Det började med att familjen äntligen hittade sin drömtomt.
”Här ska vi leva, här ska vi bo. Här ska vi bygga vårt hus!” ropade pappan.
Barnen applåderade.
”Men först”, sa mamman, ”så måste vi riva det här gamla rucklet. Och de här stora träden måste vi också ta ner, så vi har något att bygga det nya huset av!”

Så här inleds Furan. I en annan tid hade dessa rader känts fräscha. En nystart. Men i dessa brinnande klimatkristider börjar det att skava på en gång. Familjen börjar genast skövla. Mamman är en van trädfällare och skicklig med motorsågen. Men det är som att de stora furorna spjärnar emot. Nästan som att barken skriker under sågens vassa tänder. Av träden blir det brädor som används för att bygga det nya huset och möblerna däri.

Den sista furan faller till hösten eftersom dess skugga förmörkar rummet på ett sätt som stör. Den kan de använda till att bygga ett garage kommer mamman på. Men trädet betedde sig konstigt. Ur grenarna rinner det så mycket kåda att de inte går att använda.

”Usch, vad kladdigt”, pustade mamman och släpade iväg de hopplösa grenarna.

Trots detta tycker familjen att de hamnat på den vackraste platsen på jorden. Barnen leker vid sjön och solen skiner. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men så börjar mamman klaga över att ungarna drar in så mycket barr. Trots att hon städar varje dag kommer det nya. Ungarna säger att furorna är ju borta, så var skulle de få barren ifrån?

Det kommer krypande. Hur osynliga grenar vispar mot fönstren om natten och kottar faller mot taken medan familjen ligger sömnlös i sina sängar. Och en morgon är lilla Rodis tidigare så mjuka kinder skrovliga och barklika.

Det vore fel av mig att avslöja så mycket mer än att det, som ni nog förstår, barkar åt helvete. Lisen Adbåge behandlar alltid viktiga ämnen i sina bilderböcker. I Dom som bestämmer (2018) resoneras det om varför de som bestämmer alltid bestämmer? Och vad ska vi som inte får vara med göra för att få vara med? Vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred.

Furan är en riktig thriller. Bilderna går i sepiatoner med olycksbådande skuggor. Karaktärernas uttryck förändras under bokens gång. Från början är miner och kroppsspråk glada och förväntansfulla men sedan går de mot förvåning, osäkerhet alltmedan skogen kryper närmare.

Mot slutet är det mer uppgivet samtidigt som ett beslut gror. Jag lovade ju att inte berätta mer om hur det slutar men en
liten spoiler kan jag inte låta bli att ge i form av en rätt talande illustration där mamman inte längre kan prata för att en fågel byggt ett bo i hennes mun. Blunda om du inte vill veta mer.

Det här en bok att läsa tillsammans. Den måste få ta tid och räkna med att frågor och funderingar väcks och att samtal säkert behövs. Furan av Lisen Adbåge är en viktig och skrämmande bok. Det är en berättelse som vi alla behöver.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Griniga gamla hundar
• Dramatisk thriller för små barn
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Harmlös julsaga

Berättaren har lämnat den akademiska världen och längtar inte tillbaka. Han äger mark och tänker mycket på skogsbruk, så som den utformats för att ge största möjliga avkastning. Men mest går han i skogen. Han har virat ett måttband runt ett av träden för att kunna följa hur det växer. Ibland hittar han inte tillbaka till det utvalda trädet men ibland lyckas han. Då upptäcker han att måttbandet inte förflyttat sig alls. Omkretsen på trädet är samma antal centimeter som för flera månader sedan. Det tycks helt meningslöst att gå och titta efter och hoppas att något har hänt.

Ifrågasättandet av tillväxt och skogsindustrins modeller breder ut sig. Det borde gå att vara skogsägare med andra mål. Skogens ekologi skulle gynnas om där gavs plats åt annat än gran och tall. Varken inspektörer eller bygdens grannar låter sig imponeras av berättarens tankar. Han presenterar taffligt en motion på skogsägarmötet, vinner inte gehör på något sätt. Några vänner finner han inte heller bland skogsmaskinsförarna som får uppdrag att hämta de träd som valts ut för avverkning.

Läsaren får möta en syn på världen som är dyster och grinig i en sällsam blandning. Dock inte på det sätt som det yttrar sig i sociala medier med klick-alstrande rubriker som ska måla upp en samhällsordning av ondo med syndabockar av olika slag. I stället är det en butter gubbe av ett annat slag. Fram träder en människa som inte bryr sig om sitt varumärke. Inte heller intresserar han sig för effektsökeri.

Att bosätta sig någon annanstans och leva på ett annat sätt var en gång viktigt men beslutet kantas av återkommande tvivel. Han har alltjämt kontakt – om än motvilligt – med bekanta som fortsatt leva i staden med akademiska förtecken. Livet med fru och barn rullar vidare och han får kommentarer på sitt uppträdande. Barnen i familjen kritiserar sin far, eftersom de får leva med hans val att bosätta sig på landsbygden. Det är inte enbart negativt, menar jag. Ett barn som har möjlighet att klandra sin förälder har inte kuvats. Barnets grund är trygghet – hur motsägelsefullt det än kan låta (eller kännas) när den unga människan nyss fällt sin syrliga replik.

Skildringen blir både ett porträtt av en man och av vår samtid. Mellan raderna skymtar klimatengagemang och ett engagemang för människor. Trots att mannen inte ser poängen med att rösta i allmänna val handlar hans agerande om att han önskar ett förändrat samhällssystem.

Tjurskalligheten kan förväxlas med svartsyn. Ansträngningar som handlar om att hitta ett alternativ till skogsbruket med monokultur betyder nästan ingenting. Inte heller insatsen han och hans fru gör som fadderfamilj åt ensamkommande flyktingar.

Ändå betyder det allt.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Mot Ardennerskogen!
• Inte en bok om dendrofili
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Hur som helst, alldeles i det jag såg som mina domäner fanns det alltså en skog som var död. Den stod i snörraka linjer och hade formen av en rektangel. En gång fann jag i dess kompakta mörker ett litet rovdjurskranium. Kanske var det lämningarna av en förvildad huskatt, men mer troligt var det vad som blivit kvar av den sista sabeltandade tigern. Idag är det min bestämda åsikt att den dog av samma anledning som skogen. Träden var nämligen så tätt planterade att solljuset inte kunde tränga igenom. De bar aldrig löv, de var sinnebilden för det icke-levande. Sen är jag varken jägmästare eller vetenskapsman, så vad vet jag.

Bredvid döden växte en magnifik ek. Min far hade med livet som insats i en högt belägen gren fäst en gunga åt oss barn. Samma gren som man utan vidare konstigheter skulle kunna hänga sig i om andan föll på. För några år sedan, nu i respektabel mannaålder, var jag där. Döden syntes inte, den var uppsliten och borta. Eken stod kvar, men gudskelov hängde där ingen och dinglade till glädje för de korpar som höll till i området.

Förlaget Bakhåll har gjort det enda rätta och givit ut Tänk som ett träd av fransosen Jacques Tassin, översatt av Astrid Hjort vilket ju i sammanhanget är ett fint sammanträffande. Herr Tassin gillar träd. Herr Tassin gillar träd väldigt mycket, men har också skrivit böcker om växter. Vad jag vet finns dessa inte översatta ens till engelskan.

Det är en fantastisk bok, en både mysfilosofisk och stundom allvarligt hållen bok. Den vilar tryggt på en notapparat om 188 fotnoter. Vi finner Henri Bergson, men också Victor Hugo, Robert Musil, Robert Dumas, Maurice Merleau-Ponty, Charles Darwin och allehanda – för mig okända – konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. De sistnämnda förekommer tätt i det avslutande kapitlet om hållbar tillväxt. Träden har naturligtvis en central roll, men han skriver inte slentrianmässigt om dess roll som ”jordens lungor”.

Istället pekar han ut betydelsen träden kan ha i andra sammanhang och särskilt som förebild för framtida vetenskapliga och tekniska landvinningar inom området. Lite slentrianmässigt och förutsägbart förekommer den del av civilisationskritiken som riktar in sig på vår förmåga till förströelse, eskapism, helt enkelt det som upptar vår uppmärksamhet. Det där vet vi om, men vi är moderna, alltför moderna. Och kritiken riktar sig hur som helst in på en minoritet av världens befolkning som har det tillräckligt välbeställt på det materiella planet.

Bokens själ är emellertid något annat, något mer organiskt-poetiskt. Den skakar liv i det introspektiva ögat hos läsaren som förhoppningsvis ser att du stundom också måste blicka utåt. Ja, än mer – att du nästan hela tiden måste se annorstädes än åt det absolut ögonblickligas håll; det göromål som just är vid handen behöver inte alltid tillägnas all vår uppmärksamhet. Det är så fantastiskt vackert. Texten är mjuk som mossan, mystisk som grålaven, talande som Lavskägge. Om växterna skriver han, att de inte kan

förnimma på avstånd, de är ”blinda” och ”döva”, de har inte förmågan att uppfatta rummet, men deras sensoriska precision vad gäller taktila och kemiska stimuleringar är häpnadsväckande. De mottagliga ytor som växterna har registrerar det som vi inte kan uppfatta: svaga vibrationer från ett pyttelitet objekt, levande eller ej, som rör sig, molekyler som svävar i luften, flödet av fotoner som solfontänen slungar ut, vattenmolekyler som glider fram i tystnad, etcetera. Föga av det som pågår i omgivningen undgår växterna.

Ni ser själva.

Han skriver att träden inte upphör med att ”skicka oss tecken”, att ”under hela mänsklighetens utdragna historia är det via träden vi har varit sammanflätade med världen.” Trädet som entitet kontextualiseras, placeras i förhållande till människan. Fast där tar jag fel, inser jag. Det är precis tvärt om. Han pekar ut hur ”andliga universum är ett universum fullt av träd”. Tänk Yggdrasil, Asvattha, Dafne och lagerbärsträdet.

Det är kanske andemeningen, den att vi förlorat kontakten med trädet och inte ser dess fantastiska konstitution. Som det står i bokbeskrivningen är trädet ”som en levande hinna som omsveper sin döda kärna”. Hinnan är då bladen, barken och rotsystemet därunder marken. Trädet ger vida mer än det tar emot och är fullständigt i symbios med omgivning. Den alstrar sin egen energi, bygger upp sig själv av material upphämtat ur jorden. Bokbeskrivningen igen: ”Det är följsamt och stillsamt och konsumerar föga i jämförelse med vad det producerar.”

Det får mig att tänka på den avslutande variant av refrängen i dödsmetalbandet Æther Realms låt Oak:

Possessor of ancient might
Knower of the ancient light
You’ve given but not received
Why would you bestow these gifts on me?

Jag återkommer ibland till det citat som tillskrivits Mäster Eckhart. Vi kan dock inte vara helt säkra emedan karln själv inte rispade ned något på papper:

Ja, träet har anlaget i sin natur att det kan bli en sten; jag säger ännu mer: den har väl förmåga att bli alla ting; det överlämnar sig åt eldens natur och förena sig med enheten och ha i evigheten ett väsen.

Evigt förnybar var det.

För mig är trädet en hemvist för allt liv. Där finns ekorrar (av någon anledning hade jag en uppstoppad sådan i mitt barnrum), kusar, kusliga ting, irrbloss, uppnäbbiga fåglar, näbbhackande fåglar, pratglada fåglar, håligheter och sådant som är ögat fördolt. Trädet, som Tassin skriver, ”avancerar i livsrummet, tänjer det sin form enligt en precis klonform, en färdig form som ändå förblir obestämd.”

bernt erikson benämnde oss cerebralapan. Kanske borde vi göra lite nytta av vår tankeförmåga. Det gör vi naturligtvis, jag hatar inte Människan, spottar inte åt våra framsteg inom många områden, men, och det är väl trots allt en sorts ytlig civilisationskritik, lite mindre närsynthet skulle inte skada.

Det är svårt att inte älska träd.

Similar Posts:

• Eko
• Chuck D håller masken
• I Upplysningens tjänst
• Läsvärt om tvivel och idéer som går på tvärs
• Västsahara – kvarglömd koloni

Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen där en bit hagmark ingick. De har intresserat sig för livet utanför husknuten, vilka växter som trivts på platsen, när växterna dykt upp ur marken och när de vissnat. De har döpt några enar och en sälg efter figurerna i Hamlet. De blir ledsna av vildsvinen som i sitt bökande förstör växtplatsen för sällsynta orkidéer.

I boken förekommer många hänvisningar till världslitteraturen, där poeter hämtar sina metaforer från naturen. En mängd författare filosoferar kring naturen och samspelet med människan. Ekman känner också till naturvetenskaplig historia och de personer som arbetat med att systematisera världens växtlighet. Kvinnors bidrag har förringats i den naturvetenskapliga historien:

Det har känts problematiskt för män när nyfikna kvinnor har velat komma ut i världen utanför hemmet. [- - -] Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att hålla oss på plats. När Linné lanserade sitt sexualsystem blev det uppenbart att växterna hade könsorgan och att mästaren själv var oblyg i sitt bildspråk. För många var det därför självklart att kvinnor inte borde syssla med botanik.

