Det är något med stämningen som gör att jag bara vill krypa ner under en filt och inte komma fram innan boken är slut. Jag tror att det är det oberäkneliga i handlingen som gör att det känns som om det är livet självt man är med i, när man läser Fri kärlek i översättning av Marianne Tufvesson.

Det är 60-tal, sjaviga skjortor, ska-musik, joints och mycket kajal runt ögonen. Det är swinging London när det svängde som mest. Men hos Phyllis och hennes familj, mannen Roger och barnen Colette och Hugh, ute i förorten Otterley svänger det inte så mycket. Det är på sin höjd Phyllis som svänger dammvippan innan hon ger sig i väg på sina så kallade ”mamma-sammanträden” med tennisklubben eller samtalsklubben. Jag tror att hon tycker att livet är rätt okej och hon verkar inte vara aktivt olycklig, men när hon får en överraskande kyss ute i trädgården av en yngre man, som är på besök hos familjen, förändras allt.

Allt? Ja, allt! Hennes syn på förortslivet, på familjen, på politiken och inte minst på sexualiteten förändras gradvis efter den ödesdigra kyssen och hon bestämmer sig för att utforska vad livet har att erbjuda en inte längre purung kvinna med barn som är på väg ut ur huset. Och det visar sig vara en hel del, om man öppnar korpgluggarna och vågar sig längre bort än till grannens cocktailparty, skulle jag vilja påstå, utan att avslöja för mycket.

Titeln Fri kärlek är en beskrivning av det här nya livet och det är inte bara Phyllis som utforskar sin sexualitet. Nej, ni behöver inte vara oroliga för pinsamma sängkammarscener. Det är inte så Hadley arbetar. Hon låter oss förstå, ana och veta utan att skriva oss något på näsan.

Det som gör den här boken så underbar är att den inte är det minsta förutsägbar. Den följer inga färdiga uppritade kartor utan svänger ibland överraskande av på en liten skogsstig, där jag hade trott att vi skulle fortsätta framåt på landsvägen. Det finns ingen stereotyp uppdelning i goda och onda personer. De som vid den första blicken verkar goda, beter sig inte alltid så mot sin omgivning och de som man skulle kunna kalla ”onda”, uppför sig i sin tur inte som svin hela tiden. De flesta är som folk är mest, helt enkelt. Människor förändras, utvecklas och överraskar, både mig som läsare och kanske sig själva, och livet tar en ny vändning. Och jag blir löjligt lycklig varje gång jag får lära känna en ny sida av Phyllis, Roger, Colette och de andra som vi möter i den här romanen.

Similar Posts:

• Längtan, lera och luft
• Roman om rädsla
• Det bubblar i Brighton
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Systerskap i botten av näringskedjan

Vi rör oss i detaljrika och rustika miljöer och får besöka stora lägenheter, anrika ärvda slott och klassiska röda tegelhus à la London där det dricks iskallt vitt vin i vackra glas. 

Kontrasterna mellan rik, fattig, lycka och olycka är tydliga och i novellerna möts de diametrala motsatserna på det mest självklara sätt för att ibland byta ägare. Fokus i berättelserna växlar ibland hastigt mellan personerna men trots novellformatet upplever jag inte att det blir rörigt. Långa tidsperioder beskrivs också på få sidor – från händelser under uppväxten till den nu vuxna personen som tänker tillbaka på det som skedde.

Vi får bland annat möta den unga och något uttråkade flickan Jane som av en slump möter en vild studenttrio. Trion cruisar runt i en bil och består av Daniel, Paddy och Nigel. Pojkarna är ute efter underhållning i form av droger och tjejer. Jane hoppar in i bilen och åker med och efter en stund hamnar gänget hemma hos Nigel. Han bor ett stort hus med pool där även Fiona, Nigels syster håller till. Föräldrarna lyser självklart med sin frånvaro. Jane ringer hem till sin mamma, drar en lögn och säger att hon ska övernatta hos en kompis. Det som sedan händer skapar minnen hos Jane som bränns fast för alltid. I Daniels minne finns inte ens en bit av Jane kvar. 

I en annan novell får vi träffa det tysta lilla barnet Robyn som ska hälsa på sin pappa och hans nya fru. Barnet anländer i smutsiga kläder och med flackande blick. Pappan är ständigt frånvarande medan den ofrivilliga styvmodern gör sitt bästa. Fokuset för henne ligger ändå på att veckan snart är slut och att hon snart kan återvända till sitt ordinarie liv. Men det blir inte som planerat. Starka känslor kommer i vägen och samvetet tar sin plats utan att fråga om lov. 

Hadley är mycket bra på att beskriva känslosvängningar med ett neutralt och avskalat tonläge även om det är dramatiska ting som pågår. Hon fångar dynamiken mellan människorna på ett knivskarpt sätt. Allt är inte svart eller vitt och ingen människa är bara ond eller god.

Flera av novellerna finns kvar hos mig en bra stund och jag kommer att tänka på Bonjour Tristesse av Françoise Sagan. Hadley har ett likande lågmält men fångande sätt att berätta sina historier och inom detta område är hon helt klart en mästarinna.

Similar Posts:

• Hadley briljerar i enkelheten
• Löjligt lycklig läsning
• Stark novelldebut 
• Uppbrott och våndor
• Lysande om svärta och oläkta sår

Så det börjar med döden, fast allt egentligen började mycket tidigare. Sorgen och förvirringen i dödens spår tar form genom det förflutnas lins. Sakta nystas dåtiden upp och blir både förklaring och katalysator till vad som sker i de tre återstående vännernas liv. Alex, Christine och Lydia hanterar det så gott de kan men när murarna faller i chocken och sorgen tar sig gamla problem upp till ytan.

Tessa Hadley skriver den där typen av böcker som jag inte tänker ska kunna vara så bra som de är. Jag menar, det känns så banalt: fyra vänner har levt sina liv ihop, en dör och de andra ska hantera sorgen. Vad finns det att säga om relationer som inte redan sagts? Mycket, tydligen, om författaren är så skicklig på att måla upp människor som Hadley är. Alex, Christine, Lydia och Zachary växer fram på ett imponerande organiskt sätt. Speciellt spännande blir det att lära känna den döde, som ju i nutid bara presenteras genom de levandes bild av honom men som läsaren får lära känna själva i tillbakablickarna.

Handlingen skiftar mellan nutid och dåtid med precision. Jag slogs några gånger av hur snyggt Hadley genomfört dessa tidshopp så att läsaren bara får precis så mycket information från dåtiden att nutidspassagerna blir lagom upplysta, ända till slutet. Det ger också ett driv i historien som känns välbehövligt, små pauser från sorgen med beskrivningar av semestrar och vardagar från förr.

Hadley är mästare på att skriva vardag som både är otroligt realistisk och skildrad med sån finkänslighet att det känns magiskt. Resultatet är en läsupplevelse som i sin stilla enkelhet bländar med närvaro och känsla.

Similar Posts:

• Kontraster i novellform 
• Löjligt lycklig läsning
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• I brist på simlektioner
• Familj i kras