Njae, menar Anders Haag i boken Att vinna en tro och förlora sig själv, och vill nyansera ämnet.

Förstås är det inget försvarstal. Destruktiva sekter och karismatiska rörelser kan verkligen vara farliga. Extrema fall uppvisar övergrepp, och kollektiva självmord och attacker mot Tokyos tunnelbana. Men framför allt handlar det om människor vars liv helt arbsorberats av rörelsen. Vad Haag vill lyfta fram är fakta i saken. Forskningsresultat staplas på forskningsresultat och varvas med författarens egna erfarenheter från tre års medlemskap i Hare Krishna.

En grov indelning av sekter kan göras i omvändelsesekter (frälsning av så många som möjligt), adventistiska sekter (världen står inför sin undergång), inåtvända sekter (isolerade från omvärlden) och gnostiska sekter (besitter hemlig eller helig kunskap om vägen till insikt, hälsa, etcetera.) Däremot är den traditionella uppdelningen mellan sekt och kyrka inte särskilt gångbar i ett pluralistiskt samhälle. En bättre definition görs utifrån spänningen i relationen mellan gruppen och samhället. En grupp som står i stor konflikt och främlingskap med sin övriga omgivning kan sägas vara en mer höggradig sekt än en med lägre spänning.

Det är inte så att en elak och störd människa med övernaturlig karisma en dag bara vaknar upp med idén att starta en sekt. Sekter utvecklas ofta ur mindre, i början harmlösa grupper, ibland som lämnat en större rörelse för att de av nån anledning inte känner att det är rätta vägen. Föreställningen om ledarens karisma byggs egentligen upp inom gruppen och tillskrivs ledaren underifrån, vilket ledaren i sin tur – helt mänskligt – gärna suger åt sig tills omdömet går förlorat. Främlingskapet mellan gruppen och omvärlden ökar. Konflikter med omgivningen stärker gruppen. Information och intryck utifrån minskar. I ett växelspel mellan en ökad tro på läran, en stegrande tro på ledarens förmågor, en allt starkare gemenskap och saknat förtroende för resten av den förtappade världen bildas en samling människor som utgör det vi kallar för ”sekt”.

Att Haags text är stillös och opersonlig blir nästan en tillgång i ett ämne så benäget för sensationsvärde. Exemplen på hans egna erfarenheter från sektmedlemskapet är rent träiga – vilket på sitt sätt är skönt som ett avståndstagande från snaskig sann historia-litteratur. Och i ett ämne som ofta framställs så entydigt krävs inte så mycket för att framstå som nyanserad. Sin viktigaste poäng gör boken apropå just nyansering. En allmän medial svartmålning av sekter som ett gäng olycksamma tokstollar eller onda missionärer förstärker vår oförståelse, och bidrar i längden till extremiseringen. De mekanismer som ligger bakom sektskap är egentligen djupt mänskliga och har beröringspunkter med samma grupptillhörigheter som återfinns i allas liv. Låt den som är utan grupp kasta första stenen.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Logisk rundgång om ondskan
• Karisma Center bakom kulisserna
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Tron på riset som övervinner allt

Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade (om än inte minimala). Och Lars Vargö gör det inte direkt lättare. Han fullkomligt staplar namn och begrepp på sin läsare. Att skriva en begriplig översikt på det här sättet är ingen lätt eller särskilt tacksam uppgift, men kanske kunde han varit en smula mer återhållssam med sådana saker och ägnat lite större utrymme åt att överblicka skeenden och processer.

För det är en i stor grad klassisk historieskrivning han ägnar sig åt, Lars Vargö. Det är politiska maktkamper och organisatoriska system, krig och religösa falanger med fokus på ledargestalter av olika slag.

Jag blir rent ut sagt yr bara vid tanken på alla buddhistiska och shintoistiska sekter. Vad som egentligen skiljer alla dessa sekter åt är ofta helt obegripligt (i något sammanhang är det att några vill meditera med ansiktet mot väggen och några andra vända mot varandra, vill jag minnas), men har förmodligen en hel del att göra med rena maktanspråk. Den som hämtat sin bild av buddhismen från charmerande tibetanska lamor och trendkänsliga hollywoodkändisar får den i alla fall betydligt reviderad, och tunnelbaneattentaten i Tokyo 1995 (av Vargö träffsäkert beskrivet som Japans 9.11) framstår plötsligt i ett visst historiskt sammanhang.

Och det blir lättare att hänga med i modern tid. Delvis därför att igenkänningsfaktorn naturligtvis är högre, men också för att Vargö ägnar både mer utrymme åt händelseförloppet och mer energi åt att diskutera orsaker och verkan. Möjligen kan man få en känsla av att Japan – makt och tanke egentligen är två böcker: ett historisk koncentrat i bästa NE-stil och ett mer diskuterande alster om Japans moderna historia och framtida roller i världen.

En bra grundbok i japansk historia har definitivt saknats på svenska. Japan – makt och tanke är kanske inte det ultimata svaret – jag efterlyser framför allt mer uppgifter om hur vanligt folk har haft det, men det gör jag å andra sidan i de allra flesta historieböcker – men det är en ganska bra början.

Similar Posts:

• Århundradenas fördomar
• Färgsprakande och tankeväckande
• Ve den stackars pendlaren
• Som en odöd chokladask
• Gemenskapens värme och kyla

Inspirerad av amerikanska serier, men också av europeisk film som ”franska vågen” har manga fullkomligt exploderat under efterkrigstiden. I princip alla nu levande japaner har växt upp med manga, och den finns nu för alla upptänkliga ålders- och intressegrupper. Häri ligger också en av Gravetts viktigaste poänger, som boken i stort sett är disponerad efter: manga är inte en genre utan ett medium.

I väst förknippar många fortfarande manga med en specifik tecknarstil, som också på senare tid inspirerat många icke-japanska tecknare. Glittrande Bambi-ögon, en hel del våld och porrigt snygga tjejer är kanske vad de flesta associerar ordet manga till. Att mediet har betydligt mer än så att erbjuda visar Gravett med bravur – utan att för den skull glorifiera något.

Manga finns om allt och för alla. Här finns underhållning, skräck, spänning, relationer, sex, sport, historia, framtid, samhällskritik, golfinstruktioner, matlagningsmanga, ekonomimanga och politisk propaganda. När sekten bakom saringasattentatet i Tokyos tunnelbana 1995 värvade medlemmar var det till stor del genom manga. Efter kriget användes manga för att skapa opinion mot krig och kärnvapen, och det är heller inte ovanligt att företag använder manga i sina rapporter.

En del av syftet med Manga – Sixty Years of Japanese Comics är förstås att bemöta västerländska fördomar mot serierna. Inte minst lyckas Gravett göra viss komik av den kritik som förekommit framför allt i USA. Att 40% av den japanska bokutgivningen utgörs av manga ansågs till exempel förklara japanernas låga läskunnighet – tills man tvingades erkänna att den japanska läskunnigheten var mycket högre än den amerikanska. På samma sätt ansågs (och anses) våldsamma japanska serier öka våldet i samhället – förutom att Japan har fascinerande låg våldsbrottslighet. Ett inte helt onyttigt perspektiv.

Förutom ett smart, intressant och lättillgängligt textinnehåll har Gravetts bok en mängd fantastiska bildexempel. Manga är en sådan där stor, färgglad och fin bok som är rolig bara att sitta och bläddra i. Här har författarens teser allt stöd de om möjligt skulle kunna behöva i vimlet av olika stilar och teman. Det är bara att vidga sin horisont och njuta.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Århundradenas fördomar
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Nya vindar i Japan
• Japonism – exotism – nationalism

Nä. Sånt händer ju inte. Ändå hände det i Tokyo den 20 mars 1995, när sekten Aum Shinrikyo skickade ut sina lärjungar att gasa ihjäl Tokyos pendlare. 12 människor dog, tusentals skadades, många av dem för livet. För japaner som trodde sig leva i ett av världens mest civiliserade och säkra länder var det en rejäl chock, och det skrevs mycket om förövarna… men inte mycket om offren och deras upplevelser den där morgonen och därefter. Det är dem Murakami vill lyfta fram i Underground, som huvudsakligen består av intervjuer med dem som var med. ”Underground” som i tunnelbana, ”underground” som i de strömningar inom den japanska mentaliteten som han menar både ledde till och blottlades av dådet och samhällets oförmåga att hantera det. Men också ”underground” som i subtext.

För det är väldigt svårt att läsa detta utan att tycka sig förstå en hel del om det japanska samhället – det måste ju ligga något i det att nästan alla intervjuade råkar bo en hel familj i en trång lägenhet och pendlar tre timmar om dagen för att arbeta 12 timmar, att de stoiskt släpar sig till jobbet trots att de är halvblinda och illamående av giftgas, och att många vägrar uttala sig eftersom de är rädda att de ska få sparken om de ännu ett år senare mår väldigt dåligt av något som inte var deras fel.

Och en av Murakamis poänger är också att nej, det kunde inte hända på samma sätt i Stockholm eller New York eller Rom. Skälet till att gurun Shoko Asahara kunde få så stor makt över sina lärjungar, och att offren sedan finner sig så utfrusna, står att finna i den japanska mentaliteten: ett samhälle där individer inte tillåts avvika från normen eller gripas av panik offentligt även om de är döende eller i djup kris. Där de som upplever sig som outsiders antingen måste anpassa sig helt och hållet eller gå åt motsatt håll – underkasta sig en vansinnig sekt sekt som lovar enkla svar, en perfekt värld och… ja, apokalyps.

Att knyta ihop något sådant, från individnivå upp till det som kallas folksjäl, kräver gripande berättelser och en rejäl författartalang och Murakami har bådadera. Men Underground räcker inte riktigt till på egna meriter. Murakami skrev detta som en inlaga mot allt som skrivits, sagts och rapporterats om Aum-sekten och dess brott – men hur många svenska läsare har egentligen läst det? Åtminstone jag har inte samma bakgrundskunskap om sekten och det japanska samhället som Murakami och hans samtalspartners tar för given, och jag känner mig inte säker på att fullt ut förstå det sammanhang Murakami sätter dem i.

Det finns planer på att översätta den här boken (…) men jag har en känsla av att det finns saker i boken som inte blir så lätta att förstå utomlands.

Men nog brasklappat. Murakamis försök att skapa en allmängiltig bild av Japan utifrån en katastrof (vem blir först om att skriva en bok om vad hanteringen av tsunamikatastrofen säger om Sverige?) är riktigt lyckat, men hos mig är det ändå de enskilda berättelserna som stannar kvar; konduktören som svepte upp giftet med bara händerna, kvinnan som drömmer om att en gång bli så återställd att hon kan åka till Disneyland några kilometer bort, änkan som måste uppfostra sitt barn själv. Nästan inget av offren säger sig hata förövarna, trots att de såg dem som så mycket mindre värda att deras liv inte var värda något. Kanske kan de med sina stillsamt fasansfulla berättelser åstadkomma något som inte alla dödsstraff i världen kan: lyfta fram att varenda grupp, vare sig de är japanska pendlare, svenska Thailandsturister, irakiska stadsbor eller New Yorkska kontorsarbetare, består av människor som förtjänar bättre än att bli ansiktslösa offer, siffror i statistiken. Där ligger det universella i Murakamis försynta bock i kanten på den japanska kulturen.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Imponerande japansk rikedom
• 1¿Que?84
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Samma lika, igen

Titeln till trots för författaren faktiskt inte någon diskussion om vad han menar med begreppet ”ondska”. Det verkar liksom tas för givet att vi alla vet vad det är, medan Kimball själv använder begreppet i de mest skilda sammanhang. I ena stunden verkar det i princip synonymt med lidande och orättvisor i allmänhet – i nästa stund exemplifieras det med just terrorattentat.

I praktiken argumenterar boken för att det finns fem olika inslag i religionsutövning som spelar in för att religionen ska bli ”ond”. Det handlar om att ha ett anspråk på en absolut sanning, blind lydnad för auktoriteter, tron på ett kommande paradis (som ska upprättas med hjälp av människorna) samt att ändamålen helgar medlen – till och med heligt krig.

Boken är tyvärr inte särskilt välstrukturerad utan breder ofta ut sig på områden som ligger utanför fokus. Jag har också svårt att föreställa mig vem boken egentligen riktar sig till. För en sekulär eller icke-fundamentalistiskt religiös läsare tycker jag inte att den har särskilt många insikter att bidra med. Och samtidigt är boken inte heller skriven för att läsas av någon som har en mer fundamentalistisk inställning. Tvärtom – den är skriven om, och inte för dem. Delar man inte Kimballs antaganden om vad som är ont och gott har argumentationen nämligen föga att bidra med.

Men det allvarligaste problemet med boken har så lite att säga. Analysen känns nämligen väldigt ytlig. Att de här pusselbitarna kan utmynna i vad man kan kalla ”ondska” kan många nog hålla med om. Men är det bara de som kan göra det? Argumentationen exemplifieras nästan enbart med olika mycket fundamentalistiska/extremistiska sekter från flera av världens religioner (här bör det dock noteras att Kimball åtminstone inte pekar ut någon enskild religion som värre än andra, utan exempel hämtas från alla de stora religionerna – islam, kristendom, judendom, hinduism och buddhism).

Men finns det inte andra inslag i religionsutövning som kan leda till vad man kan kalla ”ondska”? Ett exempel är religiösa predikningar om att följa auktoriteter och vara en laglydig medborgare – uppmaningar som i olika situationer kan konservera orättvisor och lidande. Författaren är, utöver religionsvetare, själv prästvigd baptist. Kanske spelar det in för hur ytlig kritiken av religioner som sådana blir? Det är avsevärt mycket lättare att peka finger åt extremister och fundamentalister än att se ”ondskan” i den egna tron. Boken kan därmed snarast bekräfta hur ”god” man som läsare är, vilket ju kan vara bekvämt.

De fem pusselbitarna sägs vara grunden till religiöst motiverad ondska, vilket bevisas av att det är med dem som Kimball exemplifierar och beskriver vad ondska är. Med andra ord ett fullödat cirkelresonemang. I sin helhet blir det en säkerligen välmenande, men tämligen intetsägande, argumentation för religiös tolerans och mångfald.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Vikten av att bekämpa ondskan
• Gemenskapens värme och kyla
• Universum skapades på 8-10 minuter
• The nature of our game