Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon och den ensamstående tvåbarnsmamman Emilia försöker få iväg barnen och hinna med tåget som ska ta henne till Stockholm och till hennes plats i riksdagen.

Det finns yrken som, vid sidan av poliser och detektiver, återkommer som brottslösare i kriminalromaner. Journalister är kanske ganska naturligt. Präster verkar också populärt. Politiker har jag däremot aldrig stött på förut.

Nu springer inte riksdagsledamot Emilia Berg runt med förstoringsglas och snokar. Hon har fullt upp med att få ihop vardagslivet med barn och exmake med det krävande politiska spelet i riksdagen. Men brottet dyker upp där, liksom i ögonvrån, och när hon väl har sett det går det ju inte gärna att blunda.

Inte alla män är en välskriven och välkomponerad deckare – eller kanske ännu mer helt enkelt en roman – som växlar mellan Emilias liv och den misshandlade kvinnans. Hon heter Josefine och är en barndomsvän till Emilia. Det var länge sedan de tappade kontakten, men numera springer de ändå på varandra någon gång ibland. Båda är lite illa till mods över hur deras nära vänskap en gång slutade abrupt, och nu har de dessutom hamnat på olika sidor i politiken.

När Emilia får upp ögonen för hur Josefine har det i sitt äktenskap bestämmer hon sig ändå för att försöka hjälpa, och allt drivs till sin spets. Kan Josefine släppa taget om maken, som blivit hennes allt? Om det fina livet som omgärdar dem, och som hon kämpat så hårt för? Romanen räknar liksom ner mot den där dödsscenen i början. Är det där det är dömt att sluta?

Veronica Palm har själv suttit i riksdagen och länge funnits med bland det socialdemokratiska toppskiktet. Sedan hon slutade där han hon bland annat varit ordförande för kvinnojouren Alla kvinnors hus, och det märks att hon inte bara har ett engagemang för utsatta kvinnor, utan också en förståelse för psykologin bakom våld i nära relationer och hur svårt det är att bryta sig loss.

En stor behållning med Palms deckare – en andra bok om Emilia Berg kom ut nu i vår – är för mig också vardagsskildringen av arbetet i riksdagen. Lite deppigt känns det att ideologin är så undanskuffad för det som brukar kallas det politiska spelet (jag antar att det kanske är därför hon slutat?), men det går nog att känna igen väldigt många arbetsplatser i de olika typerna på möten och i arbetsgrupper. Jag tycker ändå att det på något sätt är märkligt spännande att få höra om den helt vardagliga lunken med utskottsmöten, korridorspring och tråkiga menyer i matsalen. Vartenda nyhetsinslag därifrån har plötsligt fått ett nytt bakgrundsdjup.

Jag började läsa Inte alla män när (den fristående) uppföljaren, Ett högt pris, landade i min brevlåda, och jag var riktigt glad att genast kunna plocka upp den också. Palm skriver deckare i en mycket samtida, feministiskt tradition, men tillför med sina speciella erfarenheter också något helt eget.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Det motsägelsefulla livet
• Små träd och stor litteratur
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform

Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 och i Knapptryckarkompaniet skildrar hon sina erfarenheter där. De är dystra.

Kombinationen av västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det ingick i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Vad som gör Pålsson speciell – och säkert är ett av skälet att boken Knapptryckarkompaniet alls blivit till – är att hon har en minst sagt begränsad historia med partiet. Hon rekryterades direkt till riksdagslistan på grund av sina idéer om det som skulle bli RUT-avdraget – och hon gick ur partiet tio år senare. Åtta av dessa tio år satt hon alltså i riksdagen.

Pålsson är med andra ord en stark figur, med en rejäl karriär att falla tillbaka på, men framför allt: hon är inte sedan länge inskolad i hur det går till i politiken. Hon kommer in som något av en entusiastisk outsider och hon blir besviken. Det är ovanligt och det behövs uppenbarligen.

Det är förstås lätt att göra sig lustig över det minst sagt halvhjärtade försöket att avidentifiera personer som Fredrik Reinfeldt, men Pålsson menar faktiskt att partipiskorna som viner och förvandlar riksdagen till föga mer än ett okritiskt ”knapptryckarkompani” är ett systemfel. I det har hon förhoppningsvis både rätt och fel.

Hon har otvivelaktigt rätt eftersom det verkar finnas en hel del både skumma strukturer och traditioner i hur riksdagsledamöternas resurser betalas ut direkt till partierna, eller hur partiernas intressen fullständigt tillåts lägga beslag på riksdagens resurser. Alla möjliga små praktiska omständigheter flyttar uppenbarligen mer makt än som är nyttigt från de folkvalda till partiledningarna.

Men det förekommer också att Pålsson bara ytterst i förbifarten nämner att det finns politiska partier med åtminstone delvis andra lösningar, så nog måste problemet vara en kombination av strukturer, partikultur och personligheter. Att det är fullt så lågt i tak i alla riksdagsgrupper vill jag ogärna tro. I så fall kunde riksdagen i sin människoform lika gärna avskaffas och det proportionerliga antalet voteringsknappar fördelas direkt på partiledarna.

Det hör nu inte till Pålssons lösningsförslag (och inte mina heller, för den delen). Istället ger hon en rad handfasta tips på hur riksdagens självständighet kunde stärkas, både på kort och på lång sikt. Nu står förstås inte Pålsson och undertecknad precis på samma sida politiskt sett, men i större delen av boken går det ändå bra att följa med i hennes resonemang och somliga av det mer realistiska ändringsförslaget tycker jag till och med är kloka.

När det gäller att skissera önskesituationer är jag däremot inte alls med. Där vill Pålsson nämligen allra helst ha ett system likt det amerikanska, med en president, med maktdelning och tvåkammarsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar (the winner takes it all, med andra ord, som med exempelvis de amerikanska delstaterna).

Själv tycker jag att det är fullkomligt uppåt väggarna. Jag har svårt att se hur det amerikanska systemet med sitt låga valdeltagande och sina enorma ekonomiska intressen i kulisserna skulle vara någon vidare förebild. Det blir lätt ett system med i praktiken bara två partier, och även om en hel bunt av de svenska småpartierna oftast går mig på nerverna kan jag ändå inte med gott samvete önska livet ur dem.

Men. Jag fullkomligt älskar att någon vill debattera de här frågorna. Vi talar alldeles för ofta om demokrati som ett enhetligt system hugget i sten, när demokrati faktiskt finns i nästan hur många varianter som helst. Vi borde ständigt diskutera hur vi kan göra demokratin bättre, mer demokratisk. Den debatten borde vara levande. Alltid.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Det motsägelsefulla livet
• Statsministern och välfärdsdöden
• Ett sekel av demokrati
• Stöveldjupt i Twitterdyngan