Även om det är en skymf mot dess saktmodiga innehåll, är Novellix (”stories to go”) lilla ask med fem noveller av utvalda västerbottniska författare väl värd ett litet stresspåslag. Småttingarna är så näpna att blankögonen och näsmurret inte är långt borta. Jag spinner.

Tre välkända och en kanske mindre välkänd författare ryms under locket:

Per Olov Enquist bidrar med Öknens alla blommor vars handling utspelar sig i krokarna kring Sierra Nevada. Istället för ändlösa och för utomstående kanske även meningslösa skogar, har vi här en typiskt… Sierra Nevadisk miljö. Alltså sand, halvt om halvt övergivna samhällen, varma vägar och vid högre altituder också de tillbörliga minusgraderna. En man ”i god fysisk kondition”, specialiserad på ”symbolistpoesi” från 1800-talets slut och med ett utseende som inte är helt ”frånstötande”, kuskar till synes planlöst runt med två barn i baksätet. På väg från och mot vad? Språket överger symbolistpoesiexperten vid hans socialiseringsförsök och jag undrar om POE (!) vid novellens tillkomst haft några egna erfarenheter av denna sort.

Torgny Lindgren är naturligtvis här. Denna gång med Huset, vilken jag läser med hans nu lugnt viskande stämma. Där har vi tempot som aldrig skulle stegra sig om så jordens väggar rämnade. Det där med att hetsa upp sig ligger inte för vare sig språket eller karaktärerna. Det som händer var tvunget att hända och således ingenting att fästa sig vid. Slutklämmen är en av alla de slutklämmar som borde fogas samman till en samling, möjligtvis med arbetstiteln Torgnys aforismer.

Sara Lidman har med två bidrag – Fröken samt Moster Evelina och Anton. Med rakkniv avskuren hals och vid barm vilande snyftning står på menyn i den förra; i den senare kärlek samt Anton och Evelina som ”…sopade hela byn oppefter skolväggen med sin dans! Vilken blåst! sa byn”. Fint som pölsa.

Stina Stoor, en för mig ny bekantskap, är askens överraskning. När jag läst igenom Monte Carlo lutar jag mig tillbaka i soffan (jag läser lätt framåtlutad) och smeker mitt imaginära skägg, fipplar med glasögonen på bästa GW-maner, lyfter artigt på kasketten och upprepar för mig själv i två minuter: Återväxten! återväxten är säkrad! Ytterligare en västerbottnisk stortall som man kan luta sig emot när snustorr rikssvenska sakta tråkar ut en! Stinas ordsmideri kommer antagligen inte vidga SAO, men hur kan man inte smaka och smacka på ord och uttryck som ”systerhanden”, ”släpvagnsframfart”, ”pojkmannen”, ”dimmat bort”, ”snällkassar”, ”surstampa”. Ja, ni ser ju själva. Och novellen är obehaglig!

Nytt bantningstips från livsstilsdietspersonligtränartränaren: hoppa hamburgaren, heja Västerbotten!

Similar Posts:

• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv
• Knappast en kioskvältare
• Säregna noveller som går rakt in
• 4 x ryska klassiker
• Ett skott ovan målet

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

”Längs nittitvåan hänger telefonledningen i sina stolpar. Oftast är det bara skogen på sidorna men ibland är det hyggen eller lägdor bakom den där tråden istället och då blir ledningen en svart linje som sänks och höjs som i andetag mot himlen.
Så.
Upp och ner och upp.”

Redan i samband med Novellix-utgivingen av Ojura, en novell som återfinns i Bli som folk, stod det sällsynt klart att Stina Stoors berättarstil är helt egen. Med en dialektal klang, fantasifullhet och en unik känsla för språktakt. Sara Lidman är den enda författare till vilken tunna referenstrådar kan dras.

Historierna har nästan alltid ett barn i huvudrollen. I en annan ledande position finns naturen, skogen. Vi får följa in bland snåren, ut på myren, ned i mossan och åns vatten. Men också in i familjekonstellationerna, med på kalas, ut på elljusspåret.

”Jo. På Grötnäset hade Åsa minsann hittat legor, efter djur. Rum nästan. Runda salar att vandra in i och ut ur. I botten av legorna hade det varit alldeles platt, slätt som lakan, så. Och hon hade lagt sig ner, lite. Borrat in näsan sin, i. Blundat.
Älgsömnen hade luktat, som gammalt gräs och, och! Annat! Sådär, luktat ljus natt med fjällvråken i cirklar ovanför. Och tunga leriga klövar.”

Det finns en självklar och ibland upprymd ton i texten, passande precis som tanken hos ett barn som lärt sig att såhär ligger det till, och som är lätt att dras med i. Trots det korta formatet förtäljer varje episod mer om huvudpersonernas världar än vad som görs i många långt utdragna romaner. Det tack vare de omsorgsfullt utvalda nyanserna och detaljerna i berättandet som, i kombination med den särpräglade språkmelodin, går rakt in. Sättet på vilket Stina Stoor skriver gör att jag vill läsa varje ord, varje stavelse noga och oförhastat.

Berättelserna är omväxlande exalterade, varma, nyfikna, sorgliga, otäcka, vardagsskildrande, surrealistiska.
I ett par fall tas en story upp igen i en senare novell, från andra perspektiv. Ett grepp som på grund av betraktelseskiftet fungerar fint, likt en penna som lägger på skuggor eller ljus i en bild som verkade klar men som härigenom får ytterligare djup. Genomgående är berättandet väldigt starkt men de fåtal noveller som har vuxna i de starkaste strålkastarna berör inte riktigt lika mycket.
Men det är mest små svaga anteckningar i marginalen. Bli som folk är sammantaget den bästa samling historier jag läst på mycket länge.

Similar Posts:

• Augustpriset 2015
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv
• Noveller man glömmer
• Nominerade till Augustpriset 2015

Att beskriva handlingen så här är lite att ta historien ifrån dess förutsättning: Ojura bygger så lite på handling och så mycket på tillståndsbeskrivning, och på sitt språk. Huset och naturen där Sandra bor beskrivs ingående, men för en vuxen också lite skevt – det är ur barnets rent bokstavligt korta synvinkel och det är med vissa detaljer uppförstorade och andra saker utelämnade. Det är fantasieggande ord, egenuppfunna och dialektala: kallbäcken, surbären, almyttjen. Det är detaljer som vittnar om stor, men selektiv, iakttagelseförmåga: ”Gulklibbiga flugfångare hänger i taket och samlar på svarta små kroppar” och ”Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost”. Djuren som Sandra tar hand om, sländor, humlor och grodor, får namn och nästan lätt mytiska proportioner, samtidigt som de finns alldeles nära intill.

Eller som följande beskrivning av Sandras pappa:

Farsan sitter med dassdörren öppen och ser ganska beskedlig ut. Han kisar ut mot Sandra och solen så att hela ansiktet blir gropigt och randigt för honom och han måste skugga ögonen med en stor näve. Han har blå figurer på armarna, kvinnor med runda tuttar och rumpor. Det hänger vita snoddar från kanten av hans avklippta jeans och han har ingen skjorta under bruna västen och solen borrar in sig i håret som växer upp mot naveln.

Allt är som det är för Sandra, hon grubblar inte över det. Stina Stoor lyckas väl med den starka, sommarvarma närvarokänslan, men hon lägger också in trådar som pekar någon annanstans, meningar som komplicerar berättelsen och gör världen bakom den större. Genom dem anar man att det finns en bakgrund till allting – att det en gång funnits en mamma till exempel, vilket yrke pappan har. Allt är som det är i barnets självklara tillvaro, men de där trådarna gör att man förstår att det inte kommer vara så för alltid. Det gör smaken och lukten och känslan av den här världen starkare när man läser, och den blir också bitterljuv: man vet att det inte består. Det är en riktigt bra novell.

Similar Posts:

• Tre och en överraskning
• Säregna noveller som går rakt in
• Flicklek på liv och död
• Högt och lågt sommaren 1986
• Vecka 13: Feministisk debatt, Textival och vackra novellixer

Idag skriver jag om Maria Svelands redan omtalade debattbok om antifeminismen, Hatet, som tar sin början i det hotbrev hon läste upp i Svts ”Uppdrag granskning”. Boken samlar på ett bra sätt hur feminism har blivit ett skällsord de senaste åren, och hur detta skett parallellt med fascismens och rasismens utbredning i Europa. Mer allvarligt än en liten vit kränkt man som slänger ifrån sig några stavfel, alltså. Jag rekommenderar alla att läsa.

Igår skrev Alice om boken Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky. Alice utlovar en ilning av förtjusning inför de olika platser som finns på denna värld, trots att författaren inte alls romantiserar dessa.

Vi avslutar veckan med Textival på fredag, från vilken Kari rapporterar. Det kommer även att bli ett tema med noveller, nya små godingar från Novellix. Namn som Klas Östergren, Ulrika Kärnborg och Stina Stoor utlovas… Alice påpekar att Novellix form denna gången är något utöver det vanliga i skönhet.

Och söndagen fylls med en recension av Marie som läst Bruna pennor – nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur av Bibi Jonsson, en bok hon kallar både intressant, faktaspäckad och välskriven.

Och däremellan mycket, mycket mer förstås! Kommentera gärna vad du själv tycker om böckerna vi recenserar.

Similar Posts:

• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Säregna noveller som går rakt in
• Burkmat, schaktmassor och stor passion