Jag hade snubblat förbi länkarna som det stod ”Sigges blogg” på utan att lockas nämnvärt av dem. Så av en slump hamnade jag där, mitt i ett inlägg där bloggjaget sitter och äter pizza direkt ur kartongen med någon han gillade på en sommarsolig gräsmatta. Det är ungefär det jag minns av texten. Jag minns hur han beskrev pizzans utseende och känslan av att sitta där. Hur det med den detaljerade beskrivningen kändes långt mer närgånget att läsa denna text än någonsin all världens stulna dagböcker.

Samma år kom Sigge Eklunds självbiografiska roman Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här förde han läsaren rakt in i den unga pojkhjärnan och en av de mest lågmält genuina uppväxtskildringarna jag läst. Efter det plöjde jag även Eklunds debutroman Synantrop – en intensiv men också dröjande kärlekshistoria, där sinnesnärvaro och detaljrikedom tycktes prioriterade framför sensation och billigt dramaturgitrixande.

I In i labyrinten finns dock inte mycket av stilisten Eklund, eller den språkliga närvaron, kvar. Att det rör sig om en spänningsroman görs klart redan i romanens baksidestext. Inget fel i det, men mina litterära utopier, där även spänningsromaner förtjänar ett språk som gör litteraturen verklig, raseras snabbt.

Åsa är en framgångsrik psykolog med tro på terapins möjligheter att genom samtal bemöta och bearbeta människors inre svårigheter. Maken Martin är en minst lika framgångsrik förläggare på ett av Sveriges största bokförlag. Många sena kvällar lyser förlagslampan i Martins rum på Sveavägen i Stockholm och manusarbetet har med åren kommit att äta upp allt fler av hans tankar. När Martin kommer hem om kvällarna har ofta både Åsa och deras dotter Magda redan somnat. Magda å sin sida drar sig ofta undan till hemliga lekställen i skogen. Hon berättar aldrig exakt var hon går. Ingen bryr sig heller om att fråga.

En kväll försvinner så Magda från hemmet medan föräldrarna äter middag på en restaurang i närheten och tillvaron förvrids. Det är också där Eklunds historia har sin utgångspunkt. De båda föräldrarna blir inte bara misstänkta förövare, de utvecklar också en naturlig besatthet av att reda ut dotterns försvinnande. Det senare något som Eklund i en intervju i SVT:s Babel anger som en av drivkrafterna bakom romanen; oviljan att acceptera det oförklarliga.

Romanen börjar med en scen där Åsa söker efter ledtrådar till Magdas försvinnande i skogen utanför familjens villa. Katastrofen har inträffat – något har redan avfyrats. Det vi nu får är fyra vägar tillbaka till själva avfyrandet. Förutom Åsas och Martins perspektiv närmar vi oss även händelsen genom Tom och Katja, ett ungt par som bland annat är knutna till Åsa och Martin genom Martins arbete på förlaget. Att de fyra är kopplade till varandra på mer än ett sätt blir tydligt ju längre in i handlingen vi kommer.

In i labyrinten har därmed ett perfekt upplägg för en intrikat och nervig spänningshistoria, för den som är lagd åt det hållet. Som spänningsroman betraktad är detta dock en ovanligt trögstartad skildring. Att Magda är försvunnen och att båda föräldrarna befinner sig förtvivlan redan i upptakten, är inte en tillräcklig katalysator för att väcka mitt intresse för överklassens livskriser och ekonomiskt lättvindiga tillvaro. Upplägget för boken känner vi ju till sedan innan. Och vilka föräldrar blir inte fullständigt nedbrutna av att förlora sitt barn?

Eklund bryr sig inte heller om att ladda språket; allt för ofta saknas undertext och möjlighet för läsaren att reflektera kring de enskilda scenerna. Romanpersonerna analyserar sönder sig själva och sina känslor och går sällan genom skriften och blir levande. Det dröjer nästan halva romanen innan historien på allvar lyckas fånga mitt intresse. I somliga partier lyfter texten, leder mig ut ur den konstruerade dramaturgin och blir till egna koncentrat av liv. Som när Martin träffar en okänd kvinna på en bokmässa och drabbas av plötslig åtrå. Här verkar Eklund för en stund glömma sin historia och skildrar på ett inkännande sätt hur det kortlivade begäret till en främmande människa kan få varje partikel i vardagen att bli lika laddad som linjerna i en fulländad målning.

Mot slutet öppnar romanen upp sig. Ju närmare tillfället för försvinnandet – en vibrerande, ljus majkväll 2010 -vi kommer, desto mer av tankearbetet tycks Eklund lämna åt läsaren. Inga egentliga klargöranden ges. Det är vackert, men som helhet förblir romanen ganska intetsägande med sina evigt självförverkligande karriärmänniskor och sin lättköpta dramatik. Någonstans tappar den också sitt mest tänkvärda tema. Det osedda barnet.

Similar Posts:

• Att längta efter mer
• Alltid redo att dö för mitt barn?
• När det är OK att tacka nej till en svängom
• Ny roman av norska Linn Ullmann
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Men så händer det att den kommer. Den där posten du absolut inte vill ha. Den som besudlar alla dina postförväntningar. Igår kom den i form av en vit ficka märkt ”Samhällsinformation till alla hushåll”. Innehållet? Ja det vet väl de flesta ivriga postöppnare vid det här laget. Valinformation från Sverigedemokraterna. Några valde att skriva en hälsning och skicka tillbaka den till sin avsändare. Jag rev snabbt sönder min, eldade lite på bitarna och slängde i soporna. Rasismen utom synhåll. Allt kändes lugnare. För ett ögonblick.

Om det ändå vore så enkelt. Att riva itu och elda upp – puts väck!

Men ögonblicket är en illusion. Medan vi river valsedlar fortgår diskriminering, hot och hat. Varje dag får också människor hatet i sina brevlådor och mailboxar. Post som ibland riskerar besudla betydligt mer än bara förväntningarna på ett bokpaket.

Därför tänker jag – inspirerad av dagensbok-kollegan Anna Liv som varje vecka skriver brev till sina vänner – att alla borde skicka varandra mer post att se fram emot. Skicka ett brev med klistermärken på, ett god morgon-mail, ett vykort eller varför inte ett bokpaket. Det kanske inte får hatet att försvinna, men det är åtminstone ett försök att dränka den obehagliga magkänslan i förhoppningar om något roligt.

***

Denna vecka skriver Björn om Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, som han hyllar. Såhär skriver han:

Jag heter inte Miriam är inte bara en bok om förintelsen, om romer, om judar, om svenskar; den är nu, den är en fråga – var drar vi gränsen mellan oss och De Andra?

Anna Liv har varit på Sture Biblioteks femårskalas och pratat deckare. Kvällens utmynnade också i en krönika med feministiska deckartips.

Imorgon skriver jag om Sigge Eklunds In i labyrinten som mest av allt gjorde mig besviken.

På lördag skriver Cecilia om Peter Törnqvists Upprop i dikesfaunan. En bok som med språkets alla möjliga och omöjliga medel på ett upplyftande sätt tar upp samhällsproblem och problem med förlust av biologisk mångfald. Den får högsta betyg och Cecilia blir glad och upplyft av att läsa den trots tunga ämnen.

Och på söndag recenserar Lina om Henrik Bromanders Riv alla tempel, en klaustrofobisk och mörk men också befriande lättillgänglig bok om Johan som mobbas under uppväxten och sedan stöper om sin kropp från fet till muskulös med hjälp steroider. Den är lite lång, men en sträckläsare, menar Lina. Bromander lyckas få med både hur samhället påverkar människan, och hur mansrollen skapar farliga ideal.

Similar Posts:

• De vi alltid var?
• Vård, skola, omsorg
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• Stanza – i det skäggiga sjalbärande
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Extra allt!
• Manifest för 2010-talet
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen

Rebecka återfaller efter en tids nykterhet i sitt drogmissbruk. Hon gör sig oanträffbar, vilket utlöser panik hos hennes närmaste, som har den förra drogperioden i färskt minne. Den frenetiska jakten på Rebecka förbyts i en frenetisk jakt på hennes frälsning när det står klart vad som har hänt. Det som följer är en tät skildring av de anhörigas medberoende. Det som saknas är något slags eftertanke, något som fastnar. Allt ska göras, allt ska göras nu. Sedan följer ändlösa nattliga jakter, mer eller mindre väl genomtänkta planer för Rebeckas räddning och de oundvikliga konflikterna inom familjen. Skulden läggs överallt utom på upphovet till kaoset; på den knarkande pojkvännen, på socialsekreterare som måste arbeta enligt lagar och regler gubevars och på den välmenande konstskola som inte förstår att det naturligtvis är familjen som vet vad som är bäst för Rebecka. Hon omyndigförklaras efter ungefär tjugo sidor.

Jag vet inte jag. Men det är väl alltid så när man har alldeles för höga förväntningar på en bok, man blir alltid besviken. Jag är besviken på språket. Det är korthugget, vardagligt, verklighetstroget javisst, men inget får mig någonsin att stanna upp, att läsa om, att tänka till.

Slutet är Hollywoodkletigt, inte för att det slutar som det ska, utan för att det kletas på och passar inte in. Som en billig hårförlängning.

Similar Posts:

• En eländesroman
• När flaskan går före allt annat
• Självförverkligandet och det osedda barnet
• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar