Jag hajar först till när jag läser titeln: Realism. Jag tänker på den Stig Larsson som debuterade med Autisterna, boken som kallats den första svenska postmoderna romanen. Men när jag tänker efter känns det ju rimligt. Den romanvärld som Larsson skrev fram i sina fyra romaner framstod ju som ett försök att så exakt som möjligt beskriva en verklighet, låta vara att denna verklighet framstod som splittrad och ofullständig i sin fragmentaritet och i opposition mot 1970-talets frodiga och socialrealistiska epik. Kanske kunde debutboken istället ha hetat Autenticitisterna.

Alltså är det med spänning som jag tar mig an Realism. De två första texterna är två olika pjäsmanuskript. Den första handlar om en parrelation som gått snett. Våld och osäkerhet lurar under ytan, och först mot slutet av pjäsen börjar man förstå mer exakt vad som egentligen händer. Det låter ju som ett ganska spännande upplägg. Problemet är att det blir väldigt blodfattigt. Som teoretisk konstruktion är texten egentligen mycket intressant i det att den arbetar mycket medvetet med vad som utsägs och vad som inte utsägs, och tänks på så sätt frammana en mer eller mindre skev verklighet. Men tyvärr blir det inte engagerande att ta del av som läsare. Jag försöker föreställa mig denna pjäs som en uppsättning på någon scen och kommer inte fram till annat än att jag inte alls skulle vara intresserad av den. Det blir aldrig mer än läsdramatik.

Nästa pjäs, som är den kortaste av de tre, är intressantare. Här får vi följa några elever och deras lärare som tillsammans ska sätta upp en teaterpjäs till vilken de själva skriver manus. De spelar upp sina scener allteftersom i olika tablåer. Det visar sig dock att vad de spelar upp är inte mindre än sina egna liv. En scen som två av eleverna, Karin och Adam, som är tillsammans, sätter upp handlar uppenbarligen om att Karin vill kunna säga till Adam att hon älskar honom, vilket hon inte kunnat göra tidigare. Hon behöver dramatikens medium och scenen för att kunna uttrycka sina känslor. På samma sätt blir det tydligt att eleven Mohammed sätter upp sin scen för att ge ord åt sin uppenbarligen mycket komplicerade fadersrelation. Detta blir konkret och berörande, kanske just för att relationen mellan text och verklighet osäkras.

Tv-manuskripet Verklighetsuppfattning handlar egentligen inte om så mycket. Jo: om en svensk statsminister som börjar uppföra sig konstigt och blir bjuden ut till en rik finansmans sommarställe tillsammans med några av sina medarbetare. Där dricker de och äter, och så mycket mer händer egentligen inte. Inte heller detta lyckas engagera.

Det finns ju goda exempel på dramatik som kan vara mycket spännande, ja drabbande, att läsa som text (jag tänker instinktivt på Sarah Kane). Men tyvärr är inte pjäserna i Realism sådana. En sak som inte direkt underlättar läsningen är det faktum att Larsson, som den hyper-realist jag trots mina initiala tveksamheter övertygats om att han faktiskt är, jobbar med att försöka skriva så verklighetsnära repliker som möjligt; att fästa talspråket på papper. Det blir ganska störande att läsa. Framför allt lyckas ambitionen aldrig riktigt, eftersom det är svårt att helt komma runt det faktum att texten är text och verkligheten är verklighet. Jag påstår inte att det är vattentäta skott emellan dem, men något slags barriär finns alltid, och kommer alltid att finnas. Men Stig Larsson kämpar på. Trots att Realism inte lyckas engagera, kanske med undantag för den mittersta pjäsen, vill jag fortsätta följa honom. Efter romaner som Autisterna och Nyår vill man inte göra annat. Jag kan bara hoppas att hans nästa bok blir mer engagerande.

Similar Posts:

• Grymhetens teater
• ”inte är han sådär egentligen”
• Underfundig engelsk terror
• Slavisk i sin uppriktighet
• Inget blev sig likt igen

Tessan jobbar på vägkrogen. Benne hänger framför teven för att kolla någon match. David och Alex kommer dit och super med Tessan. De är någonstans i övre tonåren.

Alex är ledaren, David idioten som följer. Benne låtsas som ingenting.

Alex har sex med Tessan där i baren. Och bestämmer att David också ska få. Att han ska använda en piska. Benne blir lite förbannad, för det är hennes piska.

Det är ”Akt I (eller II)”. ”Akt II (eller I)” utspelar sig ett år senare, när Benne och Tessan möts igen på vägkrogen. Benne har inte vågat gå dit tidigare. Tessan har varit sjukskriven, hennes chef ”ville inte ha några såna där rykten bland personalen”. Alla vet ju.

Det är en jävligt obehaglig pjäs. Särskilt i första akten, när hemska saker bara händer. Som hos Sarah Kane, som för övrigt getts ut i samma pjässerie. Man kommer inte karaktärerna särskilt nära, i synnerhet killarna förblir obegripliga. De har ju inte kul när de gör det. Och inte fan våldtar man någon bara för att det aldrig händer något på byn?

Ändå fångar Mirja Unge något i den där skriande språklösheten och tristessen, inte minst i hur tjejerna försöker känna av varandra i andra delen. Benne som så uppenbart har dåligt samvete, men samtidigt försvarar sig. ”Dom fortsatte ju bara, dom hade bara fortsatt eller hur varför sa du inte till dom ordentligt”, ”Man kunde ju tycka att du skulle ta reda på vad du ville liksom. Om du ville eller inte menar jag.” Tessan som söker någon sorts kvinnlig solidaritet samtidigt som hon inte riktigt vill erkänna vad som hände.

Han hade ju druckit Alex han kan bli sådär då och sen när David är med också, inte är han sådär egentligen han är ju helt annan när vi är själva, du kan ju inte fatta det för du har ju aldrig sett han när vi är själva men du skulle se han så skulle du fatta.

Orden som aldrig, aldrig räcker till. Det är nästan det jobbigaste med läsningen, stapplandet, frustrationen, och Mirja Unges brist på interpunktion som gör texten ännu kargare och mer svårgenomtränglig. Vad händer med människor när det inte finns ord?

Similar Posts:

• Att vilja vara vad heter det fri
• Blek läsdramatik
• Grymhetens teater
• Underfundig engelsk terror
• Instängdhet och desperation i Lundells pjäser

Pinters pjäser är fulla av maktspel; överläge och underläge; vem som kan utöva makt över vem. Och samtidigt vilar över alltsammans känslan av att makten finns någon annanstans. Det finns uppdragsgivare vi inte vet något om, marionettspelare utanför bilden. Kanske för att det faktiskt är så. Kanske för att vi gärna vill tänka oss det. Att vi bara utför order, att ansvaret ligger någon annanstans. Inte är vårt.

Redan innan Pinter fick Nobelpriset hade han valt att avsluta sin karriär som dramatiker. Istället har han ägnat sin tid åt mer öppen politisk opinionsbildning. Möjligen kan man se den utvecklingen också i den här samlingen pjäser, där den senaste, ”Presskonferens” från 2002, ligger mycket nära hans politiska uttalanden. Dramatiken övergår i talskrivande och möjligen gör de tydliga associationerna till exempelvis hans Nobelföreläsning att något av mystiken försvinner. Pinter är det outtalades mästare och här blir han helt enkelt lite för … uttalad.

Att Harold Pinter betytt mycket för dramatiken, och inte minst den brittiska dramatiken, är emellertid uppenbart. Här finns en tydlig linje mot exempelvis Sarah Kane. Men också en skillnad. Där Kane är extremt in-yer-face och frossande i våld, misär och svärta har Pinter mer drag av klassisk deckare. Det är otroligt engelskt, ofta på ytan tillbakalutat och artigt, men med brutala och konspiratoriska undertoner.

För medan många samtida Pinter-uppsättningar trycker på den utagerande aggressionen mellan människor – och saliven, låt oss inte glömma detta den seriös teaterns adelsmärke – så slår Pinter som läsning mig mer med sin underfundighet och vardagsgråhet. Och däri ligger, om du frågar mig, en nyckel till Pinters coolhet. I kontrasten mellan solkig vardag och i personliga såväl som politiska uppgörelser, ödesstunderna. Oavsett om karaktärerna är en liten engelsk pensionatsfru eller en mystisk förhörsledare eller bödel.

Similar Posts:

• Pinter äntligen i tryck på svenska
• Grymhetens teater
• ”inte är han sådär egentligen”
• Blek läsdramatik
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Det är ungefär vad man får sig till livs om man läser den brittiska dramatikern Sarah Kanes Samlade pjäser. Det är väldigt, väldigt mycket våld och sex och sexualiserat våld. Väldigt explicit. Och jag är allvarligt talat helt jävla ställd.

Det är som ett långsamt, djupt andetag efter att man fått en örfil. Det har inte börjat göra ont än, man försöker bara ta in att någon velat göra en illa.

För även dramatikern själv framstår som näst intill sadistisk. Som i scenanvisningen ”Han tar tag i Carls armar och hugger av hans händer./ Tinker går./ Carl försöker plocka upp sina händer – det kan han inte, han har inga händer.”

Ju konkretare desto groteskare. ”Krevader” (krigsscenerna på hotellet), ”Befriad” (drog- och styckhistorien) och den klassiskt inspirerade ”Fedras kärlek” känns faktiskt mest tröttsamt depraverade. När kändes våld och sex och grova ord egentligen fräscht ens på en teaterscen senast?

”Törst” däremot är mer abstrakt, en dialog – om än inte alltid så kommunikativ – mellan fyra karaktärer kallade C, M, B och A. Det är en hel del Beckett över det, och öppenheten gör det spännande.

”Psykos klockan 4.48″ är en monolog som är som en lång dikt. Den har definitivt både dramatiska och poetiska kvaliteter och nyanser.

Jag har inte sett Kanes pjäser på scen. Fick jag chansen kan jag inte svära på att jag skulle ta den heller. Allt detta så tätt inpå … Men jag är nyfiken på hur det alls kan gestaltas. Väldigt lite information om karaktärer och scenrum ges och mycket av vad som händer verkar knepigt att iscensätta. Människor får kroppsdelar avhuggna, råttor och gamar kalasar på delarna. Hur gör man det?

Men framför allt är det svart, det är så jävla svart, och jag vet inte riktigt vad det är hon vill få sagt med det. Okej, världen är åt helvete, fint. Men sen då? Jag kan inte se att det leder någonstans. Med en så otroligt mörk världs- och människobild som Kane har finns kanske bara en lösning.

Similar Posts:

• Underfundig engelsk terror
• ”inte är han sådär egentligen”
• Blek läsdramatik
• En alldeles egen röst
• Att sona brott med brott