar tavlor av solar. Kanske är hon en fantasi.

I ”The Mysterious Passenger at the Spanish Border” befinner sig en grupp kvinnor, av olika nationalitet, på ett tåg på väg till Barcelona. Den turkiska kvinnan betraktar soluppgången med en man som säger sig vara tysk författare, på flykt undan nazisterna.

Novellerna är kluriga; de glider undan, går inte att sätta fingret på. Texten är suggestiv, upprepande. Prosan sprängs, flyter ut och blir lyrisk. Gränserna mellan dåtid och nutid, natt- och dagdröm suddas ut. Verklighet och dröm blir ett och detsamma. Bosporen blir barndomsbyns flodbank. Färjorna kvistar i vattnet. Naturen kryper inpå.

Dramatiken lurar under ytan, för att då och då bubbla upp mellan raderna. Hela händelseförloppet eller dess innebörd avtäcks ofta, som i ”The Other Twin”, inte förrän strax i slutskedet. Och jag måste säga att jag blir riktigt överraskad när lampan tänds och den så kallade sanningen avslöjas.

Tyvärr går något av mångtydigheten i samlingens sista novell ”The Soul That Loves Not Istanbul, What Does It Know of Love”; förlorad med den engelska översättningen. För att förstå den finurliga ordleken bör man veta att pojknamnet Deniz tillika är det turkiska ordet för hav. Men att lösa det på annat sätt än vad översättaren faktiskt har gjort är förmodligen omöjligt, språket har trots allt sina begränsningar.

Titeln A Cup of Turkish Coffee känns först något långsökt (varför inte bara låta en av novellerna namnge hela samlingen?), men jag kapitulerar. För visst, både till form och innehåll är novellerna trots allt lite som turkiskt kaffe. Mycket döljer sig under ytan. Men när man rör runt i koppen flyter bottensumpen upp.

I prologen, där författaren också rekommenderar att novellerna avnjuts med kaffe, berättas det om ett gammalt turkiskt ordspråk, som lyder ungefär så här ”En kopp turkiskt kaffe inbjuder till fyrtio års vänskap.”
Det är något att ta fasta på. Vänskapen med Uzuners författarskap kommer alldeles säkert att bli långvarig.

Similar Posts:

• …och ofta mötas de två
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• Turkish delight
• Genève och Istanbul sammanflätade
• … och aldrig mötas de två

Intrigen är en finurligt berättad mordgåta, befolkad av en rad egensinnigt motsägelsefulla karaktärer, som alla, visar det sig, bär på en, ofta totalt galen, passion för något.

Mr Wolfscientist är hängiven sitt studium av vargar, även om han på senaste tiden tvingats försörja sig som aktiemäklare. The Irish-Cap-Man är lidelsefullt förälskad i Lauren Bacall. Bland lagböckerna i sitt bibliotek har Professor Domanya en gigantisk samling cowboyboots i alla tänkbara färger; oftast går han klädd i sina silverfärgade. Den indiske tjänaren med det tagna kinesiska namnet Wang Yu dyrkar berättarjaget Stavrogins mamma.

Det är härligt absurt. Klurigt och oförutsägbart. Fullt av märkliga sammanträffanden. Karaktärerna är hemlighetsfulla och tycks veta mer än vad de är villiga att berätta. Kanske utger de sig alla för att vara någon annan än de i själva verket är. Ingenting är så enkelt som det synes vara vid första anblicken. Motiven är vindlande och dunkla, precis som den namnlösa hamnstadens gator och gränder, där allting utspelar sig. Alla vägar leder till Monsieur Jacobs bokaffär med den gröna trädörren.

Boken innehåller tre separata berättelser som kretsar kring samma huvudperson – den rastlöse och ganska oförskämde enstöringen Stavrogin, vilken ständigt befinner sig på resande fot. Han är både en del av och en främling i sin hemstad – och därför den som är mest lämpad, kanske den ende, som kan lösa fallet med de oförklarliga morden som ägt rum. En efter en mördas stadens springpojkar, vilka dagligen anlitas av stadsborna för att leverera brev, meddelanden och personliga lappar.

Det är något märkligt med springpojkarna. Ingen vet exakt hur många de är till antalet och till utseendet är de näst intill identiska. Morden verkar dessutom vara inspirerade av Shakespeares dramer. En dag knackar det på Stavrogins dörr. Där står Esme, som presenterar sig som springpojksmamma.

Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Bulgakovs Mästaren och Margarita. Historien är fantastisk. Kreativiteten hämningslös och utan gränser. Ibland tycks handlingen, som hos Bulgakov, kunna läsas även allegoriskt, som potentiell kritik mot olika maktstrukturer.

Berättarstilen är kvick, humorn svart och språket fullt av finesser. Jag önskar att jag kunde tillräckligt bra turkiska för att läsa boken på dess originalspråk, det hade varit en upplevelse, men Richard Hamers översättning fungerar ändå lysande. Det här är helt enkelt litteratur när den är som bäst.

Similar Posts:

• Kaos och kortspel
• Nya vägar
• Lisa med is
• Vissen blomsterbagatell
• Bör avnjutas med kaffe

Asli Erdogan är ett av den samtida turkiska litteraturens främsta namn. Hennes landsman Orhan Pamuk uppskattar hennes verk: ”Asli Erdogan is an exceptionally sensitive and perceptive writer who gives us perfect literary texts.” (Ett citat av honom, som jag hittat på webben.) Och i efterordet till Den mirakulöse mandarinen, skrivet av Ulf Peter Hallberg, jämförs hon med Charles Baudelaire:

Hängivenheten mot det mänskliga livet lyser i formuleringarna och ensamheten är alltid befolkad, både av blixtlika möten (många gånger anonyma precis som hos Baudelaire) och av det förflutna.

Romanen Den mirakulöse mandarinen, som består av två berättelser och en del kortare texter (är det verkligen en roman?) utspelar sig huvudsakligen i Genève, men med senare fjärdedelen främst förlagd till Istanbul. Erdogan skrev boken i Genéve 1992. Hon känner Genève väl, eftersom hon arbetade där i två år, som kärnfysiker vid CERN, European Organization for Nuclear Research. Efter vistelsen i Schweiz, flyttade hon till Rio de Janeiro och skrev på en doktorsavhandling i fysik. Men snart övergick hon helt till att skriva skönlitteratur. Hon verkar även som journalist. Hennes engagemang för mänskliga rättigheter är stort. Detta kan man märka i hennes text; medkänslan för sjuka, svaga människor i utsatta och hotfulla situationer känns påtaglig. Romanen handlar inte om lyckade och lyckliga människor. Det är som ville hon lyfta fram det svaga och udda, utforska det och väcka förståelse och sympati.

Romanen innehåller bland annat två olika kärlekshistorier, berättade av två personer i jag-form. Den första berättad av en kvinna, den andra av en man. Båda är turkar, som utvandrat från Istanbul till Genève. Två städer, extremt olika, men i denna berättelse sammanflätade. Erdogan porträtterar de båda städerna, både detaljerat realistiskt och poetiskt. De stora olikheterna mellan städerna blir tydliga, de skarpa kontrasterna är fascinerande.

Dock efterlyser jag en tydligare handling i romanen. Det händer inte mycket på ett yttre plan, det mesta är tankar som pågår inom personerna. Men det är väl tyvärr där den moderna romanen ofta finns, i det introspektiva, plågade och hopplösa.

I den senare fjärdedelen av översättningen upptäcker jag många korrekturfel. Kanske kan de rättas till nästa tryckning. Hoppas också att Asli Erdogans roman från 1998, som översattes till engelska 2007, och som fick titeln The City of Crimson Cloak, snart översätts av Rámus förlag. Kanske finns en tydligare handling i den romanen.

Similar Posts:

• Istanbul – i en svartvit melankoli
• …och ofta mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• … och aldrig mötas de två
• Turkish delight