Maffian gavs ursprungligen ut på 60-talet och fick ganska snabbt klassikerstatus. Anledningen var, enligt Lappalainen, Lewis fingertoppskänsla för samspelet mellan samhälle och historia och det kan nog stämma. Det första man slås av i boken är nämligen hur noggrann Lewis är; varje tes pryds av exempel och då det spekuleras understryker han det. Sedan slås man av att Lewis inte bara vill skildra maffian utan även Sicilien och vad som gjort maffian möjlig. Om detta berättar originaltiteln The Honoured Society, vilket den betydligt tråkigare svenska titeln missar. Lewis visar hur ett samhälle, som till stora delar är medeltida, och där heder fortfarande är ett viktigt begrepp, gjort maffian möjlig på ett strukturellt plan och hur rörelsen i själva verket är ett naturligt resultat av hänsynslös kapitalism. På så sätt görs maffian inte bara begriplig utan även logisk och för detta bör Lewis ha stort beröm.

Boken har många andra förtjänster och jag ska här nämna några av dem.

Drivet i språket: Lewis skriver på en smattrande journalistprosa som för den skull inte saknar skönlitterära kvaliteter. Lewis lyckas måla Sicilien i all dess kontrastrikedom och de smutsiga affärerna utspelar sig alltid mot en färggrann bakgrund.

Objektiviteten: Trots att Lewis målar med sådan kontrastrikedom lyckas han samtidigt vara förvånansvärt objektiv.

Kunnigheten: Lewis bok är skriven före de så kallade informatörerna, dvs. de avhoppare som mot beskydd gav information om maffians utformning. Trots detta har Lewis avsevärda kunskaper om maffians organisation liksom detaljkunskaper om seder, riter, symbolspråk osv. På det stora hela ger boken intryck av att se rörelsen inifrån och var därför ett pionjärverk, vilket Lappalainen också påpekar.

Detta är på det stora hela bokens förtjänster men något bör även nämnas om dess svagheter. För vissa skönhetsfläckar finns. Den kanske mest tydliga är att den emellanåt förlorar sig i detaljer. Lewis har en förkärlek för att följa historier så långt det går och det gör emellanåt att turerna mellan olika förhör blir tradiga. Dessutom är boken rörig. Eftersom Lewis mestadels pratar om små byar och historiskt okända människor, skulle ett förklarande register ha varit bra. Kanske skulle några släktträd över de stora familjerna också ha varit på sin plats.

Men trots vissa svagheter är Lewis bok läsvärd och tål på det stora hela en nyutgivning. För även om maffians verksamhet idag kretsar mera kring droghandel än tomtspekulation och vattenpumpar är dess struktur fortfarande densamma med de stränga lagarna om sekretess och blodshämnd. Så om man i dessa maffiatider – då Roberto Saviano flyr från den Neapolitanska Camorran – vill läsa en välinsatt och fördjupande bok kan jag rekommendera Maffian. Som komplement kan man också läsa Tomas Lappalainens Maffia som även porträtterar rörelsen i nutid. Den är mycket läsvärd.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Gudfäder med anor
• Maffian svart på vitt
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället

Jag hade nästan glömt bort mitt tidigare intresse, fram tills för något år sedan då jag kom över en bok av Tomas Lappalainen som hette Maffia. I samband med en resa till Toscana läste jag den och blev helt uppslukad. Maffia är en klaustrofobisk skildring av den sicilianska gangsterverksamheten som kan få den mest hårdnackade tuffing att se sig om en extra gång när han går in i en mörk gränd, även om han är långt ifrån Sicilien. Det bör också tilläggas att Maffia inte är en skönlitterär skildring utan en faktabok, men trots det är den riktigt otäck. Den lyckas på ett övertygande sätt avromantisera hela rörelsen och visa hur allt till syvende och sist handlar om pengar.

Maffia utkom 1993 och sedan dess har Lappalainen skrivit tre böcker om Italien. Camorra – en bok om maffian i Neapel är det nyaste tillskottet. Den beskriver Italiens äldsta och mest omfattande gangsterverksamhet. Camorran har cirka sjutusen medlemmar och består av hundra klaner som alla har sina fästen i och runt Neapel. Sammanlagt står de för över hälften av alla maffiarelaterade mord men är ändå relativt okända utanför Italien. Istället är det den sicilianska mafioson som blivit sinnebilden för landets omfattande gangsterverksamhet.

Den stora skillnaden mellan den sicilianska maffian och Camorran är att de förstnämndas verksamhet bygger på ett stabilt jordägande, medan Camorran istället riktar in sig på transaktionerna. Detta, förklarar Lappalainen, beror på att den sicilianska maffian härstammar från överklassen, medan Camorran är sprungen ur ett trasproletariat. Det är få ställen på jorden som har så djupa klassklyftor som södra Italien. Camorrans verksamhet går ofta snabbare och är farligare än maffians och på många sätt mera exhibitionistisk. Om man jämförde med den svenska marknaden skulle man kunna säga att sicilianarna motsvarar Wallenbergarna, med sitt långsiktiga investerande, medan Camorran motsvarar brats från Stureplan där affärerna ska gå fort och ha höga insatser.

En annan intressant skillnad är att maffian aldrig har kallat sig för maffia medan en Camorristi bär sitt öknamn med stolthet. När jag läser om hur olika gangsters laddar ordet med positiva värden kommer jag att tänka på den ökända maffiabossen Gerlando Alberti som i en rättegång lär ha sagt: ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”. Detta blir extra märkligt när man betänker att ordet Camorra, till skillnad från maffia, aldrig haft någon positiv laddning. Ordet betyder ursprungligen ”liten marknadsförhandling” och är därför bara en beskrivning av klanernas grundverksamhet.

Dock är det inte skillnaderna utan likheterna som är intressantast. I Maffia drev Lappalainen en tes om att organiserad brottslighet, dvs. konkurrens med statens våldsmonopol, uppstår där statsmedvetandet inte fått något grepp om befolkningen. Stora delar av Italien är kvar i en tid före enandet 1861 och styrs i praktiken mera av provinsiell hederskodex än statliga lagar. För många medborgare i södra Italien är den folkliga Omertálagen (tystnad inför staten) viktigare än vad den officiella regelboken säger. Detta i kombination med stora klasskillnader blir därför den bakomliggande orsaken till maffians starka fäste ibland annat Palermo och Neapel.

Det som gjorde Maffia till en så bra bok var att den lyckades blanda de mest fruktansvärda historierna med djupsinniga analyser. I ena stunden presenterade Lappalainen Giovanni Falcones briljanta teser. I nästa stund berättade han om hur Falcone blev mördad på ett bestialiskt sätt. Camorra bygger också på denna spänning, men saknar den koncentration och det fokus som utmärkte Maffia. Historierna såväl som analyserna finns där, men av någon anledning är de inte riktigt lika hemska, inte riktigt lika skarpa som tidigare. Kanske beror det på att Camorra är hundra sidor längre än Maffia. Emellanåt känner man att Lappalainen borde ha beskurit råmanuset mera genom att korta ner vissa historier och skippa ett och annat avsnitt. Bland annat borde han ha tagit bort utvikningarna om den italienska universitetsvärlden och om hans intresse för boxning. De känns malplacerade eftersom de mera handlar om Tomas än om Camorran.

Men på det stora hela är ändå Camorra en mycket intressant och tankeväckande bok. Hur kommer det sig egentligen att alla vet vem Don Corleone är medan få personer utanför Italien känner till Raffaele Cutolo? Det Lappalainen sysslar med är ett folkbildningsprojekt och själv önskar jag att han skrev minst tjugo böcker till om maffian. Kanske kunde nästa bok handla om ‘ndranghetan i Kalabrien? Jag och Tomas är ju trots allt stora killar som är intresserade av maffian som ”fenomen”.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien
• Gudfäder med anor
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Fortsatt Savianofeber i Italien

Lappalainen skriver utförligt om den sicilianska maffian. Han ger bakgrunden till varför situationen ser ut som den gör på Sicilien – ön som ständigt varit ockuperad av andra länder och främmande härskare. Han beskriver maffians uppbyggnad, diskuterar kulturens betydelse och redogör för historien som lett Sicilien där de är idag. Familjens betydelse och hederns centrala plats, vikten av "amicizia", vänskap, och kontakter skriver Lappalainen initierat om.

Uppräkningen av mördade och försvunna politiker, åklagare, domare och journalister samt annan våldsstatistik är skrämmande. Risken att bli mördad på Sicilien ter sig nästan mer överhängande än chansen att överleva, även om det naturligvis inte är så.

Begrepp som Cosa Nostra, omertá, maxiprocessen, botgörare och den sicilianska aftonsången reds ut och förklaras i vidare mening. Så även beskyddarverksamheten, familjernas uppbyggnad och den till synes omättliga blodtörsten i det maffiarelaterade våldet.

Maffian är inget att glorifiera. Anledningen till att maffian existerar på Sicilien är inte för att man inte behöver en stat. Men folket på den italienska ön identifierar sig med familjen, gruppen, klanen istället för med regionen, landet eller partiet. Lappalainen citerar den 1992 mördade domare Giovanni Falcone som skrev:

…detta skapar ett alibi som tillåter alla att leva utan koppling till det kollektiva livets regler … Maffian är, om man tänker noga efter, huvudsakligen ingenting annat än ett uttryck för ett behov av ordning och alltså av stat.

Som Lappalainen skriver i början är det konstigt nog ens eget land man ofta får syn på när man reser utomlands och studerar andra kulturer – eller att man upptäcker sitt eget land, genom att andra kulturer fungerar precis tvärtom. Det är intressant att jämföra statens berättigande i Sverige med statens frånvaro av befogenheter på Sicilien. Det är ingen bok för sträckläsning, men några sidor då och då, för att förstå hur maffian kan existera på Sicilien.

Intressant, som sagt, för att sammanfatta med ett ord.

Similar Posts:

• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien
• Gudfäder med anor
• Maffian svart på vitt
• Maffia basic

Men ack så blåögd man kan vara. Eller rättare sagt: naiv, dum, blåst o.s.v. Ja, ni förstår säkert vad det är jag är ute och fiskar efter. Det är aldrig kul att bli lurad. Det vet alla som någon gång i ungdomens dagar lytt frökens pekpinne alltför grundligt men som sedan i vuxen ålder kommit till insikten att det fröken sa egentligen bara var en massa skitsnack.

Folke Rydén var tills i fjol en av mina skolfröknar. För mig har han alltid varit en skicklig journalist – en sann grävande murvel. Men det var då det. Numera är han inte mycket värd i mina ögon. Hur kommer det sig, då? Jo, det är enkelt att svara på. Han är en bluff, en mediehora liksom många andra i detta mediekåta samhälle.

Nåväl, jag ska också ta och förklara mer ingående varför jag är så arg/besviken på denne skorrande och flintskallige man. I Välkommen till Dramafabriken, boken som Dan Josefsson är redaktör för, finns ett kapitel med där Josefsson har avslöjat bluffen om Rydéns dokumentär, Björn Borg – The Saga, som visades på TV2 den 12 januari 1998.

Var det en bluff? kanske några frågar sig. Javisst! Men vi, folket, har aldrig fått, varken läsa eller höra, någon offentlig dementi. Men jag ska säga er det: Det var ren och skär lögn alltihop, en lögn som ledningen i SVT försökte sopa under mattan. Någon mer än jag som köpte grisen i säcken? Någon mer än jag som känner sig dum? Någon mer än jag som trodde att man i alla fall kunde lita på SVT – vår egen public service-kanal?

Hur hela historien gick till vill/orkar jag inte återberätta i detalj. Det är jag alltför upprörd för, och så ska man helst läsa den på egen hand, då man kan känna hur ilskan rentav sjuder i kroppen. Men det som irriterar mig mest är att Rydén efter en sådant här praktfiasko fortfarande får kalla sig för journalist och att han därtill åker land och rike runt och föreläser om sitt "nobla" yrke utan att nämna ett endaste ord om sitt felsteg i karriären. Vore inte vi värda det, vi som så blåögt tror/trodde på honom? Uppenbarligen inte. I sann rättfärdig anda ska Rydén givetvis få syndarnas förlåtelse. Men då ska han banne mig erkänna sina misstag. Hur universiteten kunde boka Rydén som föreläsare är för mig därför helt obegripligt.

Det fina i kråksången är att det inte tar slut här. Välkommen till dramafarbiken är fylld av avslöjanden. Stora som små. Både mindre och mer sensationella. Den genomgående röda tråden är dock granskningen av medierna, vilka även kallas för "den tredje statsmakten". Det är en term som uppkom på slutet av 60-talet då Lars Furhoff, dåvarande rektor för Journalisthögskolan i Stockholm, i Olof Palmes tjänst gav journalistkåren en s.k. ansiktslyftning: medierna fick ett nytt och viktigt uppdrag, nämligen att börja bevaka de två stadsmakterna – riksdagen och regeringen. Därmed kunde de också börja titulera sig som den tredje statsmakten. Kruxet och det paradoxala i det här blev dock: Vem/vilka bevakar medierna? Just denna fråga tar Välkommen till dramafabriken upp gång på gång, artikel efter artikel. Och det utan pardon, skulle jag vilja säga.

Sällan har någon bok gått hårdare fram mot medierna i Sverige än denna. Sällan har jag i skrift fått uppleva så många människor som slängt luren i örat på den som talar i andra änden av linjen – i det här fallet alltså personen som ställer frågorna och försöker få till en intervju, ett erkännande, en dom. Hårt mot hårt är bokens motto. Rätt och slätt.

De gör ett bra jobb, journalisterna (bl.a. Dan Josefsson, Maria-Pia Boëthius och Fredrik Quistbergh) som enligt mig idag är den svenska journalistkårens bästa och mest trovärdiga murvlar, även om man ibland skulle kunna ifrågasätta intervjutekniken. Det händer att man kan känna vibbarna av P3:s program PippiRull med Bobbo Krull i spetsen. På gott och ont. Faktum är ju att journalisten, hur det än kommer sig, har och kommer alltid att ha sista ordet, hur många telefonlurar de än får i örat.

Sedan har Josefsson & Co en särskild förkärlek för att hacka på Bonniers – inte mig emot i och för sig, det finns goda skäl till det (!) – men det blir kanske lite tjatigt och så finns det en risk i att folk kan uppfatta det som "vi mot dom", d.v.s. borgarna mot proletärerna – eller vice versa. Vilket jag ändå inte tycker att det är, utan det angår oss alla. Rik som fattig. Fast å andra sidan: Det är inte direkt proletärerna som äger Sveriges dagspress. Det gör borgarna. Tomas Lappalainen hävdar i alla fall att "Sedan lång tid förespråkar cirka 80 procent av dagspressen borgerliga ideologier." Skumt och lite obehagligt, med tanke på att vi har en socialdemokratisk regering.

Men vad händer nu? Ska vi instifta en fjärde statsmakt som bevakar den tredje statsmakten och vilka ska då bevaka den fjärde statsmakten? Var Pravda (Sanningen) i det forna Sovjetunionen den enda blaskan man kunde lita på? Eller ska vi lära oss att syna medierna bättre, ha kritisk mediegranskning som ett obligatoriskt ämne på skolschemat?

Ett tänkvärt citat, sagt av den tjeckiske författaren Zdener Urbanak på 70-talet, som återfinns i boken, kan kanske hjälpa oss att finna ett svar:

[...] i det här totalitära samhället har vi skaffat oss en förmåga att läsa mellan raderna. I väst saknar ni den kapaciteten, därför att ni tror att ni inte behöver den. Men det gör ni, därför att illusionen är mer effektiv än censur.

Kom ihåg det: "illusionen är mer effektiv än censur". Lita inte på nån. (Inte ens på mig, på detta du läser här och nu…) Var kritisk. Openminded. Sträva efter den absoluta sanningen. Syna allt. Varje ord, rad, stycke och sida.

Till Folke Rydén vill jag avslutningsvis bara säga: Jag väntar på dig i biktstolen, där jag lovar att förlåta dig.

Publish and be honest.

Similar Posts:

• Frosseri i tv-skvaller
• Hybriskritik
• Information eller propaganda?
• Övergripande bok om förlag
• Nätdebatt i tryckarkonstens skepnad