dagensbok.com » Tore Renberg

Tore Renberg "Attack från alla håll"

Ella Andrén — Sun, 06 Sep 2015 22:00:02 +0000

Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig tillbaka. ”Gå straight.”

Fast först krävs förstås en rejäl stöt, för att finansiera den där förändringen.

Liksom en tanke dyker Rudis båda tonåriga brorsöner upp, den följsamme Rikki och den iskalle Ben. De vill ställa sina tjänster till förfogande. Som fredsgåva – Rudi och deras far är svurna fiender – bär de med sig sitt första rånbyte, och de kommer med en plan. De vet var det finns pengar att komma över. Mycket pengar.

Det är upptakten till Tore Renbergs andra roman om Hillevågsgänget, Jani, Rudi och Cecilie, och deras liv på den norska oljestadens skuggsida. Precis som föregångaren, Vi ses i morgon, är den en fest att läsa – over the top, hjärtskärande, tankvärd, egensinnig och riktigt underhållande. Det här är en norsk Pulp Fiction, en diskbänksrealistisk Jönssonligan, en Huset fullt möter Sopranos.

I Attack från alla håll skiftar perspektiven mellan en mängd karaktärer, men har ändå renodlats en smula jämfört med Vi ses i morgon, vilket faktiskt är skönt. Attack från alla håll är ett kärt återseende som samtidigt renodlat styrkorna från föregångaren något. Möjligen har Renberg tagit åt sig lite för mycket av att så många garvat åt hans kriminella karaktärers faiblesse för Kristelig Folkeparti, för det var faktiskt roligare i förbifarten.

Fast visst har de principer, Renbergs skurkar. De har ideal och drömmar och filosofiska funderingar och de tvingas till kompromisser. Just därför blir de också så trovärdiga, mänskliga, mitt i vansinnet. De må leva i en kriminell värld med kriminella spelregler, men det är trots allt samma värld som vår. Ingen filmhjältevärld, ingen tevespelsliknande action, utan en värld av kött och blod, där drömmarna trots allt inte är särskilt olika andras.

Rudi och Cecilie ska bli föräldrar och det är klart att de vill bli bra föräldrar. Att de vill kunna ge sina barn allt de kan behöva. Allt nästan ingen i romanen själv fått som barn. Det är så oerhört allmängiltigt.

Men det är klart – deras metoder är kanske inte alltid helt konventionella.

Tore Renberg "Farmor har kabel-tv"

Ella Andrén — Fri, 20 Mar 2015 23:00:55 +0000

Det är så himla orättvist. Allt trettonåringarna Arve och Jonas vill är att se musikvideos på Sky Channel, men för det måste man ha kabel-tv, och det har bara de som bor i lägenhet. Hemma hos Arve och Jonas finns endast den statliga tv-kanalen, och de visar aldrig musikvideos, bara någon gång ”Take on me” med A-ha, eftersom de är norska. Så orättvist att man kan dö.

Så springer de på Arves farmor och inser att hon ju bor i lägenhet, men kan man verkligen gå hem till en gammal människa man knappt känner för att titta på tv? Begäret efter Frankie Goes To Hollywood, Duran Duran och Depeche Mode – året är 1986 – vinner över skruplerna. Det blir början till en kort men omvälvande vänskap över generationsgränserna.

Jag lägger inte ens märke till det först, men så småningom inser jag att det är något konstigt med kapitelnumreringen. Den är gjord baklänges, fallande istället för stigande. Den räknar ner: ”nå tenkte han på døden, at han hade en farmor, og at hun sto i fare for å forsvinne en dag.” När man fått något riskerar man också att förlora det.

Precis så lågmält men lyhört är Tore Renbergs Farmor har kabel-tv berättad, om de alldeles vanliga människor, barn och gamla, som befinner sig liksom i tillvarons periferi, för unga eller för gamla för att någon riktigt ska hinna se dem eller ta dem på allvar. Renberg gör det, och skildrar deras världar med stor ömsinthet, humor och värme.

Det blir så vardagligt tragikomiskt när farmor bestämmer sig för att spontant hälsa på hemma hos sonen och sonsonen Arve. Trots att de bor nära har de sorgligt dålig kontakt. De vuxna mitt i livet har ju sitt. De har aldrig riktigt haft den relationen till gamla mamma. Så när hon bara dyker upp så här, bestämmer sig för att ta en liten promenad en fin vårdag, hem till sin son och hans familj, då tolkar de det som ett utslag av senilitet.

Er det noe galt, mor? Du føler deg ikke dårlig?
Nei. Jeg har det helt fint.
Det er også typisk for senile folk. At de sier de er friske.
Han som er sønnen hennes går et lite skritt nærmere. Bøyer seg litt ned.
Du husker hvor du bor?

Med Arve och Jonas går det bättre. Trots sina musikvideos och listor med omdömen om dem tar de sig tid att lyssna och vill veta mer om farmor och hennes liv. Farmor får besök att se fram emot och en länk in i nutiden. Hon känner att det är först nu som hon blivit farmor, precis som Arve, och Jonas med, känner att det är först nu, vid tretton års ålder, som han fått en farmor.

Du vet at det er min farmor.
Hæ?
At det er min farmor, sier han igjen. Ikke din.
Bare så det er sagt. Bare så det er helt klart hva som er hva.
Jonas forstår ikke hvorfor Arve skal si det som er helt innlysende, han kunne like godt sagt at en hund er en hund, så han bare nikker og sier Håper farmor er hjemme.
Og så, når de kommer opp bak rekkehusene ved markene, peker han mot lavblokkene.
Der er farmor, sier han og smiler.

Svårare än så behöver det kanske inte vara.

Tore Renberg "Videogutten"

Ella Andrén — Fri, 20 Mar 2015 23:00:40 +0000

1980-talet var ett tråkigt decennium. Det är i alla fall själva utgångspunkten för Tore Renbergs båda kortromaner Videogutten och Farmor har kabel-tv. Det har förmodligen också ganska mycket att göra med åldern hans huvudpersoner befinner sig i, yngre tonåren och otåligt väntande på att saker ska börja hända, vad det nu är.

Det finns förstås stor igenkänning i det där 80-talet, i statliga tv-kanaler och en tillgång till annan film eller musik än det som fanns på tv och radio så knapp att det måste verka som den grådaskigaste av dystopier för de generationer som inte själva varit med om det. Det behöver man inte samla ”Vi som såg vinjetten till Anslagstavlan som barn för att det ändå var tecknat”-grupper på Facebook länge för att inse.

Hasse er irritert på alt de ikke får se. Alle filmene fra USA, som statskanalen ikke sender. I stedet må de nøye seg med engelske serier om folk med kyser og vester fra attenhundretallet, og såpeoperaer, eller diskusjonsprogrammer om politikk.

Det er ikke bra. Men det er alt de har. Og det er jo TV.

Det Hasse kjenner, er at han går glipp av noe. En følelse han har kjent lenge, som har vokst og vokst og truer med å bli større enn hele Hasse. En følelse av at noe viktig skjer, hele tiden, men at han er stengt ute fra det.

En dag kommer klassens nye kille fram till Hasse och kompisen Pål på rasten. Han frågar om de inte känner Videokillen och ger dem en vägbeskrivning dit. Bara hälsa från Fredrik. Om ni är intresserade. För Videokillen har allt. Ocensurerat. Allt.

Hemma hos Videokillen hänger drösvis med unga killar. Där finns chips och läsk och allt som fjortonåriga killar bara brukar drömma om fri tillgång till. Ett helt bibliotek med skräckfilmer på video. Fler än i videobutiken. I den sunkiga villan råder en märklig brist på föräldrar. Allt annat finns, men man förväntas också ta med sig något till Jan Inge, Videokillen. Pengar, eller kanske stulna cigarettpaket som andra verkar komma med. Och för den som har med sig tillräckligt mycket till Jani finns en dörr längst bort i korridoren att få komma in genom.

I Videogutten har den norska vardagstristessen fått en oerhört mörk botten. Ett par bussturen från den förutsägbara medelklasstillvaron pågår något helt annat, där de ramar som de fjortonåriga killarna än vana att verka inom ställs på huvudet. Det är inte minst deras försök att greppa, deras relation som förändras när tillvaron förändras som Renberg gestaltar skickligt, lyhört och obehagligt. För fjortonåriga killar väntar ju bara på att något ska hända. Fast var det verkligen det här de önskade sig?

Tore Renberg "Vi ses i morgon"

Ella Andrén — Fri, 20 Mar 2015 23:00:31 +0000

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men karaktärerna i Tore Renbergs Vi ses i morgon känner sig ofta långt ifrån rika. Den ensamstående kommuntjänstemannen Pål, till exempel. Han har spelat bort massor av pengar på nätet och orkar inte ens le naturligt mot sina båda tonårsdöttrar längre.

Läget är desperat och Pål drar sig till minnes uppväxtens småkriminella element. Han letar fram numret till Rudi och hans polare. Nog vet de hur man kan få fram mycket pengar, snabbt? Det blir upptakten till några hektiska dagar för Renbergs myller av karaktärer, dagar efter vilka ingen av dem kommer att vara sig riktigt lik – och som åtminstone en av dem inte kommer att överleva.

Vi ses i morgon utspelar sig i den Stavanger-värld som Tore Renberg brukar röra sig i, där han byter fokus eller perspektiv, men också återanvänder, eller kanske snarare gör återbesök hos karaktärer. Påls första kontakt – som han hoppas att de inte har så tydliga minnen av – med Rudi, Jan Inge och deras gäng finns till exempel skildrat i kortromanen Videogutten, och när nu Atlas, som åtminstone tredje svenska förlag, tar sig an Renbergs litterära universum kan man kanske hoppas på att fler delar av det blir tillgängligt också på svenska.

Där är Pål och hans tonårsdöttrar Tiril och Marlene, deras skolkamrat Sandra, skötsam och kristen men förälskad i värstingen Daniel, hans döva fosterhemssyster Veronica som också slår sina lovar runt honom, och så de kriminella Jani, Rudi, Cecilie och Tong som ger sig in på att hjälpa Pål genom ”en riktig branschklassiker” men visar sig ha ganska olika uppfattningar om hur det ska gå till och vad det går ut på.

Det blir ett virrvarr på liv och död där tonåringar och desillusionerade vuxna ränner om varandra på det lilla område som utgör Gosenskogen, skolområdet och villakvarteren där Pål med familj och hund bor. Det hade kunnat tippa över fullständigt, men gör på något sätt inte det. Istället blir Vi ses i morgon en explosion, ett fyrverkeri av karaktärer och livsöden, där inte minst halsbrytande, minst sagt färgstarka dialoger, inre monologer och yttre spänningar skapar ett högt och underhållande tempo.

Det gäller inte minst romanens kriminella element. Renberg har visserligen bevisat att han förmår att skriva karaktärer också längre ifrån sig själv än den (halv?)autofiktive Jarle Klepp, som han väl är mest känd för, även tidigare. Här formligen kastar han sig ut och verkar själv ha haft ofantligt roligt med Rudis kvasifilosofiska, ohejdbara, svordomsspäckade svada, liksom med Jan Inges mer pragmatiska vardagsomsorger och ledarskapsfunderingar.

Som grädde på moset är den här rejäla tegelstenen bara första delen i en trilogi, vars andra del redan finns ute på norska, så än behöver vi inte på länge ta adjö av det här minnesvärda persongalleriet – av dem som överlever, vill säga.

Tore Renberg "Pixley Mapogo"

Ella Andrén — Sun, 12 Feb 2012 23:00:23 +0000

Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast är ett mirakel att han fick ihop den alls, mitt i skilsmässohelvetet som han befann sig.

Det är en märklig stämning att dyka in i en roman i. Jag är beredd på att den kanske inte är så bra. Jag är däremot inte beredd på att det där med ”svartaste” kanske eller kanske inte är ett ganska smaklöst skämt.

Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig alla möjliga friheter, och på något sätt är det oftast upplyftande. Han skriver det han känner för att skriva.

Pixley Mapogo är den andra av Jarle-romanerna som jag börjat tänka på som konceptromaner. I den förra, Jag reser ensam, testade Renberg vad som skulle hända om Jarle plötsligt konfronterades med föräldraskapet. Resultatet blev en ganska charmig men kanske inte oerhört minnesvärd romantisk komedi i stil med Baby Boom, Tre män och en liten tjej, och så vidare.

I Pixley Mapogo består experimentet istället av en situation som skrapar bort all ”politiskt korrekt” fernissa och sätter fingret på den norska vardagsrasismen. Jarle blir överrumplad, känner sig hotad, och reagerar på ett sätt som många gånger för mina tankar till Erik Helmersons omdebatterade Den onödige mannen. Han blir, eller visar sig vara, rasistisk, sexistisk, svinig och hysterisk i största allmänhet. Det är konstruerat – just hur konstruerat är svårt att diskutera utan att avslöja väl mycket av handlingen – det är obehagligt, det är ganska intressant och väldigt dubbelt.

Är det såhär vi är, bortskämda medelklasskandinaver med stora men grunda ord om jämlikhet? Är det inte det sverigedemokrater och fremskrittspartister hela tiden hävdat, att de bara säger det alla tänker men ingen vågat stå för? Det är en obehaglig tanke, och kanske just därför värt att vrida och vända på.

Samtidigt är Renbergs starka sida den som skildrare av mer vardagliga situationer. Det är inledningens Jarle, Jarle som äntligen står i publikhavet och ska få höra The Smiths återförenade, Jarle som ska debutera som musikrecensenternas musikrecensent i lokaltidningen, Jarle som alltid har så högtflygande planer och förväntningar att han ständigt bäddar för sin egen besvikelse och sina egna misslyckanden, den Jarle, tror jag, som läsarna tagit till sina hjärtan.

Den Jarle som hamnar mitt i en minst sagt komprometterande situation och överreagerar romanen igenom däremot, är kanske inte direkt okaraktäristiskt Jarle, men han är lite för mycket. Lite för starka reaktioner, lite för mycket en idé. Här använder Renberg honom som en sorts Everyman, Envar, den vanlige (vite medelklass-)mannen på gatan, men han är faktiskt bättre när han låter honom vara just Jarle, en individ med egna upplevelser, en egen historia. Den Jarle skymtar här – i återblickar och inte minst i scenerna med äldste vännen Helge, precis som i Mannen som älskade Yngve den mest levande relationen – men blir ofta helt enkelt överkörd.

Det kan ju vara intressant med ett koncept och ämnet – vilka vi är innerst inne och huruvida obehaget inför det obekanta är en naturlig instinkt som vi kanske måste lära oss att leva med – är ju spännande och tyvärr minst sagt högaktuellt. Men det måste finnas en balans om man också ska kunna identifiera sig med karaktärerna. Här lyckas inte Renberg riktigt hitta den balansen.

Tore Renberg "Dette er mine gamle dager"

Ella Andrén — Sun, 12 Feb 2012 23:00:10 +0000

Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo:

Det finns inte mycket enhetligt över böckerna om Jarle Klepp. Renberg tar sig alla möjliga friheter, och på något sätt är det oftast upplyftande. Han skriver det han känner för att skriva.

Det stämmer mer än någonsin här. Dette er mine gamle dager är en ny grubbelroman, av de tidigare böckerna mest lik barndomsskildringen Kompani Orheim. Det är också den första romanen i jagform sedan den allra första, Mannen som älskade Yngve, och det är ytterst välkommet. På något sätt känns jagberättaren Jarle som den ärligaste formen av Jarle-roman.

Här har Jarle hunnit bli 38 år, skaffa hus, lärarjobb, hustru och två barn, tre och sex år gamla. Bara några år tidigare, i Pixley Mapogo, var han kulturjournalist-wannabe och singel, utan fler barn än numera vuxna Charlotte Isabel (producerad i slutet av Mannen som älskade Yngve, men som kom till hans kännedom först sju år senare i Jag reser ensam) och det är långt ifrån det enda som inte riktigt stämmer i Jarles biografi. Märkligt nog störde det mig mer när det var småsaker som inte riktigt gick ihop mellan böckerna. Vid det här laget har det blivit så uppenbart att Renberg inte jobbar med absolut konsekvens att jag har slutat haka upp mig. Den känslomässiga konsekvensen finns där – möjligen med undantag för Pixley Mapogo – och det är huvudsaken.

Inför det här med att ha blivit stadgad förhåller sig Jarle precis lika dubbelt som man kunde vänta sig. (Jag undrar om någon inte gör det?) Han är rastlös och kan få panik över rutinerna och han är lycklig och älskar sin familj. Renberg har aldrig lyckats blåsa lika mycket liv i kvinnor som i männen och Jarles hustru förblir mig ganska likgiltig, men så har jag ju aldrig fått någon direkt chans att lära känna henne heller. Barnen däremot är fantastiskt fint skildrade och infogade i berättelsen. Det gäller inte minst sexåriga Åshild, som kommit i en ålder där hon börjat intressera sig för farfar som är död. Hurdan var han? Vad ska man svara på det?

Ja, det förflutna gör sig påmint på flera sätt. Det börjar med nyårsafton 2010. Jarle ger sig ut för att köpa tomtebloss i elfte timmen och stöter på en barndomsbekant som kommer dragande med minnen av Jarles familj, av hans alkoholiserade far och hans döde bror. Jarle försöker värja sig, han vill inte veta mer om sin svinige pappa, men det är klart att han börjar grubbla.

Dette er mine gamle dager är en eftertänksam roman. Samtidigt som de stora temana känns igen från tidigare – var kommer vi ifrån, vad är det som formar oss, hur ska vi lära oss att förlåta och leva med det förflutna? – känns det som att både huvudperson och författare mognat. De stora, knöliga känslorna är bättre infogade i vardagsskildringen. Språket är lågmält och bildspråket välavvägt.

Lite trist är att de gamla vännerna, Hasse och framför allt Helge, för ögonblicket tycks ha skrivits ut ur berättelsen. Jarle är ju knappast den första småbarnsföräldern att ha det så, men jag undrar ju, efter förra boken, hur det gått för Helge. Kanske nästa gång?

Tore Renberg "Mannen som älskade Yngve"

Ella Andrén — Sun, 08 Jan 2012 23:00:53 +0000

”Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: har inte tonårsförälskelser – eller till och med förälskelser i allmänhet – just en hel del av hötorgskonst över sig?

Kanske är det därför jag aldrig tycks tröttna på skildringarna av dem, för att det är så förbaskat svårt att beskriva de där känslorna som framstår som så akuta och unika för den som är mitt uppe i dem – och som så tjatiga och triviala för alla andra.

När 17-årige Jarle plötsligt tittar upp från cykelstället utanför skolan en regnig januarimorgon 1990 och blir blixtförälskad i den nyinflyttade, skire sportfånen Yngve är det onekligen ”hötorgskonst”. Ibland vet jag inte riktigt om jag skrattar med eller åt den där melodramatiske 17-åringen, men samma knöliga förhållande har jag ju uppriktigt sagt till mig själv som 17-åring. Vet aldrig riktigt om jag helst skulle ge henne en stor kram eller en smäll på käften. Det är knepigt.

Just den där dubbelheten suger mig åt sig i Renbergs roman. Här berättar den 30-årige Jarle om detta som hände när han var 17, om världen som den såg ut när han var 17 – och ja, inledningen är riktigt, riktigt bra – och perspektiven blir ibland flytande. Det är inte perfekt skrivet, det är inte perfekt strukturerat, men kanske just därför får berättelsen en sorts autenticitet. Det där desperata behovet av att förstå vem man är, varför man gjort som man gjort, blicken för det ofta ganska sunkiga, egoistiska och destruktiva beteende som all den där förvirringen och sårbarheten ger upphov till – det känns helt enkelt äkta, självupplevt.

Om det är det har jag förstås ingen aning om, men att läsa lite mer kring författaren och mottagandet av boken förstärker onekligen den känslan. En hel del ytliga biografiska fakta har de förstås gemensamt, och när Renberg bemöter diskussionen kring Jarles sexuella läggning verkar gränserna mellan honom själv och huvudpersonen minst sagt luddiga.

Nå, det kan ju vara hans sak. Själv har jag litet tålamod för sexuell etikettering just nu, men fastnar ändå för hur vi ju förälskar oss i individer (inte kön?), men samtidigt ofta vet mycket lite om de individer vi förälskar oss i. Så vad är det där? Symbolism? Biologi? Kemi? Jag har faktiskt ingen aning, men kanske just därför är jag fascinerad.

Nu är ju heller inte förälskelsen allt i Mannen som älskade Yngve. Här finns också andra kärlekar, relationen med flickvännen Katrine, förhållandet till föräldrarna, till omvärlden och inte minst till kompisarna i bandet, Mathias Rust Band. Särskilt vänskapen med Helge är fint skildrad, inte orimligt mer mångbottnad och levande än någon annan relation i romanen.

I bonusmaterialet till filmatiseringen av Mannen som älskade Yngve – ingen tokig film alls, för övrigt, fast den förstås slimmats och försnällats en smula – jämför Renberg Mannen som älskade Yngve med då nyskrivna uppföljaren Charlotte Isabel Hansen (aktuell på svenska under titeln Jag reser ensam) och säger att medan Charlotte Isabel Hansen bygger på en idé, ett tankeexperiment, och har varit en lätt och rolig bok att skriva, tog Mannen som älskade Yngve desto längre tid med alla sina trådar och beståndsdelar att foga samman.

Jag gillar det. Livet är ju liksom inte dramaturgiskt slimmat.

Tore Renberg "Jag reser ensam"

Ella Andrén — Sun, 08 Jan 2012 23:00:17 +0000

Läste du Mannen som älskade Yngve? Minns du i så fall Anette Hansen? Inte? Det är kanske i så fall inte så konstigt – Jarle minns henne ju knappt själv, och nu är det sju år sedan.

Eller sju år och nio månader, för att vara exakt.

Jarle Klepp har hunnit bli 25 år, en omhuldad och inte så lite pretentiös doktorand i litteraturvetenskap vid universitetet i Bergen. Han skriver på sin avhandling om egennamnsproblematiken i Prousts På spaning efter den tid som flytt, super, har ett ”uteslutande fysiskt” förhållande med en kollega och är allmänt oförberedd när det en dag dyker upp en kallelse där han ombeds infinna sig på polisstationen för att göra ett faderskapstest.

Därefter dyker det upp ett brev från den där Anette Hansen, niondeklassaren den 17-årige Jarle vaknade upp bredvid efter den minst sagt blöta och lätt katastrofala festen i slutet av Mannen som älskade Yngve. Anette tänker resa bort och vill att han under tiden ska passa sin dotter, snart sjuåriga Charlotte Isabel Hansen.

Jag reser ensam (döpt efter den nyligen utkomna filmen baserad på boken; romanen heter i original just Charlotte Isabel Hansen) är den andra boken på svenska om Jarle Klepp. På originalspråket norska är den däremot den tredje (än så länge av fem, men Tore Renberg tänker sig tydligen kunna skriva om Jarle då och då under resten av livet). Det är kanske inte fullt så konstigt som det låter att förlaget, Gilla böcker, valt att gå direkt på den filmaktuella tredje romanen – Mannen som älskade Yngve kom ut på Norstedts – böckerna är ändå inte skrivna i kronologisk ordning.

Inte desto mindre tycker jag Jarle blir mer begriplig i ljuset av den egna barndomen, den som skildras framför allt i den oöversatta Kompani Orheim, och det behövs. Nu skulle förmodligen de flesta bli lätt panikslagna av att plötsligt ha ett barn de aldrig känt till, men om 17-årige Jarle i Mannen som älskade Yngve ofta betedde sig ganska svinigt så kastade ändå romanens ungdomliga direkthet ett förlåtande skimmer över hans beteende. Att 25-årige Jarle ofta agerar precis lika huvudlöst är lite svårare att smälta. Han är bitvis rent osympatisk, inte minst när han som nyfrälst akademiker och klassresenär gärna tillrättavisar och himlar med ögonen över mindre intellektuella kvinnor som snabbköpskassörskan Anette och hans egen hårt prövade mamma.

När han till exempel funderar över att den där Anette förmodligen är jävligt slampig – baserat på det enkla faktum att hon legat med honom själv – har jag god lust att klippa till honom, men får väl samtidigt konstatera att det knappast gör honom till någon unik eller icke trovärdig ung man. Att jag blir förbannad på honom betyder väl snarare att Renberg gjort ett bra jobb?

Större problem har jag med själva intrigen. Jag har svårt att köpa att någon förälder som Anette skulle skicka iväg sin lilla dotter – dessutom över hennes sjuårsdag – till en vilt främmande människa som hon gett så lite för att hon inte ens brytt sig om att berätta att han har ett barn. Det känns lite för mycket som premissen för en amerikansk romantisk komedi.

Som tankeexperiment är det ju däremot spännande och temat med ofrivilligt faderskap är både angeläget och intressant. Ändå känns Jag reser ensam lite platt jämfört med de båda tidigare romanerna om Jarle. Den är visserligen bättre sammanhållen, där de tidigare böckerna var ganska spretiga, men det gör den också något mindre livfull. Vilket får mig att inse att jag i det här fallet nog föredrar just det spretigare, mer levande och livslika.

Tore Renberg "Kompani Orheim"

Ella Andrén — Sun, 08 Jan 2012 23:00:17 +0000

Kompani Orheim. Mamma Sara, pappa Terje och lille Jarle. Ja, i sanningens namn är det väl mest Terje som hittat på det där namnet. Kompani Orheim.

Terje, med sitt enorma intresse för andra världskriget och de norska motståndsmännen. Terje, som upplever livet som ett krig, en kamp. Terje, som tycker att den perfekta semestern måste vara att vandra med familjen nio timmar om dagen över Hardangervidda, med en minimal packning av tält och bönburkar, för att få en känsla av hur de norska motståndsmännen hade det. Terje som tycker att han offrar allt för familjen och inte kan förstå varför de är så förbannat otacksamma.

Terje som så småningom blir ensam kvar i radhuset, med sina flaskor, sina humörsvängningar och sina hårda nävar, när resten av familjen, kompaniet, äntligen fått nog och gett sig av, när de bytt efternamn till Saras flicknamn, när barnet Jarle Orheim blivit tonåringen Jarle Klepp.

Kompani Orheim är den andra av Tore Renbergs romaner om Jarle – den som än så länge blivit överhoppad i de svenska översättningarna. Den utspelar sig mestadels före den första boken, tonårsskildringen Mannen som älskade Yngve, på 1970- och 80-talet, men precis som sin föregångare har den en ramberättelse, där den vuxne Jarle, nu 24 år gammal och litteraturstudent i Bergen, nås av beskedet att fadern är död och måste resa hem till Stavanger för att tala på hans begravning. Men vad ska han säga?

Hur ska man minnas en man som var omöjlig att leva med, som stötte bort alla som betydde något för honom, men ändå in i det längsta lyckades upprätthålla en städad fasad utåt, gentemot arbetskamrater och grannar? En omtyckt och ansedd man, som varje helg stängde in sig och söp och spöade sin fru, som lovade och lovade men svek, och som mer och mer förlorade greppet?

Precis som Mannen som älskade Yngve handlar Kompani Orheim om att förstå och kanske försonas med det förflutna. Tydligare än där vilar pappa Terjes skugga över Jarles tillvaro, men den upptar den aldrig helt. Livet består också av att bli tonåring, försöka definiera vem man är, upptäcka världen omkring sig, av att kedjeröka och lyssna på plattor med bäste vännen Helge och inte minst av det eviga problemet när man egentligen ska få ligga.

Jag är måttligt van att läsa på norska och hade förväntat mig att det skulle gå trögt, men det här är 461 sidor som bara rinner iväg. Säkert missar jag en och annan nyans, men det är ändå något särskilt att läsa på originalspråk. Det flyter, porlar, om nu Stavanger-mål kan göra det.

Trots att handlingen sträcker sig över betydligt längre tid än i de båda andra Jarle-romaner jag läst hittills, Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, så har Kompani Orheim den där blandningen av direkthet och återblick som fångade mig med Mannen som älskade Yngve. Jag kan sakna jag-berättandet från den första romanen – här är det huvudsakligen tredje person – men i gengäld växlar också perspektiven då och då över till Terje och Sara.

Här och var blir det dessutom du-form, ett ganska udda grepp, och jag tror att den här röran ligger en bit ifrån vad man möjligen får lära sig på skrivarkurser, men jag struntar i det; det är som att viljan att berätta något angeläget, vrida och vända på det, ibland går ut över stilistiken, men att det är helt okej för mig.

Det er synd du ikke husker det, hvordan du satt over koseboka og gjorde deg flid med fargestiftene, med de første blyantene dine, hvordan du mot slutten av boka fra 1980 begynner å forme setninger: hva-sier-dyrene, hønemor-og-kyllingene, bamsefamilien-på-skogstur, en-fin-dag-for-fru-and.
En fin dag for Fru And!
Det har vært fine dager för deg, Jarle!
Hvorfor husker du dem ikke?

Nej, varför minns man det man minns, glömmer det man glömmer? Vad är det som får somliga minnen att plötsligt komma tassande, kasta sig över en när man minsta anat det, och andra att bleka bort och försvinna för alltid?

Hur mycket går att förlåta? Hur mycket att lära sig leva med?

Tore Renberg "Mannen som älskade Yngve"

David Enemar — Wed, 02 Feb 2005 23:00:00 +0000

Jag vet inte riktigt varför jag hade så höga förväntningar på Tore Renbergs andra roman på svenska. Men jag lämnar Mannen som älskade Yngve smått besviken och förundrad.

Boken handlar om Jarle Krepp som återberättar vad som hände under hans sturm und drang-år som gymnasist i Stavanger i början av 90-talet. Han var skilsmässounge som sprang runt och svinade på fester, repade med sitt band och ansåg sig själv och sina polare vara provokativa och vänsterintellektuella. De hade de rätta åsikterna och lyssnade på rätt musik. Svart och vitt. Skit och elit. Livet var enkelt. Det var passion, små uppror och plötsliga infall som styrde deras tillvaro. Fienden hette borgerskapet, oljekapitalismen, Dire Straits och sport.

I sin iver att vara annorlunda på rätt sätt, insåg han hur förutsägbar hans stil egentligen var. Ballare då att våga vara tönt och riskera sin status i de egna leden kanske? Förmodligen är det därför som han en dag på skolgården blir blixtkär i den nyinflyttade sportfånen: Yngve. Om det nu inte var en tillfällig förvirring som spelade honom ett spratt.

Tore Renberg är förvisso en hygglig berättare, det visar han inte minst i den snygga inledningen, men boken är tyvärr schablonmässig och fylld av plattityder. Personerna är platta och finalen, när Jarle i nutid söker förlåtelse för sina gamla synder, ligger nära allt-var-bara-en-dröm-slutet. Samtidsmarkörerna från 90-talet är dock säkra, men till slut drunknar jag i alla rocktextreferenser. För mig blir det till tom nostalgi, bara kul för stunden.

Och tyvärr har den svenska utgåvan fått ett misslyckat omslag. Förlaget vill uppenbarligen lansera den som något slags rebellisk queerroman. En jeansbak med en hängande palestinasjal i fickan och den norska flaggan i bakgrunden, ena handen knuten och den andra på skrevet. Det är inte en komma-ut-berättelse och inte en generations uppgörelse med sitt hemland. Könsrollerna är snarare stereotypa och samhällskritiken i princip frånvarande. Jag undrar också hur kärleken kan och får beskrivas för att det ska få kallas god litteratur:

Mina ben gick mot honom, jag såg honom tydligare ju närmare jag kom. Jag ville inte gå mot honom, jag ville gå ifrån honom, gå åt andra hållet, över gruset, fram mot trapporna borta vid domkyrkomuren, men benen drog mig mot honom, och jag såg honom tydligare och tydligare, Yngve.

Varje bokstav, varje ljud från hans mun fick det att gunga i magen på mig. Det var han som stod framför mig, Yngve, som skulle vara ute ur mitt liv.

Det fanns ingen annan som pratade som Yngve. Det fanns ingen i min ålder som sa sådana meningar, som lät sådana här enkla, goda ord komma ut ur munnen.

Är det här okej för att det är homosexuell kärlek? Räcker det att gömma sig bakom en 17-årig berättarröst för att komma undan med det? Försöker Renberg vara opportun eller driver han med någon? Vill han utmana oss att sluta tänka kön? Och vad skulle resultatet bli om man döper om Yngve till låt säga Annika?

Om det här vore en tavla, vore det hötorgskonst.

dagensbok.com » Tore Renberg

Tore Renberg "Attack från alla håll"

Similar Posts:

Tore Renberg "Farmor har kabel-tv"

Similar Posts:

Tore Renberg "Videogutten"

Similar Posts:

Tore Renberg "Vi ses i morgon"

Similar Posts:

Tore Renberg "Pixley Mapogo"

Similar Posts:

Tore Renberg "Dette er mine gamle dager"

Similar Posts:

Tore Renberg "Mannen som älskade Yngve"

Similar Posts:

Tore Renberg "Jag reser ensam"

Similar Posts:

Tore Renberg "Kompani Orheim"

Similar Posts:

Tore Renberg "Mannen som älskade Yngve"

Similar Posts: