Man skulle kunna tro att allting mister i översättning. Eller att man som svensk förlorar för mycket genom att läsa på ett språk som inte är ens eget, om man väljer att läsa en bok på originalspråk.

Ändå känns det tvärtom. Just för att språket är främmande blir det nyare, mer unikt. Svenskan är svår att variera, det är lätt att falla in i uttryck och nötta ordvändningar. Men i filtret mellan ett annat språk och svenskan, oavsett om det sker i det egna huvudet eller i en översättares, uppstår nya glidningar. Vissa sammanhang blir oklara, går inte att översättas, tematiken kan kännas främmande, ändå finns en spänning som saknas i texter som skrivs och läses av samma grupp. De texter som aldrig byter språk.

I en översatt bok kan engelskan ofta spåras. Mitt i ett replikskifte märker man att man översätter tillbaka till originalspråket. Man ser båda replikerna, den svenska och den engelska, liksom parallellt. Som i Den hemliga historien: "Vi är bara ute och letar ormbunkar, sa Henry" jämfört med "Why, looking for new ferns, said Henry". Man jämför tonen i dem, innebörden, vad som gått förlorat och vad som kommit till. Ingen översättning kan någonsin bli exakt. Det blir som att läsa en tolkning av repliken, en analys av variationen, som fördjupar upplevelsen av boken.

Ibland måste man försöka att läsa på engelska. Som Jeanette Winterson, som skriver en poetisk prosa, med inrim, allitterationer och ordlekar. Jämför inledningen på lighthousekeeping: "My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate." rytmisk och full av allitterationer med översättningens (Fyrväktaren, bara titeln är en stympning av originalet!) "Min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat". Här går onekligen något förlorat.

Men Joyce Carol Oates blir nästan bättre i översättning. Här uppstår ofta den dubbelhet som jag älskar. I En författares övertygelse skriver Oates om hur hon alltid sprungit, och att hon som barn blev utpekad som en av de snabbaste på skolan: "Joyce springer som en hind." säger killarna, och inom mig ser jag originalet strax intill som måste ha varit: "Joyce runs like the wind.". Båda meningarna är vackra, dessutom rimmar de. Man får på så sätt både vindens hastighet och hindens gänglighet i samma mening.

Peter Høegs danska översätter sig lika väl trots att mina danskakunskaper är begränsade. "En förändring kommer inte till stånd" står det och orden ligger ovana i munnen, men ändå rätt. Gammeldags, liksom utländska ligger de där; man läser ett annat språk trots att det är svenska. Och i Tarjei Vesaas Isslottet, översatt från norskan böjer sig meningarna lika exotiskt, grammatiskt korrekta men ändå främmande: "Hon skulle gå bort till den halvt okända flickan Unn, för första gången, till något som hon inte kände till och därför var det skrämmande."

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Den amerikanska mardrömmen
• Motvilliga memoarer eller en lek med genren?
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik

Gabriella Håkansson har anfört det senare motivet som drivkraften bakom hennes debutroman Operation B. Men inte bara på det planet, utan även tematiskt skulle man kunna säga att boken gör klara anspråk på att försöka omfamna om inte allt, så i alla fall en hel del. Lägg därtill en avancerad komposition, vars olika delar pekar både framåt och bakåt och understyrker att boken är ett experiment i sig, så är det bara att konstatera att Håkanssons ambitioner sträcker sig långt.

Operation B är skriven i tre delar där de två första fungerar som en plattform för den tredje. Vi möter två kvinnor som företar något slags empiriska studier av sina sambos. Deras uppdragsgivare är ett globalt nätverk i begrepp att ständigt utföra undersökningar på alla upptänkliga mänskliga företeelser. Resultaten katalogiseras, rapporteras till kontor världen över och förs in i mystiska, och mytiska, arkiv. På så sätt utformas deltagarna, både de ovanför och under luppen, till brickor i ett högre spel vars mening är höljt i ett gäckande dunkel. I sina klaraste uttryck tycks undersökningarna tjäna egna syften.

Hela romanen vilar i ett gränsland mellan verklighet och fantasi. Trots att handlingen utspelar sig på faktiska platser som Bryssel och Köpenhamn, mutar den in ett område som kopplats loss från geografin. I de klaustrofobiska lägenheter (personerna går nästan aldrig ut) där studierna utförs finns hart när noll och ingen kontakt med omvärlden. Och om den existerar sker det via korrespondens eller kylig registrering. Det skapar i sig en för läsaren i läsningen bekant sits, nämligen den att vara observatören, iakttagaren, undersökaren. Och försökskaninen. Effektfullt var namnet.

Det krävs en noggrannare omläsning (än den första jag företagit nu) för att fullt förstå bokens intrikata natur, och ett för ändamålet generösare medium än detta för att utreda dess många bottnar. Därtill en tålmodig läsare. Jag kan bara konstatera att de trådar som utan synbara fästpunkter leder in mot kärnan formulerar en central fråga. Om inget syfte står att finna, om organisationens högre instanser är utom räckhåll, om vi bara reducerats till objekt för varandra: Inför vilken jury ska man plädera för sitt liv?

Det tvetydiga svaret står stavat mellan raderna och jag får läsa om.

Similar Posts:

• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• Labyrintartad resa till mörkrets hjärta
• Ett avsågat hagelgevär
• Rapp jakt på nätbedragare
• Översättningens dubbla landskap