Handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet och den 35-åriga huvudpersonen heter Brita Caisa och är mor till två barn med olika fäder. Av olika skäl lämnar hon sin hemby för att söka sig ny försörjning vid den nordnorska kusten, där fisket sägs vara rikt. Det blir en strapatsrik färd, hon och sönerna får övernatta hos andra familjer mot att de hjälper till med kroppsarbete. Hon är stolt, osedvanligt vacker, arbetsam och hon blir anlitad för sina helande förmågor när någon skadat sig eller blivit sjuk.

Berättandet sker i en rask takt och olika människor möter henne i landskapet som svischar förbi. Skildringen omfattar nybyggarna, bönderna som fattat att kronan/staten vill att de ska bli bofasta och odla upp mark. I andra sammanhang skrivs om samerna som lever i samklang med naturen och livnär sig på renskötseln. Några gånger nämns ryssar eller de mer okända kvänerna. Folk som lever i de här nordliga trakterna långt norrut promenerar över nationsgränserna – vilket för mig känns som en svindlande utopisk värld.

Färden norröver visar en målmedveten Brita Caisa som når kusten till slut. Dramatiska händelser har inträffat men på det stora hela klarar hon sig helskinnad. Att målet med färden inte riktigt slutar som planerat för henne förstår man i de avslutande kapitlen. Romanen är första delen i en trilogi, och berättelsen lämnar öppet för att det kommer nya skeden i hennes liv.

Vad är det som gör en roman till en fängslande upplevelse? Samma fråga ställer jag mig när det gäller motsatsen: Vad är det som gör att en del romaner saknar förmågan att lämna avtryck?

Som många andra läsare har jag förväntningar på händelseförlopp, miljöbeskrivningar och personporträtt. Sen finns det en annan komponent, den där som inte går att fånga med ord. Om jag går till mig personligen, skulle jag vilja beskriva det som att en rymd har tagit plats i sinnet. I den rymden vill jag sväva ett tag.

Onekligen förstår jag vilken dunderkvinna hon är, denna Brita Caisa. Hon är glad i sin sexualitet, ser med tillförsikt på framtiden och pjoskar inte när djur ska slaktas. Beskrivningar av hur hennes blick njutningsfullt ser ut över vidderna i norr är inte svåra att leva sig in i. Hon är en frisk fläkt i ett samhälle där en ogift kvinna fick sitta flera söndagar i kyrkotukt som straff för att hon gått till sängs med en gift man.

Men det här är en roman som gör mig förvånansvärt oberörd. Dialogerna är tidvis pekpinneaktiga och utdragna. I andra textpartier finns en ton av präktighet, även i sexscenerna. Jag tror att det är avsaknaden av sårbarhet i Brita Caisa som stör mig – för hon är så självsäker i sin förälskelse (det handlar om en man hon mött). Slutligen tänker jag att naturbilderna varken tillför någonting till berättelsens människor eller till helheten. Jag ser att det kryddas med överraskande metaforer men här reagerar jag mest med ett jaså?

Det finns en mängd andra saker att diskutera, som har med händelsernas upptrappning att göra. Främst gäller det agerandet som ger konsekvenser för Brita Caisa som hon med all säkerhet hade kunnat förutse.

När jag blir så här motsträvig vet jag att jag har att göra med en roman som är en perfekt bokcirkelbok. Men historien om Brita Caisa kommer mig inte närmare än så.

Similar Posts:

• Brita på männens villkor
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Krinolinpralin
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Okänd historia i ett grannland

Att se människor i kolt med vackra attiraljer såsom bälten, sjalar och huvudbonader. Det känns viktigt och mäktigt på samma gång. Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Tema Sápmi tar sin utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild och belyser teman som brännande akuta mark- och skogsexploateringar i klimatomställningens namn, hotade språk och försoning.

I år är det dessutom 40 år sedan Bokmässan för första gången slog upp portarna. Tänk hur många böcker, författare och möten med läsare som passerat. Vilka seminarier som hållits, vilken poesi som framförts och kanske att folk blivit kära på Bokmässan? Jag har tyvärr aldrig ens hånglat på mässan. Ännu…

Mitt fokus i år var dock inte att hångla utan jag satsade mycket på seminarier på temat bilderböcker. Sedan ett par år tillbaka upplever jag att svenska bilderböcker blivit modigare, mer spännande och att illustrationerna blivit så mycket bättre över lag. På mässan gick jag på seminarier som handlade om moral och spänning i bilderböcker. Det handlade om att våga tänja på gränserna och ha modet att skriva och illustrera lite farligt och utmanande. Dessutom talades det om varför man som vuxen ska läsa bilderböcker. Något jag med glädje gör. Jag köper till och med bilderböcker till mig själv och njuter av att läsa dem både själv och tillsammans med barn.

Och visst kan man skriva om krig och flykt i bilderböcker! Det är något som tyvärr omger oss, och kan behöva bearbetas i litteraturen. Både för förberedelse men också för bearbetning. Vidare förkovrade jag mig i seminarier och samtal om ung romans i böcker samt även psykisk ohälsa. Viktiga, starka ämnen som även angår yngre läsare. Det behöver få ta plats. På lärarscenen avhandlades unga och trollfabriken. Också angeläget och viktigt att diskutera i dessa dagar.

På fredagen öppnade äntligen Häktet och Kåken, Crimetimes två scener. De var dessutom, enligt mig, mässans snyggaste scener med kitchigt möblemang och svulstig dekor. Mysrysligt att få höra om hur man bygger upp action och driv, om pusseldeckarens anatomi samt mat och småkakor i deckare. Det sista är något som jag gillar mycket, gärna tillsammans med en puttrig pusseldeckare. Jag hann med två dagar med rafflande samtal som även avhandlade att skriva roman om True Crime. Att Lars Kepler kommer ut med sin tionde roman om Joona Linna och har skrivit ihop i femton år uppmärksammades såklart genom en intervju med författarparet som är nästintill siamesiska.

Årets mässa susade förbi alldeles för fort. Det var för många bokvänner jag inte hann hänga med, för många böcker jag inte hann bläddra i. Men sammanfattningsvis var det fint, inspirerande och ljuvligt. Ser fram emot 2025. Ses vi där?

Similar Posts:

• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

En dotter och en pappa vurpar med skotern och blir fast på kalfjället tillsammans, men vad har de egentligen att prata om när motorn från skotern har tystnat?

När jag påbörjade Till Träden av Ella-Maria Nutti var min initiala känsla, att nej, nej jag orkar inte ytterligare en roman om ett barn och en förälder och deras trasiga relation. Men jag fortsatte att läsa, och tur var väl det! För även om jag till stor del uppskattade Kaffe med mjölk (Nuttis debutbok) så slukade jag denna i ett svep. Det är vackert, stämningsfullt och jag blir berörd.

Det är kallt och jävligt och fjället går från att kännas som en trygg plats till en plats man helt plötsligt kan dö på. När inte ens pappan är säker på var de är längre (eftersom bergens siluetter förändrats av klimatförändringarna) blir det riktigt obehagligt. De är strandade, snöblinda och måste ta sig fram till stugan för att få värme, för att inte frysa ihjäl i allt det vita. Även om berättelsen om vandringen på fjället är spännande så är det framförallt relationen mellan dottern och hennes far som utgör bokens kärna. Det är tyst och lågmält och det finns så mycket hon vill ha sagt, så många år som de levt sida vid sida utan att riktigt lyckas kommunicera om allt det där som är viktigt för henne (och honom? eller?). Varför är det bara bröderna som fått lära sig renskötsel? Som inte behövde tjata för att få lära sig stycka? Varför pratade han aldrig samiska med dem hemma?

Boken växlar smidigt mellan nutid och dåtid, och det det går snabbt, ena meningen här, andra meningen där. Men det fungerar, det fungerar oväntat bra. Språket blir nästan poetiskt med de korta meningarna och snabba hoppen. Genom tillbakablickar får läsaren ta del av hur pappan och dotterns relation har sett ut och utvecklats genom hennes uppväxt. Hur hon hela tiden önskat mer, få vara med på riktigt, vara riktig same. Mellanförskapet och den samiska identiteten går som en röd tråd genom hela berättelsen, vad innebär det egentligen att vara same? Att ha en samisk pappa och en svensk mamma? Varför är han så tyst? Varför kan han bara inte dela med sig av allt det där som de borde dela?

Till träden är en finstämd berättelse om att vara vilse tillsammans, i nuet och i historien. Det är en berättelse om de trauman som påverkar generationer av samer och hur de än idag tar sig i uttryck. Det är en berättelse om kärleken till språket, och hur kaffe kan läka många sår.

Similar Posts:

• Duktig debutant
• Tårar i snön och starkt kaffe
• På jakt efter samiskheten
• Passion som tyvärr blir ytlig
• Action i cyberrymden