Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

Det är lätt att insupa livet med Elis perspektiv. Hans lust att springa fortast av alla. Hans blinda tro på allt som storebror berättar. Hur han blir vän med Luli som går i samma klass som han. Hon kan nämligen springa lika fort som han, ibland fortare. Det är till henne han tar med de två smörgåsarna som mamma brett på morgonen.

Vad som händer i de kommande kapitlen har att göra med historien, närmare bestämt det som utspelade sig i Europa på 1930- och 1940-talet. En tid som innebar att ens pappa kunde dö av att ramla av en stege i tygaffären där han jobbade. Eller att man som nioåring kunde få en livshotande sjukdom som varade i flera månader.

Men framförallt ändrades Elis liv när det dök upp soldater i hans stad. Och att Luli flyttade till Amerika.

Barn har inte så många val när de vuxna i världen bestämt sig för att rangordna, skapa åtskillnad och starta krig. När de omvälvande händelserna plötsligt inträffar är det förstås obegripligt. Vad är väl bättre än vänskap och att hjälpas åt när man kan?

Rose Lagercrantz låter Eli rekapitulera sitt liv med en fin och mjuk röst, som ger texten en sagas skimmer. Hoppet och det ljusa i tillvaron återkommer, trots smärtsamma förluster. Ljuset finns i att vännen lovar fylla en flaska med magiskt vatten som gör att sjukdomen försvinner. Löftet finns i att vännen lovar att skriva brev som skickas över Atlanten. Ändå förringas aldrig de historiska händelsernas allvar.

De fina akvarellteckningarna har samma styrka att förmedla hopp och ljus. De två vännerna som springer i kapp utstrålar glädje och samhörighet. Brödet som delas på sabbaten påminner om hur gott det är att smaka ett nygräddat bröd.

Jag minns så väl de skolmorgnar när vår lärare läste boken Mio min mio för mig och mina klasskamrater när vi gick i årskurs 5. Vi lotsades in i en värld med förtryck men också stark vänskap. Den här boken har samma ingredienser och jag hoppas att den finner många läsare bland både vuxna och läsande barn.

P.S. I efterordet berättar Rose Lagercrantz om sina egna nära och kära och hur de ville skona sina barn från berättelser om kriget som dödade så många släktingar. Hon tackar personerna som till slut orkade berätta.

Har man bara kvar orden kan man vara glad, för i dem lever människorna kvar mer än i någonting annat.

Similar Posts:

• Lyckligt och sorgligt och smått underbart
• Tillåtande vänskap och sorg
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Auschwitz och Södertälje
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

Dunne berättar om när hon började skolan, och var glad och förväntansfull, men samtidigt så orolig över att hon kanske inte skulle få några vänner. Men så ser hon Ella Frida på skolgården, och Ella Frida ser henne, och från den dagen är de bästa vänner som gör allting tillsammans.

Tills den dagen Ella Frida berättar att hon ska flytta. Sorg! Dunne vet inte hur hon ska klara sig utan Ella Frida, och allting blir väldigt väldigt ledsamt och tråkigt en stund efteråt. Men så småningom reder det mesta upp sig, som det brukar göra.

Rose Lagercrantz bok om Dunne är en fantastisk liten bok. ”Träffsäkert om stora känslor ur ett barnperspektiv” har förlaget skrivit på baksidan av boken, och det är precis så det är. Dunnes lyckliga stunder är verkligen lyckliga, och de ledsamma stunderna så rent hjärteslitande ledsamma att det känns ända ner i magen.

Illustratören hamnar ofta i skymundan, men här vill jag verkligen lyfta fram Eva Erikssons bilder som bidrar minst lika mycket till historien som Rose Lagercrantz text. Bilderna förstärker historien, och jag tycker mycket om att Dunne och hennes klasskompisar får se så små ut som 7-åringar faktiskt är. De är barn, och de är ganska små barn. Men även små barn kan känna stora känslor, och det är alldeles på riktigt.

Mitt lyckliga liv är en bok att sätta i händerna på varenda läsglad unge, eller kanske ännu hellre en bok att läsa högt tillsammans. Alternativt kan man läsa den helt utan barn i närheten, det går precis lika bra.

Similar Posts:

• Atlanten skiljde dem åt
• Att minnas sitt liv i bilder
• Harmlös julsaga
• Familjen framför allt
• Poplyrik, regn, stålbad och bilderböcker.