Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

I år kommer vi inte bara att ägna dagarna åt att intervjua säsongens mest intressanta författare, gå på seminarier och mingla med hela bokbranschen, utan i år är vi även delaktiga i ett par programpunkter.

Linas debutroman

Lina Arvidsson, skribent här på dagensbok.com, debuterade i våras med ungdomsromanen Det borde finnas regler. Tillsammans med författaren Jenny Jägerfeld medverkar hon i seminariet Humor i ungdomslitteraturen, torsdag kl. 16. Missa inte för det kommer att bli roligt! Läs mer här!

På lördagen mellan kl. 14 och 16 kommer jag att leda ett bokcirkelsamtal om ungdomsböcker och bokbloggar i Bonnier Carlsens monter, alltså öppet för alla som är på mässan under lördagen. Ungdomsboksförfattarna Lina Forss och Amanda Hellberg kommer och berättar om sina böcker, Turk och Timotej en natt och Under mossan.

Dessutom kommer sju unga tjejer som bloggar om böcker och läsning att prata om följande böcker tillsammans med mig: Delirium och Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver, Monstrets dotter av Kristin Cashore, Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd, En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones och Rubinröd av Kerstin Gier. Dessutom pratar vi om Hades och Personer du kanske känner som vi inte har hunnit skriva om här än. Det kommer att bli två timmar fyllda av kärlek, spöken, tidsresor och vänner, dessutom delar vi med oss av våra allra bästa bloggtips! Läs mer här!

Mina personliga favoriter!

Similar Posts:

• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Lördag och söndag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Torsdag på bokmässan
• Intervju med Lina i Sydsvenskan

Om Saci Lloyds Mitt klimatkatastofala liv tar bara ett litet kliv framåt i tiden, till en värld alltmer präglad av extrema klimatsvängningar och koldioxidransonering, så utspelar sig Condies och Olivers romaner någonstans mer avlägset. Deras samhällen har dragit rationalitet och vetenskap betydligt längre.

I båda världarna testas unga människor och matchas ihop med den partner och hela det liv som de anses mest lämpade för. Individuell valfrihet går minst sagt bort. Naturligtvis kommer huvudpersonerna att göra uppror mot allt detta, men frågan är om ett sådant samhälle alls är möjligt. Skulle vi kunna gå från vår egen värld, där valfrihet – vad det nu innebär – sätts kanske allra högst, till en värld som begränsar just den så enormt?

Tja, historien är full av statsbärande sanningar som senare förkastats. Kungens makt kan inte ifrågasättas eftersom den getts honom av Gud; proletariatets diktatur kommer ofelbart att leda till paradiset på jorden, för att bara ta några ganska påtagliga exempel. Men en värld utan kärlek?

I Katrine Kielos nyutkomna uppgörelse med vår ekonomiska världsbild, Det enda könet, går hon tillbaka till nationalekonomins urfader Adam Smith – han med den osynliga handen, ni vet, som helt automatiskt ska få var och ens girighet att sammanstråla till den bästa av världar. Smith skrev att det var slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen som satte maten på bordet och det är så världen fungerar.

Han glömde påpeka, skriver Kielos, att det var hans mamma som ställde fram maten åt honom. I skuggan av nationalekonomins självständige, klokt själviske man fanns en helt osynliggjord värld av markservice, omsorg och beroende. Det är värden som förknippats med kvinnor, men inga människor fungerar ju alltid kallt beräknande och logiskt. Dem som gör det brukar vi kalla psykopater.

I Deliriums framtidsvärld är det en form av lobotomi som gör alla medborgare sådär rationella och lätt psykopatiska. I slutet av tonåren får man sin behandling och blir därmed vuxen. Eller zombie, som motståndsrörelsen säger. Kan det vara en logisk förlängning av Smith/Kielos ”den ekonomiske mannen”? Och är inte en värld som vill utrota människans kanske mest mänskliga drag en värld som är dömd att gå under?

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Världen som trevlig?

Som en uppdatering av andra världskrigets ransoneringskuponger förses varje medborgare med ett elektroniskt kort innehållande ett visst antal koldioxidpoäng. De poängen måste sedan räcka för all energi man konsumerar under en månad, för värme, transporter, mat, hygien, kommunikationer … Snart införs också automatiska spärrar, så att strömmen – och så småningom vattnet – brutalt stängs av för den som använt upp sina poäng.

Mitt i allt det här pågår förstås Lauras helt vanliga tonårsliv, med skolan, kompisarna i bandet och förälskelsen i den svårtillgänglige grannkillen Ravi, men ransoneringarna och de allt tätare miljökatastroferna får förstås stora konsekvenser också för hennes vardag.

I familjen Brown ställs allt på huvudet. Lauras storasyster Kim är förbannad på allt och lyckas snart bli insyltad med de lokala kriminella elementen och den snabbt uppkomna svarta börshandeln med koldioxidpoäng. Hennes pappa förlorar jobbet som någon sorts akademisk reseexpert – ingen har ju längre råd att resa någonstans ändå – går in en alkoholindränkt depression och kommer ut på andra sidan som romantisk gör-det-själv:are (dock fortfarande med tummen mitt i handen). Mamman däremot allierar sig med kvarterets driftiga feministkollektiv och flyttar hemifrån.

Saci Lloyds roman är lite sådär putslustigt skriven som åtminstone jag förknippar med just engelsk barn- och ungdomslitteratur. Det är lite småroligt, men aldrig väldigt; lite småengagerande, men aldrig väldigt.

Idén är däremot riktigt intressant. Jag känner inte minst igen en hel del av tankarna kring hur människor och myndigheter kan hantera kommande klimatkriser (och har hanterat dem i exempelvis New Orleans efter orkanen Katrina) från böcker som David Jonstads nyutkomna Kollaps. Livet vid civilisationens slut. På det sättet gillar jag den här romanen mycket – för att den så konkret gestaltar många av vår tids riktigt angelägna och intressanta frågor.

Men kanske är det den alltid knepiga dagboksformen som ligger romanen i fatet. Tanken är säkert att skapa en direkthet, men den tonen, en tonårings hastigt nedtecknade men ändå läsvärda erfarenheter och funderingar, är svår att riktigt sätta och snarare än direkthet blir resultatet faktiskt distans. För hur lätt är det att på ett engagerande sätt återberätta sin dag, egentligen?

Att konkurrensen om platsen som bästa dystopiska framtidsskildring, för barn- och unga eller kanske över huvud taget, just nu är stenhård hjälper kanske inte heller och där ligger Mitt klimatkatastrofala liv en bra bit efter välförtjänt hajpade Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jämförelsen är visserligen orättvis; både Collins och Lloyd drar tydliga paralleller till vår egen samtid, men Collins gör det med betydligt större konstnärlig frihet (för att inte tala om originalitet och driv). Lloyds ambition är ju istället att kika alldeles precis runt hörnet till framtiden.

Säkert kändes ändå 2015 betydligt avlägsnare 2008, när romanen första gången kom ut på originalspråk. Katastrofens första år, då i en nära framtid, har redan inträffat. Det gör att 2015 nästan ohjälpligt sällar sig till passerade framtider som 1984 och 2001.

Fast jag ska kanske inte säga för mycket. Vi har ju trots allt inte sett vad som kan hända fram till 2015 än.

Similar Posts:

• Ensam kvar
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Upp till kamp
• Mörkt, mörkt och magiskt

Anna N skriver idag om Lisa Bjärbos nya ungdomsbok Allt jag säger är sant. Där vi får träffa Alicia som hoppar av gymnasiet, börjar jobba på ett café och flyttar hem till sin mormor. Under veckan kommer vi att lotta ut två exemplar av Allt jag säger är sant med tillhörande anteckningsblock. Läs mer här hur du gör för att delta.

Dessutom blir det norska ungdomsböcker som Ella har läst. I Gyldig fravær av Harald Rosenløw Eeg får vi möta fem tonåringar som hamnar i en tunnelbaneolycka. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Norge i höstas eftersom den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras.

Senare i veckan har jag läst ett helt gäng med hästböcker, det blir bland annat fortsättning på serien om Sigge i Äntligen Sigge, fler böcker i serien om Klara och en fristående hästbok i Men ta tag i tyglarna då!

Det kommer även att handla om döden i Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv, en roman om hur man skulle leva sin sista dag om man fick möjligheten att leva om den. Klimatförändringar i Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd som utspelar sig i London 2015. Det är extrem hetta och kyla om vartannat, fruktansvärda stormar, översvämningar och torka.

På lördag skriver vår återkommande gäst Charlotte Qvandt om Anna Charlotta Gunnarssons ungdomsroman Utan titel. Charlotte tycker att det är en viktig bok, eftersom den primärt inte handlar om att hångla eller inte hångla. Om att knulla eller inte knulla. Den handlar inte om hästar och inte om att vara utanför. Den handlar om att vara.

Dessutom mycket fler böcker att drömma sig iväg med, böcker att läsa lätt, andra världar att lära känna, vänskap, svartsjuka och förälskelser.

Vi hoppas självklar att du vill följa med oss genom läsningens bästa ålder i veckan!

Similar Posts:

• Ligistkille söker kärlek
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Distanserat terrordåd
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Veckan på dagensbok.com