Det är klart att det blir problematiskt. Även om jag tycker att upphovsrätten är oerhört viktig – skapares rätt att få cred och få betalt för sina idéer och sitt arbete – så har jag svårare för den rent kommersiella sidan, det här att man kan ärva eller köpa rätten till ett verk. Fanfiction i all ära, sådant måste absolut få göras och ingenting hållas alltigenom heligt, men att någon som inte alls har skapat en berättelse eller karaktär skulle ha rätt att säga vad som är ett riktigt bruk, en riktig fortsättning på den där skapelsen? Jag är skeptisk.

Sophie Hannah lyfts ofta fram som just ett inbitet Christie-fan – den enda fanfictionförfattaren som tagit sig igenom nålsögat och fått axla deckardrottningens mantel. Ändå är Monogrammorden som jag förstår det ”auktoriserad” redan på idéstadiet. Fast det stämmer säkert att hon är en stor beundrare av Christie – hon har bara tagit i lite väl mycket och släppt lös väl stora delar av det där som moderna deckarförfattare måste kunna tygla.

Till att börja med har Monogrammorden en intrig som möjligen innehåller varenda pusselingrediens Christie någonsin använt i sitt 80-tal romaner. Det blir mastigt, fungerar i sig, men blir mer hjärna än hjärta. Problemet är kanske att man aldrig riktigt hinner lära känna de misstänkta. Inget vardagsliv hinns med. Det blir enbart melodram, uppspätt med det eviga funderandet och diskuterandet mellan Poirot och poliskollegan – här en ny, ung Scotland Yardare vid namn Catchpool. Denna ständigt pågående dialog är förstås grundläggande hos Christie, där polisarbete handlar om snille snarare än action eller kriminalteknik, men blir även den väl skruvad.

Lotta Olsson i DN (faktiskt den enda professionella recension på svenska jag hittat, tillika den enda negativa, om det nu finns ett samband) beskriver det som att Poirot även hos Christie ligger nära det parodiska och Hannah låter honom tippa över. Det är en skarpsynt iakttagelse. Min egen känsla var en smula mindre välartikulerad: så här jävla störig var väl ändå inte Christies Poirot? Excentrisk, ja, egenkär, ja, med en benägenhet tala om sig själv i tredje person, ja. Men på något sätt ändå inte störig, utan ganska pedagogisk och charmerande.

Det största irritationsmomentet står ändå översättaren för – och här kommer jag förmodligen låta oerhört språkpolisig och konservativ, men det blir som en falsk ton som genomsyrar hela romanen. Helen Ljungmark och förlaget har nämligen valt att översätta uppenbara ni-tilltal med ”du”. I London 1929! Det är så fullkomligt orimligt. Att en servitris eller hotellreceptionist skulle tilltala äldre, socialt överlägsna kunder med ”du”. I ett hierarkiskt brittiskt 1929! Det skär sig med hela romanvärlden och får språket i romanen att över huvud taget halta och låta befängt. ”Din middag är på gång, sir.” ”Var snäll och sätt dig, mademoiselle.” ”Och vad heter du, monsieur?” Det finns till och med scener där flera personer är tilltalade och det ändå står ”du”.

Formgivningsmässigt är det en snygg bok. Det stilrena och samtidigt 20-talslyxiga omslaget är närmast perfekt i sammanhanget och samma förlag har gett ut en rad nyutgåvor av Christie-klassiker i samma stil. Dem hade jag verkligen sett fram emot att sätta tänderna i, men eftersom det kan misstänkas att de dras med samma språkliga egenheter (översättaren är tydligen densamma) tror jag att jag får leta upp mammas och mormors gamla småfula utgåvor istället. Så trist.

Similar Posts:

• ”ondskan finns överallt under solen”
• Klurigt och oväntat
• Gåtan i det slutna rummet
• Underskatta inte en gammal dam!
• Vasst och blänkande

I centrum av historien står Sally Thorning, en framfusig, fördomsfull och utarbetad tvåbarnsmor. För ett år sedan unnade hon sig en hemlig semester ifrån familjen. Allt hon ville var att få lugn och ro, tid till att vila ut. Det blev inte så. Hon mötte Mark Bretherick och tillbringade veckan med honom. Nu ser hon på nyheterna med sin man och upptäcker till sin fasa att hennes semesterromans fått sin familj utplånad. Alla detaljer stämmer. Var han bor, och vad han jobbar med. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy är funna döda i hemmet. Det är bara det att bilden på nyheterna visar en man som Sally Thorning aldrig sett.

Det skulle bara kunna bli den här veckan”, sa han. ”Vi skulle inte behöva hålla kontakten. Vi är lyckligt gifta båda två, och ingen av oss vill bryta sönder sin familj. Vi har båda mycket att förlora. Vi är föräldrar – med andra ord så väntar sig ingen att vi någonsin levt hemligt eller spännande.

Boken innehåller tre perspektiv. Dels Sallys, som i hemlighet desperat försöker ta reda på vad som egentligen hänt. Vi får också följa poliserna som utreder Mark Brethericks frus och dotters död. De är en salig blandning av mer eller mindre trasiga typer. En snut heter Kombothekra. Smaka på det. Jag skulle kunna gifta mig med honom bara för att få bära det efternamnet. Den tredje historien är den intressantaste. Det är den döda Geraldine Brethericks dagbok. Under den lyckade fasaden finns ravindjupa sprickor av mörker och desperation.

Jag har satt upp en regel för mig själv, och den håller jag mig till vad som än händer: vad jag än känner inombords, hur jag än har lust att bete mig mot Lucy, gör jag tvärtemot. Så när jag hade stängt dörren och hon började skrika gick jag tillbaka in i hennes rum, strök henne över håret och sa: ”Vad är det vännen?” för egentligen ville jag rycka upp henne ur sängen och skaka henne tills tänderna trillade ur munnen på henne.

Men vad är egentligen sanning och vad är chimär? Intrigen är slugt och smart uppbyggd. Allting skruvas åt mer och mer, spänningen stegras liksom tempot. Jag tror att jag glömmer bort att andas emellanåt och efteråt måste jag se minst tre avsnitt av mitt favoritmatlagningsprogram för att komma ner i varv. Såsom när man umgåtts med en riktigt krävande kompis.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Hotellmord och översättningsbrott
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Vecka 29 på dagensbok.com
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!

Tills idag har Lina studerat de fyra handböckerna Våga analsex, Våga cunnilingus, Våga SM och Våga fellatio, utgivna av Xstorys förlag, blandade författare. Lina är både för och emot, har lärt sig en del men har också en del invändningar mot dessa eggande små upplysningsböcker.

Ella hakar på sextemat med en bonus: antologin Sexualitetens omvandlingar, en samling kulturanalytiska perspektiv på ungdomars tankar kring sex, identitet och jämställdhet. En intressant bok som fick henne att fundera på i vilken utsträckning vi faktiskt går framåt när det gäller vår tolerans kring andra människors privatliv.

Senare i veckan kommer ytterligare en bonus från Ella, nu på Shakespeare-komedin Som ni vill ha det, en charmerande och nästan tramsig pjäs med en viss mörkare botten och relevans även för nutiden. Som ni vill ha det spelas för övrigt just nu i Vadstena i regi av Pontus Plaenge, konstnärlig ledare för Shakespeare på Gräsgården. Ella intervjuade honom för några år sedan i samband med en Shakespeare-special här på dagensbok.com.

Anna Liv har läst Sophie Hannahs Aldrig mer. En spännande, psykologisk thriller som suger musten ur en på samma satt som en krävande kompis. Vad ar sanning och vad ar lögn? Vem kan man lita på?

Anna C skriver om Cecilia Davidssons Det man har och det man drömmer om. En modern rödluvehistoria om ideologi vs kärlek, drömmar vs verklighet och kvar landsbygdssommar.

På lördag blir det miljötema med Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle. En eller annan bonus på det temat utlovas också från Ella.

På söndag skriver Emelie om två skräckromaner från Mörkersdottir förlag av Frida Edman, Den inneboende som nyss kommit ut och Förvriden från förra året. Två böcker med potential som tyvärr faller på bristande redaktörskap och redigering, enligt Emelie.

Similar Posts:

• Dagensbok + Pride = SANT!
• Hotellmord och översättningsbrott
• Att låta sig sväljas med hull och hår
• Ögonblickets mästare
• Verklighetsflykten som aldrig når målet