Ekmans motdrag är att berätta om flera kvinnor som illustrerat viktiga botaniska verk: Maria Sibylla (1600-talet), Johanna och Vendela Rudbeckia (1700-talet) och Anne Pratt (1800-talet).

Författaren är praktiskt lagd när hon arbetar med sitt digitala herbarium. Varje växt fotograferar hon två gånger. Hon tar ena bilden tätt intill växten och den andra från ett längre avstånd för att ringa in växtplatsen. Om den andra bilden fångar t.ex. en bit av en stolpe, minns hon både plats och tidpunkt för fyndet. Bilden kan också väcka väderminnen från fototillfället, eller om någonting särskilt skedde i anslutning till den dagen.

Också fyrfota vänner, insekter och fåglar bidrar till hemmakänslan – som löper som ett tema genom boken. Vid flytten till Roslagen lämnade författaren ett Jämtland som hon höll kärt. Klimat och växtlighet skiljer sig åt. Skulle hon kunna rota sig på nytt, eller var det för sent? Ett tankespår handlar om hur en by kan betrakta den nyinflyttade med misstänksamhet.

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje, i fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by ska man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänkta garageutfart släkt med en som var det. Min man kallar det här förhållningssättet för barnföddhetsdoktrinen. När den tillämpas på nationell och politisk nivå blir den farlig.

Läsningen av Gubbas hage liknar att gå på promenad med en nära vän. Under promenaden avhandlas saker i det lilla perspektivet men också världshändelser som påverkar en så starkt att det blir svårt att sova om nätterna.

I vår värld dör barn på grund av ofattbart grymma krigshandlingar. De värvas som soldater, utnyttjas och hanteras som om de vore krigsmateriel. Människor drunknar på flykt från det som inte längre kan uthärdas. Taggtrådsstängsel och murar byggs upp för att de inte ska kunna nå den trygghet de söker. Kamp om livsrum? Knappast. Det gäller oljekällor och andra materiella och politiska realiteter. Cyniska ledare kallar sina krig och avrättningar för rättfärdiga och offrar unga troende som får spränga sig själva och andra människor till döds.

Ekman är inte förvånad att den människa som i grunden är hjälpsam söker sig till naturen, för att hon inte står ut med den här världen. Som den förnuftsdrivna tänkare hon är vill hon ändå poängtera:

Men det är bara människan som kan utöva barmhärtighet och vi kan inte hitta mönster för våra liv bland träden.

Ekman har studerat växter sedan barnsben och behållit intresset under hela livet. Likaså väcker djuren hennes fascination. Hon avstår däremot bestämt från att förmänskliga djuren hon betraktar. Tankar på skillnaden, annorlundaskapet som skapar avstånd till djuren är ingalunda svärmiska. De lever enligt koder som vi människor inte vet någonting om.

Jag undrar i all enkelhet om harklövern växer i den roslagska hagen. Den är en charmig klöverart som är fin att fläta in i blomdekorationer. Boken är å andra sidan full av exempel på andra växter som namnges. Gräsrotsnivån är påtaglig, javisst. Namngivandet återspeglar en konkret handling – vilket Ekman är särskilt mån om. Ger vi det abstrakta tänkesättet för stor plats skapar vi ett avstånd till det levande. Därefter är steget kort till den rena glömskan. Vid 1800-talets början utgjorde ängarnas yta två miljoner hektar; idag bara 2 500 hektar. Om människorna i samhällsplaneringen kunde minnas sin favoritblomma kanske besluten kunde ske i större samklang med den levande omgivningen. I ett annat avsnitt där Ekman kritiserar människans fokus på Nyttan är hon lågmält ironisk. Hon beskriver hur Katrineholm förvandlats från småhusstad med olika äppelsorter i trädgårdarna till en stad där gatorna i centrum kantas av fyrkantiga varuhusbyggnader. I handeln erbjuds kunden numera importerade äpplen från Sydafrika.

I det långa perspektivet är ändå människans tid på jorden kort och livet kommer att gå vidare när människan som art dött ut. Tanken kan verka skrämmande. Det tycker nog inte ”de andra” – som Ekmans mamma och mormor kallade djuren de såg smyga fram i trädgården när skymningstimman trädde in.

2022-08-11. Uppdatering av länk till virtuell flora med artbeskrivning av harklöver.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Gulla inte med Ekman
• Växternas snillrika värld
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Människorna vid vattnet