Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att undersöka hur gränser löser upp sig. Redan som tonåring med kortklippt hår kände hon pojken i sig, vilket resulterade i sexuella erfarenheter där könstillhörigheten inte spelade någon roll.

Som ungt stjärnskott i teatervärlden tycks Aurelia ha en energi som ett kärnkraftverk. Men hon bär på en händelse som hon förträngt. Och hon har valt att inte ha någon kontakt med sin mamma. Pappan ligger nedsövd på sjukhuset efter en stroke.

Pusselbitarna till barndomen läggs samman bit för bit, främst i de kapitel som berättas ur mammans perspektiv. Läsaren förs tillbaka till 1980-talet, universitetsliv, Östberlin och den man som sedan blir Aurelias pappa.

I arbetet med teatergruppen flyter regissörens minnesbilder in. Han levde i Östtyskland under sina barnaår och var med om de omvälvande dagarna då muren förlorade sin betydelse som åtskiljande gräns. Eftersom han har så många infall, beroende på sin bakgrund, blir teaterrepetitionerna ytterst kaosartade. Som utomstående associerar jag till #metoo och misstänker att en del regissörer för teater och film använder dubiösa metoder för att nå sina konstnärliga mål.

Romanens teman kretsar främst kring relationer, både de som växte fram för 30 år sedan och de som pågår nu. I romanen omnämns olika politisk-filosofiska ideal som dominerat i närhistorien. Jag hade gärna sett att detta tema utvecklats, i stället för att stanna på en nivå som mest liknar en gymnasieboks faktarutor.

Jag funderar på varför jag känner så stort avstånd till romanpersonerna vars agerande blir så noggrant förklarat. Jag bjuds på en resa in i psykens vrår och ändå blir bekantskapen så flyktig. Kanske beror det på att perspektivbyten sker så ofta? Eller att poetiska element saknas?

Däremot är denna familjeberättelse om gränser, relationer och frånvaro mycket lättläst. En eloge måste ges till översättaren Camilla Frostell. Språket är nämligen välartikulerat trots att de poetiska dimensionerna saknas. Bilderna berättar sakligt om människors förmåga att trassla till det trots att kärleken flödar. Poängen tycks vara att visa hur svårt det är att påverka de stora förloppen i såväl samhällsbyggandet som den personliga levnadsbanan.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Tiden då form och färg förnyades
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Magiskt om musik och människor

Alla tänker förstås på Sofi Oksanen, vars böcker översätts till en mängd språk och som också läses i många länder runtom i världen. Men nya namn har börjat dyka upp i spåren av storsäljaren Oksanen. Till dessa kan nämnas Tommi Kinnunen som fångar 100 år genom fyra individers ögon i romanen Där vägarna möts (finsk titel Neljäntienristeys; i direkt översättning ”Fyrvägskorsning”). Till gruppen författare hör också Tiina Laitila Kälvemark med Karkulahti som ännu inte översatts till svenska.

Nu kommer vi till författaren som avhandlas i den här recensionen: Riikka Pulkkinen. Hon har hittills blivit uppmärksammad såväl i Nederländerna, Tyskland och i de anglosaxiska länderna men också i Sverige. Det är Norstedts förlag som gett ut de tre romanerna Sanningen, Gränsen och Främlingar till den svenskspråkiga läsekretsen.

I Främlingar möter vi prästen Maria som i ett ögonblick lämnar allt hon byggt upp. Hon lämnar sitt arbete i församlingen, sin relation med mannen, sin egen historia och sin egen framtid. Det Maria varit med om i nutid påverkar henne så starkt att det enda som återstår är flykten. Hennes ekonomi tillåter henne att landa i ett New York, som ligger långt från de glamorösa kvarteren med högklackade skor där cocktailglasen klirrar bland välskräddade män. Hon hyr in sig hos en konstnärlig hyresvärdinna som ägnar sig åt dans. Dansen får plats även i Marias flyende tillvaro.

Det är en intellektuell Maria som söker svar på frågor hon ännu inte formulerat. Flyktvägen är något Maria också valt i sina unga år, nämligen i besattheten av att finna den rätta tron när hon så starkt behövde ett rättesnöre. Vi får inblickar i ett ätstörningsbeteende som skildras mer fysiskt än jag någonsin upplevt tidigare. Och hör och häpna – Riikka Pulkkinen skildrar ångestfylld anorexi med humor? Det är så osannolikt att det helt enkelt måste läsas!

Tillbakablickarna gäller också hennes växande vänskap med flyktingfamiljen, där det ges utrymme för skildringar av en misstänksam församling och mobbning mot flyktingfamiljens lilla flicka. Det är ett nutida Finland som liknar mycket av det vi ser i Sverige, eller i övriga Europa. Marias flykt till New York har för övrigt sin grund i det som nyligen skett i hennes kamp mot intolerans i församlingen och i lokalsamhället där hon verkat som präst.

Riikka Pulkkinen väver nutid och tillbakablickar med olika gestaltningar. Det kanske gör en ovan läsare lite osäker? Vill läsaren ha en kronologisk berättelse, måste en liten varningsetikett fästas på Främlingar. Det vore dessvärre mycket synd att missa tillfället att läsa romanen av det skälet. Språket är långt ifrån tillkrånglat och det finns många scener att känna igen sig i för den som är intresserad av nutidssamhället och de hinder som möter en människa som vill ”göra gott”. Hindren finns såväl i det egna intellektet, beteendemönster, som i utomliggande samhällskrafter. Nyckeln till läsupplevelsen är också de många sinnliga beskrivningarna i mötet med dans. Och mat!

Similar Posts:

• Livmödrar längtar inte!
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Hundra år av finskt familjeliv
• Mellanbok om vackert hår och kroppar till salu
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”

Berättartekniskt hoppar Ett köns bekännelse mellan olika dåtider, det återberättas i cirklar. Jag måste läsa långsamt för att hänga med, men berättarrösten tilltalar mig som läsare direkt och förstår min tvekan. Rikka Pulkkinen förekommer läsarens invändningar mot det ologiska i att ett hål kan prata, men berättar att det är självklart, de kan även tänka och känna. Jag blir upplyft, har roligt när jag läser, känner mig hemma med en fitta som läsguide.

Boken som novellens Rikka Pulkkinen har skrivit har blivit översatt till nederländska varpå hon ger sig ut på bokturné där hon träffar författarkollegan Alan (en sån där karismatisk, oemotståndlig man, gammal fotbollsspelare som gillar kvinnor mer än litteratur) och turnéarrangören vill att hon läser det där stycket ur boken där mannen kallar sin fru för hora, varje kväll. Men Rikka Pulkkinen är noggrann med att påpeka att allting är hennes eget ansvar.

Ända sedan dagis har hon gjort som hon har blivit tillsagd, lekt med dockor, slutat hjula i korridorerna, aldrig ifrågasatt eller gjort motstånd. Hon är orsaken till att hon lydigt läser om mannen som kallar sin fru för hora, för att hon tycker att Alan är oemotståndlig och för att hon fortsätter att posera framför kameralinserna. När hon tillslut går med på att 1. Delta i en direktsänd talk show 2. Tillåter sig att dricka champagne och bländas av strålkastarna i samma talk show 3. Bevittnar det bildspel av kakrecept, parfym, bebisdrömmar och kläder som ska framhäva sin figur (trots att hon minns att hon försökt att prata med journalister om viktiga saker) utan att göra motstånd, fortfarande i samma talk show; är steget till att låta publiken rösta om vilka av hennes kroppsdelar som ska styckas bort inte särskilt stort. För så länge kvinnor inte säger nej får man utsätta dem för hur mycket våld som helst, för hon var ju med på det.

Det finns dock tröst. När Rikka Pulkkinen i Ett köns bekännelse har blivit förminskad till att bara vara ett kön upplever hon både frihet och känslan av att vara kapabel. Det är det bästa som har hänt henne! Dessutom kommer hon till insikten att Freud hade fel, livmödrar längtar inte, de är alldeles nöjda med att bara vara.

Similar Posts:

• Kroppsligt sökande
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Doras röst
• Varning för teaterregissören
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket