Boken Clownen som inte var så rolig handlar om livet på en cirkus. Där finns trollkonstnärer med duvor i famnen, skinande vita arabhästar, en orkester i guldjackor och en cirkusdirektör i höga klackstövlar. Det första uppslaget visar en förväntansfull publik som ännu inte släppts in i cirkustältet. Linor med rader av flaggvimplar och elektriska lampor skapar feststämning.

Jag skriver att boken handlar om livet på en cirkus. Men riktigt så är det inte. Publiken blir nämligen nästan den viktigaste rollinnehavaren. För när clownen kommer ut i manegen och ska vara rolig – händer något. För det första är det bara något enstaka skratt som hörs. För det andra blir cirkusdirektören jättearg för att clownen inte är tillräckligt rolig. För det tredje hamnar läsaren i huvudet på någon i publiken.

Underhållningen som cirkusclowner förväntas bjuda på väcker åtminstone i mig mångbottnade känslor. Bakom det vitsminkade ansiktet med den förstorade glada munnen kan man ana något annat. Själva humorgreppen ute i manegen är ofta fysiska. Komiken handlar om att dratta på ändan eller få en tårta i ansiktet.

Exakt kring den här skärningspunkten kretsar sig bokens historia. Många i publiken ger sig ut på tankeflykt under clownens nummer. I stället för ett skratt formas reflektioner kring lite sorgliga saker. Exempelvis medlidande med andra som inte har det så bra. I mörkret bland en massa okända ges utrymme för pånyttfödelse.

För cirkusdirektören är det bara jobbigt. Hans ledarskap bygger inte på reflektion:

för cirkusdirektörer skriker gärna, särskilt den här

Cirkusdirektören kräver bättring annars kommer Ulrik Christoffersen (som clownen heter egentligen) att få sparken den sista. Med detta hot hängande i luften fortsätter berättelsen. De kommande dagarna får läsaren följa både clownen, hans rådgivare lejonet Leo och publiken. Har cirkusdirektören gjort rätt tolkning av publikens tystnad?

Illustrationerna är bedövande melankoliska. Stian Hole använder starka färger i sitt skapande. Ett huvud kan ibland förvrängas så att man associerar till René Magritte eller Salvador Dali. Ofta ger perspektiv och beskärningar en överraskningens effekt och ena stunden fylls jag av svindelkänslor för att i nästa fyllas av förundran.

Att läsa boken med ett barn som ännu inte lärt sig läsa tar inte lång stund – men för frågor och annat kan behövas lite längre tid. Den passar även för barn i lågstadieåldern som sitter i en kuddhörna på fritids. Men varför inte ge boken till en vuxen som borde fundera på sitt ledarskap. Ett uteblivet skratt i anslutning till ett skämt har lika många förklaringar som det finns människor.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Fantasi är också verkligt
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Cirkus i närbild
• Den fina samhörigheten

Snön täcker åkern som ligger intill randen av en tallskog. Där ligger handskrivna lappar med poetiska meningar. Snabbt introduceras jag för huvudpersonen Anna, som förundras över de kortfattade hälsningarna. Hon är van att vistas i naturen och inte rädd för att strosa på egen hand. Nyfiket följer hon spåren i nysnön så att hon ska hitta avsändaren bakom lapparna.

Anna lyckas, vilket känns självklart. Hon möter själsfränden Morkel i en trädkoja och de byter bokstäver med varandra. Utbytet växer till att omfatta även ord och meningar. Handlingen liknar de sökande och bekräftande blickarna i förälskelsens första stadium.

I berättelsens värld finns inga synliga föräldrar. Anna och Morkel, som är i elva-, tolvårsåldern tycks vara fulla av sig själva och all kunskap de samlat på sig under de första skolåren. De känner till fåglarnas namn och de vet hur man håller sig varm när iskristallerna i träden glittrar. Friheten är att hitta både en själsfrände och att förnimma bitterljuva toner innanför bröstkorgen. De är hemma i varandras sällskap i ett starkt nu. Kanske är nuet starkare för att de har en föraning om det som sker längre fram. Att de plötsligt inte har varandra längre. Men de klarar ensamheten just för att de en gång var tillsammans några dagar i trädkojan. Samhörighetens starka band är kvar fastän de skiljts åt. Texten är vackert återhållen; författarens ordval och meningar är fulla av öppningar. Jag tycker mig se den lagrade elektriciteten vibrera i varje litet mellanrum som inte är en bokstav.

Stian Hole skapar sina bilder digitalt och de inverkar mycket effektfullt på mig, nästan lite omvälvande så att jag vill värja mig. Formen är stiliserad och dokumentär på samma gång, som hip-hop omstöpt i bildkonst. Det är lätt att associera till Salvador Dali. Eller, nej, jag associerar förstås mer till Grant Wood, vars porträtt av människor på landsbygden i amerikanska Mellanvästern, skapar lätt oro i sin påträngande stil. På samma sätt är det som om jag tvingas in i Stian Holes huvud. Mitt öga måste vänja sig vid bildernas utformning innan jag kan ta dem till mig.

Inom mig växer därför frågan: Till vem riktar sig Morkels alfabet? I första rummet är det inte de minsta barnen jag tänker på. Inte heller lågstadiebarnen, tror jag. Också det faktum att de vuxna är bortstädade i världen, gör att jag tror mig hålla i en bok för ganska självständiga individer. Jag tänker mig en målgrupp i mellanstadieåldern, som likt berättelsens Anna och Morkel finner trygghet i närliggande naturmiljöer. Och som får tillåtelse att klättra i träd utan att vuxna lägger sig i. I utforskandet av känslorna innanför den egna bröstkorgen ska de vuxna nämligen hållas på den andra sidan av den stängda dörren.

Similar Posts:

• I manegen står en clown
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Om vänskap och eldsvådor
• Faktabok för de yngsta

Redan i Hermans sommar som kom förra året var Herman en fundersam ung man. Då skulle han precis börja skolan, nu är han lite äldre men ägnar fortfarande mycket tid åt att försöka få ordning på världen och tingen i den. Och det som börjar som en historia om maktförhållanden mellan barn utvecklas till att handla om en vänskapsrealtion mellan den unge Herman och den äldre Frimärksmannen, en gammal brevbärare med ”källaren full av brev och huvudet fullt av tankar som inte är sorterade”. Litegrann sorterar de nog i dem, Herman och Frimärksmannen, när de sitter tillsammans på Frimärksmannens trapp, sätter in pressade växter i Hermans herbarium och pratar om siffror. ”Ett människoår är 7 hundår, en katt har 9 liv och en människa består av 73 procent vatten”, säger Frimärksmannen. Och Herman kontrar:

”Det är 440 steg till skolan, 231 dagar kvar till sommarlovet, 366 dagar på ett skottår och jag blir alltid över när klassen väljer fotbollslag på rasterna”, svarar Herman, han tycker också om matematik, även om gångertabellen är knepig.
”Det finns alltid några tal som inte går att lösa, säger Frimärksmannen.

Egentligen skulle man vilja citera hela den fantastiskt fina texten som är Herman och eldsvådan. Den arbetar som få andra bilderbokstexter på flera nivåer samtidigt, och ger stoff till tankar vilken ålder man än befinner sig i. Dessutom samverkar den med bilder som också är outstanding. Stian Hole har en alldeles egen collagestil, som har fått lov att då och då ta ut svängarna. Bilderna har precs som texten en eftertänksam, filosofisk stämning, men ibland skruvas det till. Som i den vackra bilden när texten talar om hur många människor man hinner träffa under de 30 000 dagar man kan räkna med att leva (200 000). Ett hundratal av dem regnar här från himlen i en bild klart inspirerad av Magritte: många av gubbarna ser ut precis som hans figur i plommonstop men här finns också affärsmän som tittar på klockan, unga flickor i knälånga kjolar och dansande siluetter. Det är en underbar bild och en underbar tanke, i en väldigt underbar bok.

Similar Posts:

• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• Den fina samhörigheten
• I en surrealistisk liten göl
• Räkna med två små gröna
• I manegen står en clown

Herman frågar tanterna vad de oroar sig för och han frågar mamma och pappa. Däremellan reflekterar han själv över livet och saker som tänder, barndom och vinter. Känslan av vemod och saknad den där sista dagen på det gamla, varma och trygga livet ligger stark över hela boken – det där bitterljuva i att ha haft det så bra och veta att det måste ta slut, att en del av det fantastiska i tillvaron ligger i just det faktumet.

Man känner igen sig i stämningen och i känslorna i den här boken, men förutom den inkännande, filosofiska och relativt utförliga texten finns här också fantastiska bilder. Stian Hole har skapat drömska tablåer i collageteknik där starka bakgrundsfärger och stiliserade mönster skapar ram åt människor utklippta ur foton och blommor och insekter som tycks härstamma från lexikon från första halvan av 1900-talet. Har man sett konstnären Helena Blomqvists bilder så känner man igen sig, det här går lite i samma stil även om Holes bilder är ljusare. Människorna är lite skeva ibland, stela, med överdimensionerade huvuden. Bilderna har en touch av gamla fotografier. Detta är faktiskt nästan lika mycket konstverk som bok.

Similar Posts:

• Om vänskap och eldsvådor
• Den fina samhörigheten
• När skogen tar kontrollen
• I manegen står en clown
• Filosofisk båtfärd