Är du man? Kanske till och med en modern och jämställd sådan? Risken är stor att du ändå mestadels lyssnar bara på manliga musiker, ser filmer av manliga regissörer – och till råga på allt lastar du på dina tjejkompisar mer känslomässigt arbete än dina killkompisar.

Du kanske är tuff feminist, men inser att det mesta av ditt engagemang på något sätt handlar om män.

Det kanske är dags för dig att jobba på att släppa snubbar? Tanja Suhinina är psykolog och sexolog och har precis gett ut självhjälpsboken för dig som behöver ägna mindre tid åt män. Att lära sig hur man ägnar mindre tid åt män är minst sagt ett annorlunda ämne för en självhjälpsbok, men likväl väldigt viktigt. Min tjejgissning är att boken sätter fingret på det verkliga problemet för många kvinnor som utgör självhjälpsgenrens vanliga målgrupp.

Släpp snubbar är en rolig och lättläst bok. Innehållet är väldigt konkret och beskriver hur man ska tänka för att inse vad man vill förändra och hur man ska göra det. Parallellt med råden till läsaren förekommer flera fallbeskrivningar, som är intressanta och lärorika att följa. Inte minst är det spännande att följa ”Johan” som försöker vara en jämställd förälder åt sin dotter, men inser till sin förskräckelse att han inte riktigt lever upp till sina höga ambitioner och nu måste lära sig att helt enkelt släppa snubbar. När jag läser om ”Johan” kommer på mig själv med att tänka att det vore kul med en självhjälpsbok på temat som främst riktar sig till män. Jag inser dock lika snabbt att tanken är ironiskt eftersom Suhinina poängterar vikten av att inte ägna sitt feministiska engagemang åt män. Så det är väl rätt att alla andra fallbeskrivningar rör kvinnor.

Det ska också poängteras att det är modigt av Suhinina att skriva boken. Ämnet är ju inte helt okontroversiellt, hur viktigt och relevant det än må vara. Jag hoppas att eventuella negativa reaktioner på boken inte kommer avskräcka författaren för att skriva mer på temat framöver. Och för den som undrar – givetvis förespråkas inte att kvinnor ska undvika män (eller att män ska undvika andra män) helt och hållet, och leva i en grotta i skogen. Boken handlar om att fundera över var ens tid och energi läggs, och ändra på det som inte får en att må bra.

Betyget då? Det mesta pekar på en tia. Tyvärr måste jag dra av ett poäng då Suhinina vid flera tillfällen använder sig av det förhatliga uttrycket ”icke-män” (till hennes försvar ska skrivas att hon på flera ställer dock skriver det korrekta ”kvinnor och icke-binära”, så kanske är ”icke-män” bara ett sätt att variera språket. Och ja, jag är gnällig – men mannen har varit norm länge nog.) Ett poäng dras också av på grund av det plötsliga slutet, men jag hoppas att det också kan tas som en komplimang. Jag hade gärna fått ännu fler tips, och fortsatt följa personerna i fallbeskrivningarna på deras resor.

Similar Posts:

• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Feministisk kärnfråga?
• Ta tag i det!
• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Linda Skugge i högform

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

För Phonephucker är en vansinnigt rolig bok, präglad av Suhininas torra humor, hennes inställning och distans till arbetet och hennes förmåga att på en gång acceptera och ifrågasätta, att delta, göra motstånd, analysera och ta ställning. Hon ger högst konkreta riktlinjer, här och var sammanställda i ”Phonephuckers husmoderliga tips”, för allt från hur man varierar sitt porriga ordförråd till vad man kan få gjort hemma medan man jobbpratar, eller hur man effektivast får trosor att verka riktigt använda (de skickas nämligen på postorder för några hundralappar, what do know). Hon reder ut kundernas preferenser vad gäller scenarion och hur man kan hantera dem; hon listar deras beskrivningar av sig själva – inklusive medel- och medianvärde för kukstorlekar och med en illustration på vad 19 cm i omkrets egentligen innebär – och deras föreställningar om kvinnor (som väl med tanke på verklighetsanknytningen på den förra punkten förmodligen också ska tas med en nya salt).

Visst finns det något bisarrt över att arbeta med kundanpassade porrfantasier per telefon över huvud taget (men säg det jobb som inte har åtminstone bisarra element), ändå hade förstås någon annan kunnat skriva den här boken i ett helt annat tonläge. För visst finns det lägen när skrattet fastnar i halsen eller där man skrattar närmast av självbevarelsedrift. Suhininas inställning är att folk får tända på vilka fantasier de vill – däremot kan hon förstås välja att lägga på luren – och att det faktiskt är skillnad på fantasi och verklighet. Officiellt är alter egot ”Sanna, 15″ den yngsta man ska kunna köpa, men så ska ju Sanna ha rejält med erfarenheter också och ibland fastnar samtalen i rena åldersförhandlingar.

Det här är nog inte ett yrke för vem som helst. Suhinina argumenterar intelligent och övertygande för sitt eget yrkesval, men påstår sig inte sitta inne med sanningen om vare sig telefonprostitution, betalsex eller sex i allmänhet. Romantiserar kan man knappast påstå att hon gör. Trots att hon kan både lägga på och logga ur jobbväxeln om det skulle behövas kan oväntade vändningar i samtalen, till exempel vad gäller ålder eller våldsamhetsgrad, överrumpla och kännas som övergrepp. Ibland får hon psykosomatiska besvär av ohygieniska fantasier. Och hur ska man egentligen veta när det är läge att ta med ”telefonhora” på CV:et eller i middagskonversationen?

Phonephucker är avslöjande, konkret, smart och dråplig. Den är definitivt tankvärd och banne mig ganska lärorik också. Dessutom snygg, med serietecknaren Elin Jonssons väl integrerade illustrationer. Förväntar man sig däremot sexighet ska man nog tänka om. Några exempel: Det jobbigaste med att själv ligga medan man jobbar (ja, det gäller ju att underhålla sig under alla tjatiga samtal om ”Slicka-suga-ridaâ„¢” och ”härlig sextiniaâ„¢”) är ”att hålla tillbaka verkliga, osexiga, sexljud till förmån för fejkade porrstön”. Om kunden vid postorderköp av de där begagnade trosorna ”önskar fitthår i en annan färg än din naturliga (eller om du inte har något) går det lika bra att plocka lite brösthår från första bästa killkompis”. Och om man är snorig på jobbet kan man i alla fall glädja sig åt möjligheten att ”fejka fittljud genom att fingerpulla sig i näsan”. Sugen?

Similar Posts:

• Folkhemmet revisited
• Kan man köpa sex i det ideala samhället?
• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Horan och madonnan på marknaden
• Återbesök i människohandels- och prostitutionsträsket