Precis så arbetar ju många fotografer idag. Hasselbladpristagaren Fontcuberta är en av dem eller Christina del Middel, hon som skapade historien om det afrikanska rymdfararna. Jonsson är naturligtvis inte lika utflippad som de. Han är djupt förankrad i Västerbottens inland och noga med att inte skoja med människors livsöden hur som helst.

Han var själv en aning tveksam till det där arbetssättet. Det erkänner han i andra upplagans förord. Resultatet blev som att hugga halvt vid sidan om vedträet, säger han. Men boken blev bra. Så bra att om det någon gång skall göras en bästa lista över svensk fotolitteratur så skulle den ligga mycket nära en topplacering.

Hans motiv till arbetssättet var att han drevs av en önskan att skildra sin barndoms landskap, ett landskap som till vissa delar redan var försvunnet. I Byn med det blå huset fick några bilder från en helt annan by slinka med, för berättelsens skull.

I sin senare produktion höll han sig mer till det strikt dokumentära. Man kan kanske säga att han blev en slags ledstjärna för de yngre fotografer som ville berätta om vardagen. Fotografer som Anders Alm, Micke Berg, Håkan Pienovski och Neil Goldstein.

Många av de yngre gav sig ut i världen, men Jonsson höll sig ihärdigt kvar vid den svenska landsbygden. Några korta utflykter till Afrika , Tjeckoslovakien och New York resulterade i böcker och tidskriftsartiklar men de är utelämnade i Livstycken. Vilket är ett bra beslut.

När man bläddrar boken så tänker man omedelbart; ÄNTLIGEN. Äntligen har den kommit, den riktigt fina monografin över en av Sveriges förnämsta fotografer. Försök har gjorts tidigare, men de har aldrig blivit så där jättelyckade. Album från 2000 dras med en underlig layout men med ett rikligt innehåll. Och tiden blir ett förunderligt ting är fin men lite väl enkel i sin utformning med sina tunna pärmar. Dock lite mer utrymme för hans utrikes utflykter här.

Men Livstycken är den där boken som skall finns i alla svenska bibliotek så att vi kan få en insikt i den bakgrund så många av oss har, landsbygden. Den landsbygd som redan på 50-talet började avfolkas och som idag består av industrijordbruk och ett slags sommarstugeland.

Livstycken koncentrerar sig på huvudfåran, Jonssons hembygd, den svenska landsbygden. Den innehåller en djuplodande essä av en engelsk curator och skribent, Val Williams. Ett något förvånande val av skrivare som dock visar sig vara helt rätt. Williams ger nya infallsvinklar i ämnet Sune Jonsson.

Trycket är fantastiskt, påminner lite grand om sådant där djuptryck som var en tryckteknik som användes på 50-talet. Layouten är stramt återhållsam och låter varje bild komma till sin rätt.

Det allra bästa med boken är nog att man framhållit det som var Jonssons styrka, det där envetna gnetandet och envisa fasthållandet vid samma ämne, människors vardag och fest i glesbygden.

Similar Posts:

• Fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson har gått bort
• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Melankoli från världens alla hörn
• Ett fotografliv
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av en man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

”Slarvigt men säkert” skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer, och en panoramakamera, utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial-kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades på Moderna Museet i Stockholm 1968. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det här med att sammanfatta sitt liv. Saker man minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road-movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabrioleten, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör de? Det ser väldigt intimt ut.

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirschs verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. De bilderna hamnade också på Moderna Museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan-Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotolitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Similar Posts:

• Ett fotografliv
• Vart är vi på väg med den svenska fotografin?
• Gatan inpå livet
• Hur ser saker ut på bild?
• Intensiva blickar i SoHo

Nästan ingen av de vuxna ler på bilderna. Man ser att här pågår någonting som kräver koncentration. Man har förstått att fotografen jobbar med något viktigt och man vill visa sin bästa sida. Barnen däremot har svårt att koncentrera sig, spexar gärna eller blir blyga.

Ruka påbörjade ytterligare ett projekt samtidigt som hon fotograferade sin hembygd. People i happened to meet skildrar folk från en urban miljö, ur olika samhällsklasser. Bokens alla bilder har en vacker handskriven text som talar om vem bilden föreställer och när den är tagen. En del bilder är kommenterade med samma vackra skrivstil.

Alexsandrs har nyss köpt en ny bil. En fin bil. Han älskar att köra fort. Hans favoritställe är Falkenberg i Sverige. Där finns en äng som sträcker sig rakt ner till havet. Och när vintern kommer blir ängen täckt av is.

Tamara säger i en bildtext:

Min älskare, han brände upp min enda kjol. Vilken tur att nunnorna gav mig en annan.

2004 påbörjade Inta Ruka fotoprojektet Amalias Street 5a. I en gammal träbyggnad från 1900-talets början finns trettiosex lägenheter. Byggnaden ligger endast tio minuters bilväg från Rigas centrum men här syns inte mycket av den moderna tiden. Ett hundratal boende verkar ändå trivas med sitt omoderna boende. Ruka kommenterar byggnaden:

Huset är inte bara en byggnad. Det är dess folk. De arbetar hårt. Och njuter av livet. De blir kära. Och ibland skiljer de sig. De är glada och ledsna. Precis som vi…

Detta är en typ av fotografi som manar oss att stanna upp, betrakta och tänka efter. Här finns inga sensationer eller överaskningar annat än mötet med en medmänniska och det kan vara en nog så omtumlande upplevelse.

Förlaget Max Ström har gjort en kulturgärning genom att presentera ett konstnärskap som borde uppmärksammas änmer internationellt. Dessa bilder är helt i klass med arbeten vi sett av Hasselbladspristagaren Sune Jonsson eller den tyske fotografen August Sander.

Similar Posts:

• Melankoli från världens alla hörn
• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Personlig och mångfacetterad jordbrukarskildring
• En kärleksförklaring till Havanna
• Jag längtar till Bretagne…

Boken genomsyras av en slags lugn melankoli. I storslagna panoramabilder skildrar han vardagen i det finskspråkiga Tornedalen eller den armeniska minoriteten i New York. På en begravning i Serbien har han istället gått så nära människors ansikten att deras hud förvandlas till ett alldeles eget landskap.

Om denna bok hade bestått av ord istället för bilder hade jag kallat den en novellsamling. Novellers styrka brukar vara att de i en kort text skildrar en egenartad händelse eller en spännande tilldragelse.

De här bildberättelserna från olika hörn av världen blir ibland för splittrade. I en berättelse från ön Itaparcia ligger människor i soffor, står lutade mot murar och betraktar oss läsare eller är försjunkna i sina egna tankar. Det är vackra bilder men jag känner mig inte intresserad.

Jag blir ibland lite störd av den där önskan som många fotoreportrar av idag har: att hela världen skall skildras, jämförelser skall göras med nord och syd, öst och väst. Jag kan komma på mig själv med att längta efter fotografen Sune Jonsson: ett liv, ett landskap ( med några små utvikningar).

Den här boken skall kanske ses som en lyxig utställningskatalog. Ty en utställning finns och den kommer till norra Sverige i början av 2012, till Luleå konsthall. Där kanske Heikkiläs vision om människors rötter, kulturella identitet och kollektiva minne får ett större och friare spelrum.

Similar Posts:

• Äntligen!
• Familjealbum från Öst
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Tusen bilder av vår värld
• Ömsint skildrad lettisk vardag.

Inte många tror heller längre på rättvisa, men jag måste skriva det än en gång; de finns ingen rättvisa.

Två stora svenskar har gått bort, nästan samtidigt. Den ena var bra på att slå ner folk, han var faktiskt en tid bäst i världen på att slå ner folk. Om honom skrivs det spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna. Svd har helsidesomslag, GP säkert tio helsidor, kvällstidningarna krigsrubriker.

Den andre, fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson, omnämns i en del press med ett pliktskyldigt TT-telegram, i en del tidningar inte alls.

Man kan naturligtvis aldrig mäta människors värde, allra minst i antal spaltmeter. Men lite orättvist känns det.

Sune Jonsson var en av Sveriges mest framstående fotografer. Hans skildringar av den norrländska landsbygden i böcker som Byn med det blå huset, Timotejvägen och Sammankomst vid elden tillhör klassikerna inom den svenska fotolitteraturen.

1993 erhöll han ”fotografins nobelpris”, Hasselbladpriset. Han är en av tre svenskar som fått priset.

Han har givit ut cirka tjugofem böcker, Den senaste Tiden är ett förunderligt ting fick utmärkelsen Svenska fotobokspriset 2007. Han var större delen av sitt yrkesverksamma liv verksam på Västerbottens museum där han även producerade ett antal filmer. 2007 blev Sune Jonsson även invald som hedersmedlem i Moment Agency, ett fotografkollektiv bestående av några av de mest framgångsrika svenska pressfotograferna.

Jonsson har ända sedan hans första fotoböcker utkom på sextiotalet varit en inspirationskälla för generationer av svenska fotografer. Han gick bort på kvällen den 30 januari 2009.

Similar Posts:

• Äntligen!
• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Jag längtar till Bretagne…
• Ömsint skildrad lettisk vardag.
• Melankoli från världens alla hörn

Sandberg närmar sig Bretagne med respekt och eftertänksamhet. Han höjer sin kamera mot folk på gatan eller vid köksbordet eller på åkrarna. Det har han gjort nästan varje sommar i mer än trettio års tid. Ur detta material har han har han sammanställt en personlig hyllning till den franska halvön Bretagne. Det är ingen turisthandbok även om man efter genomläsningen drabbas av en nära nog obetvinglig lust att besöka den keltiska regionen. Det är en slags kulturhistorisk betraktelse över en lite undanskymd del av Frankrike. Det här är den allra mest västligaste delen av landet, ett slags fransk Lands end. I Bretagne har man också mycket starka band med både Irland och England. Språket, breton, lever kvar både i skolundervisningen och på vägskyltar och den keltiska kulturen är högst välmående. Alain Stivell är världsberömd för sin omdaning och modernisering av den keltiska folkmusiken.

Sandberg har kommit landskapet och människorna nära, man känner värmen och man märker det sociala samspelet i de avporträtterades ögon. Bokens texter är korta men innehåller en fin blandning av fakta och personliga noteringar. De valörrika svartvita bilderna där folk oftast står stilla och låter sig avporträtteras får mig att tänka på storheter som Bill Brandt och Sune Jonsson. Men det är naturligtvis vilseledande, boken är fylld av en alldeles egen Sandbergs humanistiska fotografi. En typ av fotografi utan stora åthävor men som ändå lever och som och blir alldeles sprittande i det sista kapitlet. Där vi får uppleva dansglädje i form av ringdanser med namn som la gavotte, dans laridé, cost ar c’hoat. Det dansas på gator och torg. Själv trevar jag i bokhyllan efter kartboken, kanske nästa sommar…

Similar Posts:

• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Ömsint skildrad lettisk vardag.
• Med Canon Dial på gatan
• Äntligen!
• Melankoli från världens alla hörn

Gerdehag har följt vardagen på Styrbjörn och Solveig Ejnebys gård i Hycklinge under 18 års tid. I vackra färgbilder har han skildrat det dagliga slitet men också de skönhetsupplevelser som jordbrukaryrket innehåller.

Jan Danielssons röst, så som vi känner den från radio och TV, ekar genom texten. Hans språk är en smula poetiskt, en smula lärt och framför allt väldigt personligt. Hans kunskaper om natur och ekologiska samband verkar närmast outtömliga. Här får vi till exempel veta att sädesärlan vänder tillbaks till Sverige omkring den nionde april. Ibland någon dag tidigare eller senare, men aldrig med någon större avvikelse. Bonden själv får i många kapitel ostört berätta själv om det dagliga arbetet och om problem och glädjeämnen på gården.

Som en extra bonus återfinns de gula sidorna lite här och där i boken. Det är en serie goda råd i olika ämnen som har tryckts på gult papper. Man får till exempel lära sig att göra gärdsgårdar, hamla träd, och hur man sköter en lie.

Boken är också en politisk stridskrift för ett ekologiskt jordbruk, mot storskaligheten som utarmar. Men framför allt är den en personlig och värdefull dokumentation av en jordbrukargärning. Man kan säga att denna bok är en fortsättning på, eller i alla fall besläktad med Sune Jonssons Minnesbok över den svenske bonden.

Similar Posts:

• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Äntligen!
• Melankoli från världens alla hörn
• Ömsint skildrad lettisk vardag.
• Jag längtar till Bretagne…

Jonsson debuterade 1959 med boken Byn med det blå huset, där han porträtterar sin hemby i Västerbotten och dess försvinnande livsformer. Redan då var han helt klar över att bild och text hör intimt samman.

Byn med det blå huset, tillsammans med fortsättningen Timotejvägen och de skönlitterära böckerna Hundhålet, Brobyggarna, samt Stationskarl Albin E Anderssons minnen bildar en inträngande skildring av en västerbottnisk miljö och livsform som var på väg in i historien.

I likhet med Ivar Lo Johansson så har Sune Jonsson skildrat en miljö som han känner väl. Större delen av hans produktion under fem decennier handlar om hembygden i Västerbotten. Han är vardagens och de vanliga människornas fotograf. Han har själv utvecklat sin syn på fotografin i en artikel från 1968.

Fotografin måste vara en vital funktion av den som utövar den. Det är ingen självklarhet inom detta exploateringsstyrda och komplextyngda medium, som regleras av tydlig opportunism både kommersiellt och konstnärligt. God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv. Helst bör han röra sig vant och verserat som en gammal sockenbo inom sitt eget stoff, inom sina egna upplevelser.

I boken visas också bilder från de utflykter ut i världen som den inbitne västerbottningen gjort. I samband med hans dokumentationer av den religiösa väckelserörelsen kom han att intressera sig för Missionsförbundets hjälparbete och mission i Afrika. Något som resulterade i boken Nådens barn. Under en resa för att skildra Prag-våren, den fredliga revolutionen i Tjeckoslovakien 1968, hamnade han mitt i den sovjetiska interventionen av landet. Även detta resulterade i en bok. På 90-talet har han återvänt till de platser och personer han skildrade i sina tidigaste böcker och skildrat vad som hänt sedan sist.

Album presenteras som en retrospektiv sammanfattning av ett livsverk. Och där kommer min invändning mot denna bok. Boken känns stundtals fragmentarisk, man vill se mer.

Jag vill rekommendera den verkligt intresserade att jaga runt på antikvariaten och leta efter Sune Jonssons fullständiga verk. Ty denna bok blir inte mer än en introduktion till en av Sveriges kanske mest framstående dokumentärfotograf. Som introduktion till ett storslaget fotografiskt livsverk är boken dock fin, med många bilder som ej visats förr och i ett vackert lätt bruntonat tryck.

Similar Posts:

• Äntligen!
• Fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson har gått bort
• Personlig och mångfacetterad jordbrukarskildring
• Melankoli från världens alla hörn
• Jag längtar till Bretagne…