Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

Den frågan ställer statsvetaren Marie Demker i Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Det är en statistiktung skildring av svenska folkets åsikter kring invandring, som kort kan sammanfattas med att vi trots allt rör oss mot större tolerans. Generellt sett blir vi mindre illa till mods av främlingar ju fler vi träffar, men det finns också skillnader som att kvinnor är något mer toleranta än män, högutbildade mer än lågutbildade, yngre än äldre och vissa geografiska områden mer än andra.

Allt det där ger förstås en intressant och delvis annorlunda bild än nyhetsrapporteringen, med sitt fokus på det spektakulära och enskilda, ofta ger. Det motsäger inte bara nationalkonservativa debattörers föreställning om att de själva vågar säga vad de flesta svenskar egentligen tänker, utan också bilden av att framför allt Sverigedemokraterna och deras argument tigs ihjäl och sopas under mattan – tvärtom visar Demker på att de ges påfallande oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Till statistikens begränsningar hör däremot att vi aldrig kommer de människor som faktiskt hyser de kartlagda åsikterna särskilt nära. Hur hänger deras uppfattningar ihop – auktoritets- och traditionstro med misstron mot eliter, till exempel – och kanske framför allt: Vad menar de egentligen när de svarar att vi bör ”satsa på ett samhälle som slår vakt om svenska värden” eller att invandrare ska anpassa sig till ”svensk kultur och tradition”? Sådant krävs andra typer av undersökningar för att svara på.

Demkers styrka ligger inte minst i hennes beskrivning av de samhällsförändringar vi är mitt uppe i och har så svårt att sätta fingret på. Vad är det som händer i politiken? Varför verkar extremismen och missnöjet så påtagligt om vi nu i stort sett faktiskt gillar varandra? Varför har det blivit så svårt att orientera sig?

Tillsammans med Ulf Bjereld har Demker redan tidigare skrivit om politikens förändringar i vår alltmer individualiserade värld, världen efter ”den kommunikationella revolutionen”, och den diskussionen tangerar hon här. De politiska skiljelinjerna har delvis ritats om. Att svensk politik framför allt organiserats utifrån motsättningen arbete – kapital och fördelningspolitiska frågor har gjort oss mindre benägna att ställa andra typer av grupper och värderingar mot varandra.

De nationalkonservativa krafterna placerar Demker istället in på skiljelinjen auktoritär – liberal:

Motsättningen mellan å ena sidan grupper som förordar en kulturliberal politik med öppenhet, tolerans, valfrihet och individualitet som ledord och å andra sidan de som förordar ordning och reda, traditionella värden, hierarkier, lydnad och social kontroll blir en allt viktigare politisk dimension.

I framför allt USA talar man ofta om det där som cultural war, kulturkrig. Det är förstås kriget som metafor, men blir obehagligt svårt att skaka av sig efter bilderna av regelrätta attacker bland annat i Kärrtorp och på Möllevången. Kulturkrig? Varför var det nu så ute att prata om fördelningspolitik igen?

Similar Posts:

• Döden DÖ
• Sverige, nästa
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”

Nu undrar ni kanske vad det här har med litteratur att göra. Bra fråga i så fall. För när en del av dessa forskares alster når läsare utanför de statsvetenskapliga föreläsningssalarna, beror det sannolikt på forskningens innehåll snarare än dessa verks litterära kvalitéer.

Inte desto mindre tycker jag att just idag är en passande dag att ägna den statsvetenskapliga facklitteraturen lite extra uppmärksamhet.

Årets pristagare är Robert Axelrod. År 1984 gav han ut en bok som sammanfattade den forskning han bedrivit om samarbete utifrån ett spelteoretiskt perspektiv. Boken heter The Evolution of Co-operation, på svenska Från konflikt till samverkan, utgiven av SNS förlag 1987. Jag noterade att ganska snart efter att nyheten annonserats att Axelrod var årets pristagare skytteanum blev de återstående exemplaren av den svenska översättningen slutsålda i bokhandeln. Även utbudet på internetantikvariaten tunnades ut i en rasande fart.

Som tur var så hade jag ett exemplar av den engelska varianten, så om ni klickar på länken nedan kan ni läsa en recension av boken.

Robert Axelrod: The Evolution of Co-operation
En formel för mänsklig interaktion

”Vad krävs för att samarbete skall uppstå i en värld befolkad av egoister? Det är den komplexa frågan som Robert Axelrod försöker besvara i den här boken.Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten…” Läs mer

När jag tittar på listan över pristagare genom åren ser jag en fullständig dominans av USA. Av totalt nitton utdelade pris är elva stycken tilldelade amerikanska forskare på amerikanska universitet och sex till utländska forskare på amerikanska universitet. Återstår alltså endast två pristagare som inte har någon anknytning till USA. Den ena är fransmannen Jean Blondel (2004) som verkade vid ett italienskt universitet och tysken Fritz Scharpf (2000) som verkade vid Max Planck Institute i Köln.

Den här övervikten mot forskning från USA är nog lite besvärande. På Uppsala Universitets hemsida har redaktören valt att uttrycka det så här: ”En genomgång av pristagarna visar dock att demokratin – i såväl teori som praktik – varit det dominerande temat i modern statskunskap”. Nu tillhör jag den skaran folk som tycker att det finns en hel del bra saker med USA, men jag är lite tveksam till ifall de skall få all uppmärksamhet inom området demokratiforskning

Egentligen vill jag kolla upp Blondel och Scharpf lite mer ingående, men eftersom jag inte särskilt ofta lustläser dylika avhandlingar och forskningsrapporter lägger jag ner projektet direkt. Innan jag ens har börjat. Enklast så.

En sak med dagensbok.com gör mig alltid extra glad, och det är det fantastiska arkivet. Ta mig tusan om jag inte hittar Robert Putnam, 2006 års pristagare där! Redan år 2002 skrev Klas Rönnbäck en recension av den då mycket uppmärksammade Den ensamme bowlaren. En bestseller inom statsvetenskaplig litteratur. Läsaren får dock tänka på att en del kritik sedan dess har riktats mot Putnams forskning kring det som tas upp i boken. Fler faktorer än de Putnam behandlar har betydelse för de slutsatser han drar.

Robert Putnam: Den ensamme bowlaren
Sköt dig själv och skit i andra?

”Så är det till slut vetenskapligt ”bevisat”: amerikanarna har blivit allt mer egoistiska. Som titeln på den här boken säger; från att tidigare ha bowlat tillsammans med vänner eller med ett bowlinglag, bowlar idag allt fler amerikaner ensamma. Det här går igen på område efter område; sport, religion, umgänge med andra…” Läs mer

Det faktum att endast fyra av de nitton pristagarna är kvinnor kompenseras i viss mån av att fjolårets pristagare, Carole Pateman, studerar statsvetenskap ur ett genusperspektiv. Hennes mest kända bok är The Sexual Contract, där hon sågar det politisk-filosofiska västerländska patriarkatet. Känns ganska uppfriskande i det här sammanhanget.

Jag vill gärna avsluta denna utläggning om Skytteanska priset med att uppmärksamma er på att 1995 fick Robert A. Dahl det allra första priset. Jag sitter här med hans bok Demokratin och dess antagonister i handen. En klassiker från 1989 som ingick i en kurs jag läste en gång. Egentligen tycker jag att den är värd en egen recension, men eftersom det var ett bra tag sedan jag läste den så skulle det krävas en omläsning. Jag tror jag skippar det och istället lägger mig på soffan med en lättsam roman.

Similar Posts:

• En formel för mänsklig interaktion
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Sköt dig själv och skit i andra?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag