Den sjunde vännen är Sara Granérs sjunde bok. På ett plan är bilderna grymt kreativa. Så här skulle man vilja doodla! På ett annat plan är de mestadels stillastående och tvådimensionella, det vill säga platta.
Bildrutorna ligger där tillsammans med sina textrutor, oftast utan att vara med och driva berättandet. Så här kan det stå:

Inuti kroppen ligger organen tätt, tätt. Som rävungar i ett gryt. Dom håller värmen medan dom väntar på att nån ska komma med mat. Kolla nu sover dom:

Till denna textruta finns en bild på en person vid en diskbänk. Man kan se personens inre i genomskärning och där ligger mycket riktigt fyra rävar nära varandra med slutna ögon. Det som står i texten avbildas strax intill. Bilderna är alltid väldigt egensinniga, men som sagt stillastående. Ibland uppstår en viss laddning mellan text och bild, en slags spännande kontrastverkan, men dessvärre för sällan.

Tanken att kroppens organ är små rävungar är ju också synnerligen originell. Men, som sagt, över alltsammans vilar en känsla av att det kunde tagits längre, laddats med mer riktning.

Den inledande berättelsen, ”I begynnelsen var mordet”, handlar om Kain och Abel från Första Mosebok. Det är nog albumets vassaste kapitel. Sara Granér kan konsten att kombinera klassiker med vetenskap, populärkultur och halsbrytande associationer, ofta på ett sådant sätt att det blir träffsäker samhällssatir, främst arbetskritik. Hon har en fäbless för humoristiska ordvrängningar som ”bråte och straff” eller ”mindervärdes kom och ät kex”.

När det är som bäst är det precis så. När det är som sämst känns det planlöst och lite repetitivt.

Similar Posts:

• Recensionen, ditt as
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt
• Rått och blandat
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Bilderna är alltid humoristiska, och det räcker långt, som bilden på en iller tillsammans med frasen ”natural born iller”, eller bilden på mörka stormmoln ovanför en ugn som står övergiven på en gräsplätt – ugn i stormen! Men ofta innehåller bilderna mer än bara tramsig ordvitshumor. (För tydlighetens skull: jag ÄLSKAR tramsig ordvitshumor.) Men visst finns det ytterligare en dimension till exempel i bilden på en familj som möts av en polis med hund och ficklampa, mot en bakgrund av långsträckta vägar och taggtrådsstängsel, tillsammans med texten ”nöden har inget leg”. Eller i skissen av jesus på korset, mitt i en matvaruaffär, med texten ”Jesu död och Lidl”.

Ofta är de politiska budskapen lätta att tolka, och innehåller kritik mot till exempel inhuman flyktingpolitik, eller ett samhälle som bygger på ohållbar konsumtion. Teckningen av påpälsade figurer som åker i en rulltrappa där väggarna är affischerade med stora bilder på bajskorvar, tillsammans med ordet ”marknadsavföring” är till exempel inte särskilt subtil, men inte mindre relevant eller underhållande för det.

Bitvis är buskapet mer oklart, och bjuder in till tolkning. Som när ett stort skrikigt ”Hundra lår av ensamhet” i vitt och orange illustreras med en ödslig bild av en person som går längs en lång charkdisk med stora extraprisstjärnor. I diskarna ligger paket efter paket med inplastade avhuggna lår. Det är oklart om de kommer från människor eller djur, och det är oklart om bilden kritiserar köttätande, konsumtionssamhället, vill säga något om ensamhet, eller bara leker med ord utan djupare innebörd. Och det är i de bilderna som Granér är som allra bäst, för alldeles avsett syftet med bilden så väcker den något mer hos mig som läsare, efter det första förtjusta fnissandet åt ordvitsen. En eftertanke eller en igenkänning eller bara ett andra skratt när jag ser att skämtet hade en nivå till.

Något som alltid imponerar mig när jag läser Granérs serier är hur uttrycksfulla bilderna är. De är grovt tillyxade, med mycket liten hänsyn till sådant som perspektiv eller anatomi – till exempel är det tämligen godtyckligt hur många fingrar hennes figurer har, och de är inte sällan vända med huvud och rumpa åt samma håll. Orden som illustrerar teckningarna är lösryckta och lakoniska. Men trots det – eller kanske just därför – kan Granérs typiska gula antropomorfa varelser vara allt från ömkansvärda till kärleksfulla eller skräckinjagande.

Visst finns det en bild här och där som jag inte riktigt förstår poängen med, eller som inte får mig att varesig skratta eller tänka något särskilt, men egentligen har jag knappt något negativt att säga. Allas lika mellangärde är en av mina favorittecknare i absolut högform. Rent frånsett att jag inte kan välja en favoritteckning i det här albumet, så är det bilden på en avmätt figur i backslick som sneglar bort mot en giljotin, över texten ”Brat och straff”. Eller kanske den uppenbart ångestridna fisken med stirrande ögon, över texten ”A fish called Vånda”.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Rått och blandat
• Nyskapande manér från Sara Granér
• Da capo

Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag bekantat mig med, och den på Instagram aktiva Fanny Åströms bilder är ofta lika träffande som dräpande. Det gör alltid gott för karaktären att varva vederkvickande sparkar strax under knäskålen med tunga knän i mellangärdet. Liv Strömquist vilar alltjämt lugnt i bokhyllan.

Jag har under en tid följt Nina Hemmingsson på Instagram och hade väl en aning om vad guldkorn det tilldragande omslaget dolde i sitt innanmäte. Det som först slår mig är att det ser ut som om hon tecknat just i min bok. Jag stryker fingrarna över sidorna och hoppas känna de urgröpningar bläckpennor lämnar efter sig. Men det är slätt. Det kanske är en enkel sak att få till denna illusoriska känsla, men jag är väl ingen boksättare heller! Vad vet jag, vad kräver ni!

Jag ser mig själv i många av bilderna och då tänker jag inte bara på kråkfotshandstilen. Jag tänker då på ensamheten, ångesten, kraven. Men det är allmängiltiga känslor och tillstånd och jag tror inte jag vågar träffa den människa som inte åtminstone då och då bekantar sig med ensamheten, ångesten och de orimliga kraven. Vissa bilder med tillhörande text förstår jag inte, medan andra, antar jag, är knutna till kvinnoskapet och bortanför min upplevelsehorisont. Men många gånger träffar det rätt och jag sitter mest hela tiden med ett litet fånigt flin och njuter av den glada pessimismen. Sida 21, en enkel figur ritad med bläckpenna där det på tröjan står ”Det kommer inte bli bra”. Eller varför inte på sida 54 där en pratbubbla pressar sig ut genom en skorsten: ”Kom närmare, jag bits inte”. För ensamhet och ångest smittar som bekant. 119: ”Min superkraft! Hålla ihop. Ja det har ju krävts en del övning också.”

Naturligtvis tror jag mig kunna kopiera stilen; de inte helt verklighetstrogna figurerna kan ju inte vara så svåra att avbilda! Det är ju bara att ta några kritor, en bläckpenna och låta de fria associationerna få fritt spelrum. Hybris är ett angenämt tillstånd och i värsta fall har jag trots allt en kopiator hemma. Ni vet hur svårt det är att färglägga en figur vilken som helst och försöka hålla sig innanför linjerna. Ja, Nina Hemmingsson bryr sig inte så ofta om det. Och hur kul är det egentligen att hålla sig innanför ramar. Det är vackert, så vackert med detta gränsöverskridande. För Guds skull, köp, sno, låna! Det är något att hålla i när livet smyger sig på.

Similar Posts:

• Rått och blandat
• Nattsvarta vulgäriteter
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Det vidöppna redovisandet
• Go Nina!

Humor fast svart
Medveten som Descartes
Läs ut på en kvart

Boken är originell
Teckningar av en rebell
Konsten är kontroversiell

Granér är ett geni
Konst som jämställdhetsstrategi
Satir som psykoterapi

En bok om planekonomi
En bok om vårdideologi
En bok om skendemokrati

Poesi som är vass
Bildspråk i toppklass
Hejdå vaniljglass

Julklappsrim från avgrunden
Rött och grönt i förgrunden
Tack för lässtunden

Similar Posts:

• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Satir som kunde nått längre
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Dystopisk släktsaga
• Satir och genialitet i serieformat

Netflix och chill är den femte samlingsvolymen av Lilla Berlin, och har dejting och relationer som tema. Ellen Ekman har bett sina läsare att berätta om sina egna ragg- och dejtingupplevelser, och sedan ritat serier utifrån dem. Igenkänningsfaktorn blir förstås väldigt hög för många, för är det något som definierar vår generation så är det stilängslighet (ta hela hipsterkulturen som exempel) och våra ständiga försök att knyta an till människor som kanske eller kanske inte ser ut som sin profilbild, och kanske eller kanske inte kommer kalla dig för könsord innan kvällen är slut. En sådan beskrivning låter kanske deprimerande, men Ellen Ekman tar internetkulturens vardagliga irritationsmoment (som twittertroll och att få oönskade bilder på främmande penisar skickade till sig) och skapar förstklassig komedi. Visst är det jobbigt att behöva hantera mansplainers och ”jag är inte rasist, men…”-bekanta, men det gör livet lite enklare att kunna se t.ex. den bajsnödigt elitistiska musiksnobben genom en humorlins.

Ni vet de där sakerna människor gör och säger som skaver, men som man inte riktigt lyckas sätta ord på? Ellen Ekman gör det åt dig. Det är än lättnad att känna ”ja, precis så är det!” och få en slagfärdig replik att använda på köpet. Som den här, om varför det är irriterande när folk säger att man ska ”bejaka sitt inte barn”:

Vet du vad barn är? De är oförskämda, oanständiga, emotionellt outvecklade versioner av människor. Barn är materialistiska, egoistiska och elaka. De mobbas, ljuger, äter snor och bränner myror med förstoringsglas. Är det något att ”BEJAKA”?!

Netflix och chill är ofta klockren satir, där serierutorna fungerar som en sorts skrattspegel. Vi ser eländet som får oss att spy galla på sociala medier, oavsett om det gäller smygrasism, antifeminism, eller hetsen mot gluten, men istället för att bli frustrerad och ledsen börjar man skratta. Jag tänker köpa de andra Lilla Berlin-albumen och använda dem som ammunition mot dagar då allt känns jävligt, och jag rekommenderar er att göra samma sak.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Da capo

Är du säker på att det är här din familj bor?

Platsen dit huvudpersonen tar sin flickvän för ett familjebesök är nu en arkeologisk utgrävningsplats. Bitar av möbler sticker upp ur marken, tecken på att någon har bott där. Kanske har allting eroderat och sjunkit nedåt i jordlagren. Hur längesen är det egentligen huvudpersonen var där? Han hittar till slut familjen, längst inne i resterna av boendet som nu blivit ett museum. Det bjuds på kanelbullar, men fikan avbryts snart av att ett ansiktslöst lik hittas under bordet.

Att Max Andersson baserat sin nya Utgrävningen på drömmar är tydligt. Kroppsdelar faller av och könshår som sväller upp och kan användas som tvättsvamp. På grund av ett felbygge sitter det fönster mellan lägenheterna istället för på ytterväggarna. Familjen ser rakt in till grannarna (”Det är lite irriterande, men dom är ganska lättskrämda”) där det senare visar sig att en pornografisk dokusåpa utspelar sig. Detta är bara början på absurditeterna.

De svarta, skuggrika bilderna får mig att dra paralleller till Fritz Langs expressionistiska filmer. Handlingen påminner ofta om David Lynch-alster som Lost Highway och Inland Empire. Här finns en underjordisk värld där tid och rum är något flytande. Som genom Alice i Underlandets kaninhål öppnar Max Anderssons karaktärer en lucka och hamnar någon helt annanstans. I ett rum där en stor fest pågår eller på en filminspelning. Regissören arbetar på en rekonstruktion av en filminspelning som slutade i en blodig massaker och tror på en stor succé. Manuset visar sig vara ett korsord som hittats på brottsplatsen, ett korsord som tidigare i berättelsen setts i händerna på två barn.

Figurerna har drag av Edvard Munchs Skriet, i de långsmala ansiktena, de vågiga penndragen som skapar rynkor och kroppsliga skrymslen och vrån, såväl som i den överhängande känslan av ovisshet. Vad är det egentligen som händer, och var är vi på väg? Men Max Anderssons berättelse är inte bara ett mardrömslikt ångestskri, här finns också väldigt mycket komik som skapas av de tvära kasten och absurda situationerna.

Jag ser också likheter med Sara Granérs djurliknande karaktärer och ton. Men där Granér ofta använder sig av mer uppenbar politisk satir i sina serierutor bäddar Andersson in det mer. Här verkar vi befinna oss i ett dystopiskt och historielöst övervakningssamhälle. Samtidigt är det i grund och botten ett slags släktkrönika, ett sökande efter familj, identitet och ursprung.

Utgrävningen lyckas med att vara spretig och utflippad och samtidigt bygga upp en väl sammanhållen och mångbottnad värld som jag redan ser fram emot att besöka flera gånger. Med sin blandning av thrillerinslag, humor och existentialism är detta en fantastisk uppvisning av serieformatets fördelar och potential.

Similar Posts:

• Rått och blandat
• En container fylld av guld
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Satir som kunde nått längre
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt

I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst på perspektiven för att därigenom låta samhällskritiken effektfullt sippra igenom i stället för att exempelvis låta slagorden ljuda. Och det gärna med ett ironiskt peppande språk, att sitta och vänta på att eventuellt bli inringd av en bemanningsfirma (och i så fall springa det snabbaste man kan till jobbet) eller att ensam lyfta gamlingar inom äldrevården blir ett bra sätt att träna. Eller positivt peptalk för organiserade abortmotståndare att byta ut parollen Ja till livet till Nej till döden och i stället börja protestera mot satsningar på dödsbringande militära projekt eller det destruktiva klassamhällets dödliga konsekvenser.

Ofta biter den satiriska, skrattframkallande humorn och mörkret där bakom på samma gång. Även om skrattet inte fastnar i halsen så triggas samtidigt samhällskritiska tankar i bakhuvudet. Mellan seriestripparna finns enrutingar med figurer som utbrister saker som:

”Tänk att det gått att räkna ut att vårt solsystem är 4,6 miljarder år”, varpå en annan svarar:

”Ja, vissa åldras fan inte med värdighet”.

Eller en björnkanin vid ett bord som utropar: ”Hovmästarn! Det är kött i mitt kött!!!”.

Det är bredden, kombinationen av längre serier, korta ordvitsbyggda bilder och detaljrika färgexplosioner till uppslag som lyfter boken. Upplägget hade antagligen blivit en aning tungt om uttrycket hade varit mer ensidigt.

Det är i likhet med Jan Stenmark eller ovan nämnda Hemmingsson lätt att få favoriter att återkomma till, men i Sara Granérs fall kan det lika gärna handla om en färgglad bild av ett vardagsrum och ett litet fyrfota djur med tofsmössa och fiskhuvud som säger: ”Kom ihåg att i ditt hem är det jag som bestämmer” eller mer politiskt direkta sidor. En starkt genomgående tematik finns därmed inte men återkommande är serier om rovdriften på naturen, arbetsmarknadens och det kapitalistiska systemets absurdism. Det är få som tacklar sådana tunga ämnen på ett så roligt, finurligt och samtidigt allvarsamt och samhälleligt tankeväckande sätt som Sara Granér.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• Rått och blandat
• Satir och genialitet i serieformat
• Recensionen, ditt as
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Den här recensionen tillägnar jag Alliansen
(men framförallt Anders Borg)!

En glittrigt och färgglatt paket, fullt med små (tillsynes) gulliga nallar men med ett innehåll så svart och tungt att inte ens juleljusen förmår skingra mörkret, är det någonting att ha? Absolut! Sara Granérs senaste seriealbum All I want for christmas is planekonomi!!! är en rasande uppgörelse med en värld som går i kapitalismens ledband; en värld som tappat greppet om begreppet solidaritet – ja, en värld där MÄNniskan ser sig som skapelsens krona. Goodbye
ekosystemetet, Vive Le Homo Sapiens!

Det är tätt, tjockt och informationsrikt. Visst är det hysteriskt roligt, en bitterljuv satir som ger både halsbränna och huvudvärk. När de små snuttiga nallarna visar sig vara mer eller mindre bestialiska och cyniska medlemmar av Björnligan (ni vet, de där klumpiga banditerna i Kalle Anka blir jag också en smula vemodig. Något asgarv blir det därför inte riktigt. (Jodå, jag skrattar mycket och gott – jag är inte alldeles humorlös – men lite fniss fastnar i halsen…) Och kanske är det det som gör All I want for christmas is planekonomi!!! till ett så sympatiskt album. En hänsynslös och knivskarp kritik – JA! Men med bibehållen respekt för humanismen (och alla dess existentiella dilemman).

Alltså: Sara Granér träffar mitt i prick. Tänk om det fanns fler sådana här röster! Jag kan inte låta bli att avundas Granér hennes bitskhet och ilska. De som har läst Liv Strömquist kommer att känna igen sig. Gillar man Prins Charles känsla och Ja till Liv! Liv Strömquists ABC så gillar man detta. Inte så konstigt kanske: de båda är engagerade i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget.

Precis som Strömquists kollageartade teknik har Granér mixat stil och form. Detta ’klipp-och-klistra’-grepp drar in läsaren i en odyssé av snärjiga personlighetstest (hur bra är relationen mellan dig och det ekonomiska systemet egentligen?) och mindfulnesstips från vår kära Allians. Dessutom några nyttiga lektioner om hur vi förstör vår planet. Därför kan jag kan inte låta bli att tänka på den gamla skolans hurtiga planscher av rödhakar, mänskliga organ och blommor i genomskärning och kanske är det också därför som jag uppfattar tonen som (då och då) smått undervisande. Inte så att Storebror (Sara Granér) talar om för Lillasyster (Läsaren) vad som ska göras, tyckas, tänkas och så vidare. Nej, snarare är det den implicite författaren som trampar ner små spirade plantor i sin jakt på success: Du ska inte tro att du är något! och Är du inte med mig, så är du emot mig!

Jag ska sluta tala i metaforer nu. Vill du råda bot på din spirande julångest nu när skinkan snart är slut och paketen öppnade? Inga problem! Det är i själva verket mycket enkelt. Köp All I want for christmas is planekonomi!!! för julklappspengarna (eller ännu bättre: låna den på biblioteket och spara pengarna!). Läs sedan mycket noga och mycket gärna mer än en gång. När du har begrundat detta är dags för nyår med löften och önskningar. Kanske ska vi lova varandra att år 2013 ska vi alla bli bättre människor och dessutom passa på att önska oss en fet planekonomi. Det tänker jag göra.

Käre finansminister, NU KÖR VI! Ge mig lite mer planekonomi, tack!

Med vänlig hälsning

/Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Similar Posts:

• Nyskapande manér från Sara Granér
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• Recensionen, ditt as
• Satir som kunde nått längre

Bästa talaren, eller berättaren, måste vara Mikael Niemi. Tidningen Vi hade en litterär kväll på Röhsska Museet där han (bland andra författare) presenterade sin bok Fallvatten. Jag har aldrig hört någon tala med sådan inlevelse och dramatik. Blev jag sugen på att läsa romanen? Ja!

Snyggaste förläggarna var författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist som driver Sagolikt bokförlag tillsammans. Som två sjöjungfrur välkomnade de mässbesökarna ner i djupet.

Äta bör man, och det kan vara riktigt trevligt också. När andra hyllar räkmackorna på Heaven 23 hyllar jag tapasrestaurangen på Avenyn. Det trevliga sällskapet under middagen stod Anna Liv för.

Årets signatur, ja det blev förvisso bara en men det är en fin sådan att ha i samlingen, är Nina Hemmingssons fågel som plitades ner i mitt exemplar av hennes diktsamling Det var jag som kom hem till dig.

Finaste omslaget på hela mässan hade Sara Granérs nya seriealbum All I want for christmas is planekonomi. Det glittrar!

Bästa (och roligaste) seminariet var ”Humor och allvar i politiken” med Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindqvist.

Bästa ”utanför-mässan-aktivitet” var utställningen Ond design på Röhsska museet som vi som var på Tidningen Vi:s litterära kväll hade möjlighet att se. Där fick jag bl.a lära mig att Coco Chanel var ihop med en nazist under andra världskriget (museet visade även upp en nazist-flagga) och fick se en afghansk vävd matta med krigshistorier berättade i väven.

Bästa överlevnadstipset är flera påsar hembakta bullar som man smugglar med sig till Göteborg, det räddar en när frukost (och ibland lunch) inte hinns med.

Bästa känslan är känslan att komma hem. Den här känslan var med på min topplista även förra året. Det är ingen hemlighet att bokmässan är en av årets höjdare men det är inte heller någon hemlighet att jag trivs bäst hemma.

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan
• Da capo

På lördagen var Emelie moderator under ett samtal om bokbloggande och ungdomsböcker med ett gäng bloggande tonåringar och författarna Amanda Hellberg och Lina Forss. Många stannade till och lyssnade under det två timmar långa samtalet, även vi andra i redaktionen såklart.

Vi kryssade mellan folkmassorna, sprang på seminarier, intervjuade författare och minglade runt i montrarna.

Camilla lyssnade bland annat på ett samtal om Humor och allvar i politiken mellan Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindquist och fick Nina Hemmingssons diktsamling signerad.

Marie lyssnade på ett samtal mellan Jens Lapidus och Lars Winkler, hörde Jonas Gardell prata om boken Torka aldrig tårar utan handskar och lyssnade på kvinnliga författare som pratade om sina förebilder.

Printz Publishing bjöd på goda cupcakes efter recept från boken Det bästa från Magnolia Bakery.

På kvällen roade vi oss på kombinerad Textival, release av My Vingrens brevnovell Riktiga flickors manifest och Bang-fest på Göteborgs coolaste klubb Yaki-da. Där försökte vi försvara äran i Textivals Quiz på temat känslor. Vi vann inte men vi hade en rolig kväll.

På söndagen åkte vi hem med fyllda anteckningsböcker och väskor tyngda av böcker men innan dess hann vi med en hel del. Vi genomförde de sista intervjuerna som kommer att publiceras under hösten. Vi lyssnade bl.a på Nina Björk som pratade om sin nya bok Lyckliga i alla sina dagar (som sålde slut på mässan), Camilla var på en fullsatt och stämningsfull litterär gudstjänst där bland andra Tommy Körberg och Göran Rosenberg medverkade.

Som vanligt bevistade Anna Liv om söndagen Svenska Deckarakademins genomgång av årets utländska samt framför allt svenska deckare. Den svenska trenden sades vara tydliga miljöförankringar och trovärdiga skildringar. Bland de svenska titlarna har många redan recenserats eller ska recenseras här hos oss.

Vi avverkade såklart en sista runda bland montrarna där många förlag reade sina böcker.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• dagensbok.com medverkar på bokmässan