Den första cirkulerar kring en rad nyårsaftnar, och två personer som möts, blir vänner och allt godare vänner. Det handlar om att flytta till olika ställen och att alla man känner går vidare på olika sätt, det handlar om att berätta för någon om vad man tänker och känner. Om att våga.

Den lämnar mig ganska oberörd. Det hela känns nästan amatörmässigt, som något som uppstått på en första skrivarkurs och kanske är novellen också lite äldre. Formatet är förutsägbart, historien slentrianmässig. Den har inget nytt att erbjuda.

I stället är det illustrationerna, gjorda av Simini Blocker, som imponerar. Med mjuka linjer och kärleksfull omsorg tecknas karaktärerna, och deras känslor fullkomligt lyser om dem. Genom bilderna förmedlas känslorna som kommer med att vara ung och fri, och intensiteten i de känslorna.

Den andra novellen cirkulerar kring tre personer som köar till en ny Star Wars-film. Till skillnad från när de tidigare filmerna släpptes är kön egentligen inte nödvändig. Nuförtiden köps biljetterna online, och kön blir en symbol för den betydelse som Star Wars har för de som köar.

I centrum har vi en artonårig asiatiskamerikansk tjej som ser yngre ut än hon är. Hon har vuxit upp med den första trilogin, men har av olika anledningar aldrig sett de nyare filmerna. Men ändå andas och lever hon Star Wars.

I kön möter hon två andra fans, och historien fortsätter därifrån. Och i den här novellen sitter stilen.. Det är skratta högt-roligt och gulligt. Karaktärerna är sina egna, och kärleken till filmerna engagerande.

Rowell är en sådan där ojämn författare, i min mening. Likaså här. Men för den som vill ha något snabbt och lättläst att bryta upp med mellan tunga fantasyböcker eller delar av Krig och fred så funkar den här samlingen fint. Som ett saftigt äpple inemellan måltider: uppfriskande men inte helt tillfredsställande.

Similar Posts:

• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Kära Lara Jean
• Nördgemenskap med ett och annat guldkorn
• Äntligen …
• 26 förälskelser and counting

Violet och de andra går ut starkt med att råka ha ihjäl bokens hjältinna Rose, och Violet tvingas att själv axla ansvaret och spela samma roll i handlingen som Rose gjorde. Galgdansens värld är dock inte ett mysigt ställe som Hogwarts, utan snarare en mer extrem variant av Hungerspelen. De genmodifierade supermänniskorna (”gemmarna”) har tagit över världen och använder de icke-modifierade människorna (”imparna”) som slavar. Anna Day tar i från tårna för att man verkligen, verkligen ska förstå hur hemskt allt är för imparna (allt är jättesmutsigt! De bor i illaluktande kåkstäder! De tvingas ha en slavtatuering med sitt slavnummer! De blir stympade! Våldtagna! Sover på obekväma madrasser!). Hon förlorar helt sinne för proportioner; att medelklassungarna från jorden äter en gryta som innehåller råttkött (äckligt!!!) är minst lika illa som att en av dem senare riskerar att få händerna avhuggna, och definitivt värre än att stympade impar används som prostituerade för gemmar med amputationsfetischer. Det sista nämns mest i förbifarten.

Violet, Violets vän Katie, och Violets lillebror Nate tas alla för impar, medan deras vän Alice (som är lång, smal, och jättesnygg) tas för gem. Dels förstår jag inte vänskapen mellan Violet, Katie och Alice överhuvudtaget. Violet och Katie är konstant avundsjuka på Alice utseende, och missar inte ett enda tillfälle att uttrycka skadeglädje när Alice blir förnedrad eller på annat sätt råkar ut för något hemskt. Alice i sin tur får inga andra egenskaper än att hon är otroligt snygg och ganska självupptagen, men ändå ska man tro på att de tre tjejerna faktiskt uppriktigt tycker om varandra och är bästa vänner. Jag köper det inte, inte för en sekund. Och jag är trött på att den här sortens vansinnigt toxiska beteende tjejer emellan framställs som någon standard för kvinnlig vänskap. Om du föraktar dina vänner, skaffa nya vänner.

Sen går det inte att komma ifrån att Fandom är dåligt skriven. Jag kommer tyvärr inte på något snällare sätt att uttrycka det på. När karaktärer i boken överhuvudtaget får några personlighetsdrag alls så är det genom att jämföras med karaktärer i andra populära (betydligt mer välskrivna) ungdomsböcker. Den och den är precis som Jacob i Twilight, en annan är som Gale i Hungerspelen, en tredje är minsann en blandning mellan Tris i Divergent och Katniss i Hungerspelen. Det är okej att läsarna själva drar de här slutsatserna, men att som författare låta bli att beskriva och utveckla en karaktär på egen hand och istället hänvisa till en annan författares karaktär känns som en billig genväg.

Själva ordet ”galgdans” syftar till när gemmar för skojs skull (eller för påhittade brotts skull) låter hänga impar offentligt. När människor hängs tenderar de att sparka med benen, och det kallar gemmarna för att imparna dansar. Genom hela Fandom återkommer Violet hela tiden till meningen ”Om en vecka ska jag hängas”, och räknar ner. När hon för miljonte gången tar upp att hon ska hängas om ett visst antal dagar är jag så trött på både henne och Galgdansens halvhjärtade kopia till dystopisk värld att jag önskar att hon kunde hängas nu, så att boken äntligen skulle ta slut.

Det finns många bra dystopiska ungdomsböcker, Fandom är dessvärre inte en av dem. Vill du läsa bra dystopi och blanda in lite äventyr? Läs om Hungerspelen. Har du redan läst Hungerspelen för många gånger och är sugen på något nytt, men med en lika välskriven huvudperson som Katniss? Prova Lizette Edfeldts spännande debut Brännmärkt. Är det mer fandom-aspekten du är intresserad av? Rainbow Rowells Fangirl. Fanfiktion förklätt till vanlig roman? Inget slår Gå Vidare av Rainbow Rowell. Slösa inte bort tid på Fandom när det finns det så många andra bra böcker som bara väntar på att bli lästa.

Similar Posts:

• Dystopi i en klass för sig
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen

När jag började läsa Gå vidare hade jag svårt att släppa att den kändes helt och hållet som Harry Potter-fanfiction. Det var inte bara idén med en Utvald som går på en magiskola i Storbritannien, även om det redan där börjar närma sig högst bekant territorium. Nästan alla karaktärer kunde utan tvekan översättas till karaktärer skrivna av JK Rowling, allt från den föräldralösa huvudpersonen Simon (Harry Potter) som plötsligt får veta att magi finns på riktigt, till den stora vänliga getherden Ebb (Hagrid), och den oerhört snobbiga ärkerivalen Baz (Draco Malfoy). Det går inte, hur välvillig man än är, att förneka att Gå vidare är kraftigt inspirerad av Harry Potter-böckerna.

Den glada överraskningen är dock att så fort Rowell etablerat grunderna och man som läsare suckat lite åt att hon nog kopierat en del av manuset från Rowling, och man tänker: ”men den är ju välskriven, så man kanske ska ge den en chans ändå”… då ställer Rowell allt på ände. Hon tar tag i glaskupan där man satt med sina förutfattade meningar och skakar om den. Alla de där sakerna som man har önskat att Rowling hade skrivit in i berättelserna om Harry Potter (homosexualitet, elektronik, och etnisk mångfald, t.ex.) har Rowell uppfyllt i Gå vidare. Och det fantastiska är att så fort man lär känna Rowells karaktärer tillräckligt mycket (ge det två kapitel) för att inte tänka på dem som deras motsvarigheter i Harry Potter, så är det som att boken får eget, magiskt liv. Rowell lämnar fanfictionterritorium och skapar en magisk värld som visserligen smygtittade på någon annans grundritningar, men som är så kraftfull och oemotståndlig att den står upp perfekt på egen hand. Jag – en av Harry Potters mest lojala förkämpar – vill flytta in i Rainbow Rowells värld. Det säger en del om hur bra jag trivs där.

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, men det råder ingen brist på queerpersoner i Gå vidare. Inte på rasifierade bästisar eller kompisar i rullstol heller. De är välskrivna och trovärdiga och alltigenom magiska, vilket är precis vad jag behöver just nu. Det finns mörka undertoner i boken, särskilt Agathas del, som är hjärtskärande på ett sätt jag inte hade väntat mig, men det tar inte bort något från feelgood-upplevelsen.

Jag förstår att det är oerhört mycket svårare att bygga något från grunden (som J K Rowling gjorde med Harry Potters värld), än att kritiskt granska det färdiga bygget och hitta sätt att förbättra det (som Rainbow Rowell gjorde när hon skrev Gå vidare). Jag försöker inte hävda att Rowell gör ett bättre jobb, men som Isaac Newton uttryckte det: ”If I have seen further, it is by standing on the shoulders of giants”. Gå vidare är inte en ersättning för Potter-böckerna, inte alls. Men Rowells magiska värld är också en oerhört trevlig plats att vistas på. När man tröttnat på heteronormen på Hogwarts och funderat alldeles för mycket över var alla funktionshindrade studenter tagit vägen (varför finns det inte en enda elev i rullstol på Hogwarts? Om de kan gå med hjälp av magi, vore det inte värt att nämna i alla fall?), då är det skönt att låta Rowell ta en till Watford.

Om du tycker att hela 2016 har varit lite väl mycket som ett socialrealistiskt experiment i en dystopisk roman, kan jag varmt rekommendera en verklighetsflykt till Rainbow Rowells magiska värld. Watfords Magiskola är väldigt vacker såhär års, och alla är välkomna.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Häng inte kvar
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter för de redan frälsta

Snart är det nämligen dags för mig att ansöka till högskolan igen, men när jag tittar igenom listan över utbildningar på svenska högskolor och universitet är det något som känns fel. Något saknas. Det är samma känsla jag hade när jag sökte till gymnasiet, och innan dess när jag skulle byta högstadium. Visst finns det många spännande utbildningar och skolor att välja på, men de skolor som jag verkligen skulle vilja gå på saknas.

Jag trivdes jättebra på mitt estetiska gymnasium, och på universitetet har både fysik och slaviska språk gett mig mycket glädje. Och nu väntar jag hoppfullt på att bli antagen till läkarprogrammet, men… Jag väntar inte med samma känsla som världens 11-åringar har när de håller utkik efter ugglor med brev från Hogwarts. Och när jag blir antagen kommer jag inte att känna samma lättnad och känsla av tillhörighet som Quentin Coldwater kände, när han fick veta att magi fanns på riktigt och att han skulle få studera den på college.

De rätta skolorna, de jag verkligen vill gå på, finns förmodligen helt enkelt inte. Men om det skulle finnas ett gäng hemliga, övernaturliga skolor där ute, så hoppas jag att någon med rätt kontakter ser den här listan.

Skolor jag önskar att jag fick gå på:

1. Brakebills College för magisk pedagogik
   (från Magikerna-böckerna av Lev Grossman)

   När jag var yngre längtade jag till Hogwarts; som vuxen har jag istället förlagt mina drömmar till Brakebills. Brakebills är en exklusiv magiskola i norra New York. Skolan är omgiven av en häcklabyrint och buskar som formats till djur och fått liv. Eftersom skolans skyddande trollformler blivit lite konstiga med åren, ligger vädret kring Brakebills två månader efter världen utanför. Brakebillselever lär sig flera utdöda språk (bl.a. fornkyrkoslaviska, som jag faktiskt läst på distans från Göteborgs universitet), magisk teori, och har lektioner i praktisk tillämpning av magi. Tredje året specialiserar de sig på ett område inom magin, en Disciplin, såsom Fysisk magi (till exempel att böja ljus runt sig själv så att man blir osynlig) eller Naturmagi (till exempel prata med trädens andar). Fjärdeårselever tillbringar en termin på mytomspunna Brakebills Södra, som ligger på en herrgård på Antarktis och drivs av det magiska geniet Majakovskij. Det finns ingen ansökningsprocedur. Brakebills kontaktar dig.

2. Hogwarts skola för häxkonster och trolldom
   (från Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling)

   Vem vill inte gå på Hogwarts? Ingen skola slår Hogwarts i antal sökande (eller i alla fall önskande). Jag har nog aldrig dagdrömt så mycket om en plats som jag gjort om Hogwarts. Hogwarts må vara en internatskola för minderåriga trollkarlar och häxor, men jag vet väldigt många vuxna som gärna skulle bli antagna (jag! Jag! Jag!). Inte nog med att man får lära sig magi, dessutom har Hogwarts tinnar och torn, magiska djur på området, talande porträtt i korridorerna, och elevhem anpassade efter elevernas personlighet. Jag hoppas Sorteringshatten placerar mig i Ravenclaw, elevhemmet för de kunskapstörstande bokmalarna.

3. Mademoiselle Geraldine’s Finishing Academy for Young Ladies of Quality
   (från The Finishing School Series av Gail Carriger)

   Ombord på ett luftskepp som flyter omkring i ett moln av konstgjord dimma i närheten av Dartmoor i södra England, finns en väldigt speciell skola för flickor med annorlunda talanger. Syster Mathilde Herschel-Teape lär ut såväl matematik och hushållning som giftmord för fest och vardag (Proper poisonings for every occasion). Hennes elever lär sig underhålla gäster på en begränsad budget, och att beräkna exakt hur mycket av ett visst gift de behöver för att förgifta rätt mängd gäster. Professor Beatrice Lefoux är expert på moderna språk … och avancerade vapen. Flickor som går ut Mademoiselle Geraldine’s har fått lära sig hur man avslutar – både en opassande konversation och en fiendes liv.

4. Illyria College
   (från All men of Genius av Lev AC Rosen)

   Illyria College är världens främsta institution för vetenskap, och tar bara emot potentiella genier. Skolbyggnaden ligger ovanför Themsen, och är byggd som ett stort klockverk som försörjs med ström av ett enormt vattenhjul. Vetenskapen på Illyria känns som magin på Hogwarts – den är både ämnet som lärs ut och skolans ständigt närvarande själ som genomsyrar allt som händer. Undervisningen är gratis, men du måste under inträdesprovet kunna bevisa att du är ett geni. Och du måste vara man (eller i alla fall låtsas att du är det) och leva i artonhundratalets steampunkversion av England.

5. Watford School of Magicks
   (från Carry On av Rainbow Rowell)

   Watford är belägen i Storbritannien (i Watford, får man anta), och erbjuder en åttaårig magisk grundutbildning. Skolan grundades på 1500-talet och ser mer ut som en fästning än en skola. I vallgraven utanför bor sjövargar (som sjöjungfrur, fast vargar), och elever ombeds befinna sig på rätt sida av muren när vindbryggan dras upp på kvällen. Det här är skolan för dig som vill ha en mer heltäckande utbildning än Brakebills och Hogwarts kan erbjuda, eftersom de också undervisar eleverna i icke-magiska ämnen.

Similar Posts:

• Genier, förväxlingar, och steampunk
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Efterlängtat nörderi: en magisk guide till Hogwarts
• Häng inte kvar
• Potter-konceptet börjar kännas slitet

Mårten Melin är aktuell med Lite mer än en kram, en ungdomsbok om de första trevande sexuella situationerna i en ung killes liv. Jag passade på att intervjua honom om boken och om hans skrivande.

Först och främst; hur kom du på idéen till att skriva den här boken, Lite mer än en kram?

Det kom från lite olika håll. Jag skrev lätt snuskigt första gången i Som trolleri (2010) när 12-åriga Mona stoppar ner handen i Mikaels byxor och smeker hans … svans. I Förvandlad (2011) skrev jag om Måns och Felicia som blir förvandlade till stora kattdjur när de blir ”amoröst retade”, och i lättlästa böckerna om Måns och Emma (2010-2014) handlar det först om första dejten, sedan om första kyssen, om första övernattningen, första hånglet och så vidare. Sedan läste jag Tony Elgenstiernas bok om Hans-Eric Hellbergs bok Kram och uppståndelsen kring den. Det slog mig att ingen riktigt skrivit om sex för barn på det sättet på länge. Ja, och så märkte jag hur intresserade av sex många 12-åringar jag träffade på författarbesök var. Jag ville skriva något för dem.

Lite mer än en kram handlar mycket om sex, fast sett ur en ung tonårings perspektiv. Var det svårt att hitta rätt nivå? Kommer du ihåg hur det kändes själv att vara tretton, eller har du använt dig av andra källor för
research, och i så fall vilka?

Jag kommer ihåg allt, haha. Det är tråkigt att unga människor som vill läsa om sex nästan alltid är hänvisade till berättelser för äldre, ungdomsböcker, vuxenböcker, filmer … Ja, och så porr på internet som bara är några klick bort, och Paradise Hotel på teve.

Är det svårare att skriva om sex än om andra saker?

Nä, det är ju enklast att skriva om sådant en känner till själv. Det gäller nog bara att komma över en tröskel. ”Det här kan jag ju inte skriva, vad ska folk säga då?” De får säga vad de vill, jag vet att den här boken behövs. Det har redan många skolbibliotekarier vittnat om.

När skriver du helst på dagen? Har du ett kontor du går till eller var sitter du när du jobbar?

Jag har ett litet arbetsrum hemma i lägenheten, en gammal klädkammare med fönster. Och jag skriver när ungarna är i skolan och i förskolan, alltså på dagtid. Sex timmars arbetsdag!

Du är väldigt produktiv. När jag kollar din utgivning är det flera gånger som du gett ut många böcker på ett år. Hur snabbt skriver du egentligen? Hur ser processen ut från idé till färdig bok för dig?

Jag tycker det kan ta ganska lång tid ibland, men jag gör ju det här på heltid. En roman tar ett halvår att skriva, från idé till färdigt manus. I bästa fall. Men många av mina böcker är lättlästa, och väldigt korta. Där kan arbetsprocessen vara en vecka ibland. Helt galet! När jag skrev noveller till min novellbok Liksom helt magiskt som kom tidigare i år var novellerna väldigt idéburna. Det räckte ofta med att få idén och så pang! så skrev novellen nästan sig själv. Sedan kan det ju vara så att jag hade kunnat fila längre på mina historier. Men jag är otålig och tröttnar snabbt. Då vill jag bli klar och sätta igång med något annat. Jag har redan skrivit uppföljaren till Lite mer än en kram som ska heta Mycket mer än en puss. Där är det Isa från första boken som berättar. Kommer hösten 2015.

Vad tycker du om att läsa för böcker, när du själv läser?

Kärlek och skräck. Samma som jag skriver. Just nu plöjer jag hela Neil Gaimans Sandman. Jag läser också Kelly Links noveller som jag är väldigt glad i. Vad som helst kan hända i dem, de säger så mycket om vad litteratur kan vara. Rainbow Rowells böcker är nya favoriter. Och så försöker jag hänga med i vad som händer i Spider-Man så här 37 år efter att jag läste serien för första gången.

Lite mer än en kram rekommenderas för 9-12åringar. Vad läste du när du var i den åldern?

Mnja, 11-13 säger både jag och förlaget. Sedan att biblioteken och bokhandeln har sina strikta åldersindelningar är lite synd tycker jag. Men, jag läste det som en läste på den tiden. Astrid Lindgren, Hans Peterson, Hans-Eric Hellberg, Sven Wernström … Och så Marvel. Det enda DC jag läste var House of Mystery, de gick i Sverige i en tidning som hette Mysterieserier. Och så slukade jag Richmal Cromptons Billböcker. De är fortfarande himla bra.

Vad håller du på att skriva just nu?

Jag ligger så bra till med många titlar i pipelinjen, så nu tänkte jag ha min ”Jimi Hendrix ’69”-period: testa och se vad som händer och inte oroa mig så mycket för resultatet. Otroligt lyxigt, så klart. Men jag har en novell från min novellsamling som jag vill skriva vidare på och det har jag börjat så smått med. Och så vill jag skriva skräck för sjuåringarna, skrämma dem lite lagom så där.

Du är ute en hel del på skolor och pratar om ditt skrivande. Om man själv är intresserad av att skriva, vad är dina bästa tips då? Ge minst tre.

Läs mycket och titta på film för att få saker som du kan sno. Skriv sådant som du själv skulle vilja läsa. Och undvik så många adjektiv du kan. Och adverb!

Similar Posts:

• Porr för barn – en bra idé?
• Sköna snubbar
• ”Du säger inget till någon, va?”
• En sorts hemlig klubb
• Förbudslistor och läslistor