Men vem bestämmer vad som är den riktiga uppfattningen? Kan man vara säker på vem som är helig och vem som är en sköka? Vems uppfattning är det som gäller i dag och vems i morgon?

Villfarelser. Bland annat en facebook-sida med (i skrivande stund) 160 000 följare. De svartvita bilderna har säkert dykt upp i ditt flöde. Ofta porträtt. Ibland bara allmänt skeva bilder. De modernaste verkar vara från 1940-talet, senast 50-talet, de flesta är betydligt äldre. Textremsor som ser ut som om de är skrivna med en dynamo.

Nu också en bok med ”nygjorda” bilder. Underrubrik: Krama mig hårt din jävel.

Bilderna har i sina original förmodligen en gång tagits på stort allvar. Men kontamineras nu av ett främmande element. Av texterna.

Eller missuppfattar jag något nu?

En man står på en balkong, högt upp, och ser ut över ett omisskännligt amerikanskt stads- och industrilandskap. Brooklyn kanske. Texten säger Jag var inte trött på livet, det var livet som var trött på mig.

Vad fan menar han egentligen?

En liten pojke kramar sin nalle. På ett bord bredvid förevisas hans andra leksaker. Man kan tänka sig att han är stolt över sin samling. Texten lyder: I framtiden skulle min trygghet förskjutas till andra ting än nallen. Främst chips och näthat. Jag borde ha sparat nallen.

Spelar roll. Vad tror du?

Vad tror jag? Spelar inte heller så stor roll. Men när jag tar del av bilderna i Villfarelser i en följd börjar jag efter ett tag att läsa dem som en sammanhängande berättelse. De blir till en bilddikt om ett diktjag som inte vill passa in, inte vill göra som han eller hon blir tillsagd. Eller kanske snarare ett allomfattande jag, ett slags samhälleligt jag som med vriden humor ser på sitt misslyckande.

En grynig bild av ett folkhemskök. Varmvattenberedare, ordentlig diskho och arbetsbänk. Att göra-lista: vika tvätt, skära upp handlederna, köpa mjölk.

Existentiell nöd i det moderna samhället? Vuxenlivets insikt att de drömmar man haft som barn obönhörligt krossas? Dödens ofrånkomlighet?

Eller något.

Stefan Sundström fångar villfarelserna bra i sitt förord:

Hela rallarlaget uppställt framför kameran, snuset utspottat och lagbasen i mitten. Och så blev det bara pannkaka av alltihop för att nån inte stod still.

Sen dog alla och nu finns ingen som ens kan säja vad dom hette.

Jag gillar Villfarelser. Kanske är det bara en villfarelse.

Similar Posts:

• Lagom mycket existentiell ångest
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Satir som kunde nått längre
• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Recensionen, ditt as

När så Sundström gör en trädgårdsbok, eller vad man nu ska säga att det är, då har den just undertiteln ”En handbok i utanförskap” och handlar om drömmen om att vara självförsörjande, ställa sig utanför. Inte samhället egentligen, men lämmeltåget. Ekorrhjulet. Konsumtionshetsen.

Åh, det är svårt att formulera det där utan att mest låta dryg, men Sundström kan. Han hittar tonläget, som någon slags musikvärldens björnen Baloo och som antitesen till arbetslinjen:

Mycket av vad jag gjort här i livet har varit för att slippa knega.
Jag kanske kan kallas för lat, jag vet inte.
Men när jag växte upp i 60-talets Farsta låg vuxenlivet framför mina ögon som en enda tröstlös vandring mot pensionen, via nåt jobb som man egentligen inte brydde sig om, rullandes shoppingvagnar genom gigantiska köpcentra på fritiden.
Sen skulle man titta på tv, Hyland kanske, och somna.
Vad var det för mening med det?
Tänkte jag.

Och jag vet inte, men jag har svårt att se lathet i särskilt mycket Sundström verkar ha för sig. Odla egen mat och snus – snuset är viktigt – experimentera med vindkraft och fårkollektiv. Göra egen barnmat.

För det börjar någonstans där, först med Farbror Hedmark, outsidern som fanns på landet i Dalarna, där fastrarna bodde. Som de förfasade sig lite över. Som kom ihop sig med elbolaget, helt sonika klippte av ledningarna och klarade sig utan. (I början av boken finns en bild där Sundström poserar som Farbror Hedmark. En sådan underbart knasig idé.) Och så med första egna barnet, att hjälplöst dammsuga barnvagnen efter nedfallet från Tjernobyl-katastrofen, och känna att något måste göras.

I Stefans lilla gröna får vi följa lite allt möjligt som man kan göra, odla och bygga själv. Stommen utgörs av Jeanette Anderssons vackra fotografier (och formgivning). Hon har fotat skivomslag och sådant genom åren, ”och så har det till slut blivit en annan bildberättelse än den om en ung framgångsrik popstjärna som skapar nya mästerverk, mer berättelsen om en skäggigare och skäggigare man som jobbar på att bli sin egen trädgårdstomte”. Ofta blir det hela bildserier kring hur Sundström lagar något – både snyggt och pedagogiskt.

Jämfört med andra trädgårds- eller kokböcker gör Sundström kanske grejer lite mer på en höft, lite man tager vad man haver och gör vad man känner för, eller så gott man kan. Det är bra inte minst om man har begränsade resurser: det är fint att ha ordentligt växthus, men det funkar också att bygga ihop lite bräder och nita byggplast över. Och ibland kan man ju tro att det är recept i det här tonläget som egentligen utgör ”Anarkistens kokbok”:

[---]
persilja efter behag
koriander om man vill
salt om man är sån

Man får lära sig lite om odling, hur man gör en djupsäng, om kompost och om hur man slaktar en tupp, hur man tar till vara på grönsaker, ”skräpfisk” och ”surmört”, man får träffa vännen Oloph och hans mobila hönshus och så förstås lära sig att göra eget snus. Ja, för ska man ge industrin fingret är väl tobaksindustrin ett så gott ställe att börja på som något?

Stefans lilla gröna är lika delar handbok och livsfilosofi. Eller politik. Politik i det stora och i det lilla, i att vilja göra något, något annat. Och om det är utanförskap så verkar man åtminstone träffa mer intressanta människor där.

Similar Posts:

• Livet på sextio hektar
• Grundkurs i evigheten
• ”Det är dödsstraff på att leva”
• Dags att börja odla sin trädgård
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva

Odlarens handbok är verkligen den där grundläggande handboken jag varit på jakt efter. André Strömqvist går i tur och ordning igenom kompost och gödsel, jord, platsens betydelse, hur man förökar växter, hur man planterar och beskär. Köksträdgården får ett eget kapitel, liksom redskap och problem. I ”Året runt” får man en snabbgenomgång av vad som ska göras i trädgården under de olika årstiderna, inklusive snygga och kortfattade kom ihåg-listor. Det finns också tabeller över vilka växter som kan förökas eller beskäras på olika sätt, vid olika tidpunkter, och så vidare. Praktiskt, pedagogiskt och väldigt snyggt formgivet. Dessutom finns det mängder av användbara hänvisningar, länkar och andra tips för vidareläsning.

Här får jag svar på frågor som andra trädgårdsböcker lämnat mig stående med, men också på sitt sätt den där helhetssynen som jag gillat i mer uttalat filosofiska böcker som Stefans lilla gröna eller makarna Mandelmanns Självhushållning på Djupadal. Strömqvists filosofi är lite mer nedtonad, mer praktiskt förnuft. Ekologi och långsiktig hållbarhet finns där som en röd tråd, eller varför inte ett rotsystem. ”Den här boken bygger helt på ett ekologiskt sätt att odla”, skriver han i förordet. ”Men jag har medvetet undvikit att kalla det för något särskilt, eftersom detta odlingssätt egentligen är det mest naturliga.”

Det är väl så det är. Mångfalden i en trädgård är förhoppningsvis det bästa skyddet mot den sårbarhet som uppstår i ett industriellt odlandes stora enformiga monokulturer. Dessutom vill väl ingen bokstavligt talat fylla sin egen bakgård med gifter, eller utarma jorden till oigenkännlighet?

Eller lyssna på det här, från samma förord:

Växterna ger mig också en känsla av direktkontakt med äldre tider. Mina strimmiga kejsarkronor med namnet ”Aureomarginata” är bokstavligt talat samma som dem Amsterdams stormrika handelsmän köpte för dyra pengar och satte i sina trädgårdar på 1600-talet. Mina lökar är sidolökar som har delats om och om igen. På så sätt lever en del av världshistorien vidare under ett av mina äppelträd på kolonin.

Visst är det ganska mäktigt?

Similar Posts:

• Dags att börja odla sin trädgård
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Livet på sextio hektar
• Levande trädgårdshistoria
• ”Det är dödsstraff på att leva”

När Stefan Sundström återigen samlar funderingar till en bok är det med en klar politisk grundton. Om det nu kan vara något annat. För det här är politik långt ifrån spinndoktorer och sammanträdesrum. Det här handlar om att hanka sig fram i vardagen och att reagera på världen omkring sig. Kanske till och med försöka göra den lite bättre.

Då får man dra i de trådar man får fatt i, och det är någon väldigt avväpnande över hur Sundström skildrar detta. Han skriver om frustration och maktlöshet, men också om att faktiskt vara privilegierad. Det blir ofta roligt och deprimerande i en trivsam blandning, som här på demo på Sergels torg med Folkkampanjen mot kärnkraft:

Tv och radio var där och eftersom jag var enda kändisen fick jag prata i bägge två.
Försökte säga nåt vettigt, sa det där jag hade twittrat om, om det japanska kärnkraftsföretaget Tepcos donationer till det regerande högerpartiet, som gjort att man fick tillstånd att bygga sina tre kärnkraftanläggningar med totalt 17 reaktorer rakt över de mest dödsbringande sprickorna i underjorden.
Om hur Japans regering tigit om varningar. Och den givna följdfrågan: Hur är det i Sverige, är det inte läge för Moderaterna att visa var dom fått sina donationer ifrån, så att dom inte kan misstänkas för samma sak?
Det kom inte med.

Det vore så lätt att bara stapla citat och anekdoter. Som när Sundström ligger på sjukhus, nyopererad och ynklig, och hör Lars Winnerbäck spela utsålda konserter borta på Långholmen, sköterskan är lyrisk och han bara måste påpeka:

- Han spelade förband åt mej förr i tiden, rosslade jag. Kunde inte låta bli, det kändes otroligt ocoolt att säja så, men fan man är inte mer än människa.
Jag tror inte att hon trodde mig, men hon log och var så snäll och det är väl det som är det viktiga, att folk fortfarande är sjyssta mot en fast man inte har sålt ut Långholmen tre gånger om, att det finns folk som ler mot en fast man är helt sänkt och bara har en landstingsskjorta på sig.

Stefans lilla röda är en liten bok full av kloka, roliga, viktiga funderingar. Det handlar om engagemang, rättvisa, nedskärningar, miljöproblem, människovärde, förorter och klass. Om att odla sin trädgård och om att musikbranschen blivit trevliga nu när den slutat vara särskilt lönsam. Det handlar om att orka bry sig och fundera vidare och resultatet är ett stycke riktigt gott sällskap, som en god vän som alltid stödjer och peppar och får en vrida och vända på saker och orka bli förbannad på sådant man borde bli förbannad på ett varv till.

Ska jag göra några invändningar så är det väl främst de gamla vanliga, om korrekturläsning och sådant där. Sundström har en egen stil, lite pratig och inte precis grammatiskt korrekt, men charmerande, smart och som det väl ska vara. Ändå kunde förlaget varit till större hjälp. Ibland känns gränsen mellan vad som är stil och rent slarv alltför flytande, och i reportageavsnitten om Farsta i slutet av boken blir det till exempel onödigt otydligt vad som är repliker och vem som säger vad. Det är ju sådant man har formgivning och förlag till, men här känns det inte riktigt som att boken fått den redaktionella omsorg den förtjänar. Det är synd.

Men skit samma om det är lite sent med ett julklappstips. Gott sällskap och goda böcker är det alltid säsong för, och Stefans lilla röda är ett boktips som räcker både till påska och en bra bit därefter. Förresten är den liten och behändig och går säkert att peta ner i ett påskägg också, om man skulle känna för det.

Similar Posts:

• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Grundkurs i evigheten
• Det tjänar till; det måste

Men vi har svårt att komma undan Astrid Lindgren-figurerna när vi tänker på Allan Edwall. Emils pappa, Mattis i Bröderna Lejonhjärta och så klart, Skalle-Per – den Lindgrenska karaktär som Allan Edwall själv tyckte bäst om.

Vad som tilltalade mig var hans skeptiska attityd mot rövarhövdingen Mattis. Det sättet att se på verkligheten, underifrån, påminner mig om den tappre soldaten Svejk i Brechts pjäs, en roll som jag är väldigt attraherad av. Skalle-Pers bräcklighet gör honom bättre utrustad än de andra rövarna att konfrontera Mattis, det ger honom möjligheten att säga sanningar från ett annat perspektiv.

I Allans ord om Skalle-Per ryms mycket av hans syn på livet. Ett starkt rättvisepatos och underifrånperspektivet var centrala beståndsdelar i hans skådespelargärning, så som den beskrivs av Johan Erlandsson. Karriärframgång var inte det viktigaste, han till och med tog ekonomiska risker när han på åttiotalet startade sin egen teater på Brunnsgatan 4 istället för att ta de lukrativa roller som i det stadiet av hans karriär säkert stod uppradade på kö.

Boken tecknar bilden av en människa med oerhörd integritet. Som nästan alltid gjorde bara just det han själv ville göra. Som till exempel de finurliga och samhällstillvända visorna som fick ett uppsving i popularitet efter Allans död, inte minst tack vare Stefan Sundströms tolkningar. Allans texter handlar ofta om den svages kamp mot den starke.

Samtidigt känner sig Johan Erlandsson mer än en gång tvingad att påpeka att Allan inte var ett helgon. Att han kunde vara svår att ha att göra med privat, kunde få stora vansinnesutbrott över triviala händelser. Att även om han gav mycket i sitt arbete kunde han vara krävande som arbetskamrat. Att han var en frånvarande förälder.

Johan Erlandssons bok blir bättre och bättre ju längre fram han kommer i berättelsen om Allan Edwall. I början är det lite för tätt mellan tidningsurklippen där recensenterna hyllar den nya begåvade skådespelaren. Men det stora problemet med att skriva en biografi om Allan Edwall visar sig vara just hans integritet, svårigheten att tränga förbi de många anekdoterna ur teaterlivet för att berätta någonting om det privata livet. Det verkar som om Allan Edwall hade ett väl förseglat inre rum där han inte släppte in ens sina närmaste.

Då kan man lika gärna kittla varandra är en bok om en konstutövare med ett alldeles eget uttryck och en människa av en särskild karaktär. En berättelse om en arbetargrabb från Hissmofors i Jämtland som blir en av Sveriges mest älskade skådespelare. Den är spännande, men huvudpersonen håller läsaren på avstånd.

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Kristina Lugn i mitt hjärta

Hur som helst. Istället för vykort är en orgie i fördomar och generaliseringar. Det är roande i små doser, Johansson har onekligen känsla för detaljer, men till slut är jag innerligt trött på lata västindier, knarkande spanjorer och fula engelsmän. Det är fascinerande med olikheter, men lite nyanser har aldrig dödat någon.

Överhuvudtaget har jag svårt att se anledningen till bokens existensberättigande, vem som ska köpa den och anse den intressant. Svaret är alldeles säkert Johan Johanssons fans, och hör man till den skaran får man nog ut en hel del. Jag tror själv att jag skulle ha uppskattat den mer om jag hade en mer tillgiven relation till författaren (det är ju så man fungerar, som fan). Och framför allt så följer det med en skiva, som inte går att köpa på annat sätt.

Något för den hängivna alltså.

Som sagt, en hel bok med Johan Johanssons historier blir i lite mastigaste laget för mig, däremot tycker jag att någon tidning ska anlita honom som krönikör bums. Han har talang för det korta och kärnfulla och för de målande beskrivningarna. Det räcker bara inte till en hel bok.

Som avslutning kan jag lite småsurt påpeka att en extra korrläsning inte hade skadat. Det hade inte ett mindre anskrämligt omslag gjort heller för den delen (jo, det spelar roll).

Similar Posts:

• ”Det är dödsstraff på att leva”
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Virrvarr av politik, inredning och bananer
• Grattis Elsie Johansson
• Längs gator och vägar i Ulan Bator

Under ett par år har Sundström skrivit krönikor för tidningen ETC och det är dessa som samlats under titeln Om mjölkens symbolvärde – och andra betraktelser. Betraktelser är ett passande epitet för texterna. Jag gissar att ETC bett honom att skriva om något, vad som helst och det gör han. Sitt eget liv, med stor självironi, om Sverige, om livet, universum och allting. Det är en brokig samling med texter, vissa mer engagerande än andra, men de är aldrig slätstrukna eller tråkiga.

Vi möter det första trevande försöket att skriva en krönika, om vådan att komma på vad man ska skriva och finna en röd tråd. ”Jag tycker jag fått till nåt tema i alla fall i den här krönikan, typ I Love You”. Vi får en inblick i livet på landet med diverse grannar, den lokala puben, vedhuggning, hönsskötsel, livsfilosofi och annat som ryms på detta jordklot.

Förvisso märks det att Sundström inte är en erfaren författare, men vad gör väl det när innehållet är så pass personligt och charmigt? Jag tycker att den lite korthuggna stilen har den lite impressionistiska touchen, ett ögonblicksverk på väg till vedkubben. Nu inbillar jag mig inte att det verkligen har gått till på det viset, men känslan finns där och det känns befriande. Nu är inte alla texter enbart glättiga, nej inte alls. Vissa har ett stort djup, vissa är mer sorgsna och andra ger svidande samhällskritik.

Enligt min mening är det i samhällskritiken Sundström är som bäst. Ett riktigt guldkorn är ”Om mental fasta”, en mycket aktuell text. Den behandlar informationströttheten, det snabba livet som sakta men säkert suger musten ur människorna. En annan fullträff enligt min åsikt är ”Om Madeiras skönhet och tristess samt några kostråd”, vilken behandlar hur den moderne svensken tillkämpar sig en glättig och ytlig tillvaro, och försakar allt som inte passar in eller känns obehagligt.

Nu är det inte så att Sundström raljerar eller kritiserar andra medan han själv har funnit den rätta vägen, inte alls. Vi får möta en författare som själv försöker slåss med allt som livet har att erbjuda, både på gott och ont. Ibland är livet helt ok, ibland är det eländigt. Jag uppskattar författarens självironi, den att vara popstjärna men samtidigt inte ”bry sig”, fast det gör han ju egentligen … eller?

Detta är en trevlig och lättläst bok, en bok du kan läsa i hängmattan, eller på tåget eller över en kopp kaffe. Låt dig drabbas av en av Sveriges för tillfället intressantaste trubadurer i hans funderingar över tillvaron. Ta dig en öl eller två, och gå sen ut och hugg ved.

Similar Posts:

• ”Det är dödsstraff på att leva”
• Rättvisa och integritet
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Greider odlar sin trädgård
• Vara sin egen trädgårdstomte