Det är en varm och lättläst roman med högt driv och jag uppskattar särskilt att den är illustrerad. Det känns gammaldags och mysigt och ger en känsla av tidlöshet.

Ramberättelsen i Miss Queenies osannolika kärlekssång utspelar sig på ett Hospice där döende människor tillsammans med vänliga nunnor väljer att förhålla sig till sin förestående död på olika sätt:

Mr Henderson återgick till sin dagstidning. Ibland frågar syster Lucy om han vill lösa korsordet eftersom han har varit engelsklärare, men vad är det för vits med det? snäser han då. Han är kanske inte kvar här när lösningen publiceras.

Trots den allestädes närvarande döden så är det här en ljus roman. Likbilen kommer och går, men det är som det skall vara. I dödens väntrum kan också bröllop ske, lite för att ha det gjort innan likbilen kommer. Det är fint.

Miss Queenie har länge levt ensam i sin havsträdgård. Nu har hon drabbats av cancer, en cancer som kommer att ta hennes liv och en cancer som har fråntagit henne möjligheten att tala. Istället skriver hon ett långt brev till Harold Fry som han skall få läsa när han kommer fram till henne efter sin långa fotvandring, ett brev där hon förklarar allt.

Brevet som Miss Queenie skriver får romanläsaren ta del av i sin helhet och det är här vi får veta att Miss Queenie och Harold Fry långt tidigare har varit arbetskamrater och goda vänner. Vänskapen komplicerades av Miss Queenies varma känslor för Harold Fry och av Harold Frys odrägliga son som kommer emellan dem. Förvecklingar gör att Miss Queenie lämnar sitt jobb och staden där hon bor. När hon fått veta att cancern kommer att ta hennes liv skickar hon ett kort till Harold Fry som beger sig ut på sin osannolika pilgrimsfärd över hela England.

Pilgrimsfärden och de vykort Harold Fry skickar livar upp och blir en angelägenhet för hela hospicet, men mest av alla längtar Miss Queenie:

I dagrummet föreställde jag mig din ankomst till hospicet. Jag föreställde mig hur du närmade dig patienternas dubbeldörrar. (Bli inte rädd för dem, Harold. Det har visat sig vara helt vanliga dörrar.) Jag föreställde mig hur nunnorna kom med te och frågade dig om din färd. Jag föreställde mig hur du läste mitt brev. Men när jag hann fram till ögonblicket då du kom in i rummet, då jag fick se ditt ansikte och du mitt, så vände jag mot fönstret i stället. Jag blev tvungen att fokusera allt jag bara orkade på himlen eller barrträden eller vad som helst som inte var en del av det jag hade i huvudet.

Det stora spänningsmomentet i romanen är förstås om Harold Fry kommer att hinna fram i tid.

Similar Posts:

• Livet och intrigerna
• Att mista sin bästa vän
• Oväntat underhållande om sorg och svek
• Donner versus Donner
• Radiumhemmet och kärleken

Båda har ljus hud, är med fördel gamla och bär runt på en penis samt en jättelik ovilja att sluta kvotera in sina gelikar.

De tafatta badhusmetaforerna i DN:s förhandsintervju med Peter Englund var det enda som var nytt för i år. I flera intervjuer (t.ex den här) hördes den ständige hävda akademins motto: ”vi går bara på litterär kvalitet”. Jag hörde även resonemang (t.ex. i Kulturnyheterna i Svt) om att de aderton inte ”behöver” ta hänsyn till saker som etnicitet, kön, ålder, produktion osv. Det enda de behöver ta ställning till är den litterära kvaliteten. Och det vet ju alla: om en inte behöver göra något, då bör en inte heller göra detta. För då är det risk att en dör, eller nåt.

Är det inte spännande att både nobelpriset i litteratur och stolar i styrelserum alltid bara hux flux ”råkar” gå till den här penisbärande gruppen från väst.

Av pristagarna har enbart 9,91% varit kvinnor. 7,21% har varit svenskar. Tittar vi historiskt så är det alltså nästan lika stor sannolikhet att en svensk ska få priset nästa år som det är att en kvinna ska få det. Om de fortsätter att bara gå på kvalitet alltså.

För skrivet i sten är det inte. Priset ska tilldelas den som gjort mänskligheten störst nytta under det förlupna året och att dennes verk ska vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Visserligen ska ingen hänsyn tas till enbart nationell härkomst men är verkligen ”störst nytta” och ”idealisk rigtning” verkligen en syftning på enbart litterära kvaliteter och hela författarskap? En debutant som gjort stor nytta för mänskligheten, t.ex. väckt en intressant debatt, skulle lika gärna kunna få priset utan att en behöver läsa Nobels testamente som hin håle läser bibeln. De tidiga åren nämndes ofta ett enda specifikt verk i motiveringen t.ex.

Jag tycker akademien ska frigöra sig från sin tolkning av testamentet på samma sätt som jag tycker att eh.. äventyrsbad ska sluta med såna där obekväma gummisnoddar… ni vet såna där för skåpsnycklarna som skaver och gör ont runt vristen… när en simmar runt och åker vattenrutschbana och sånt. Typ.

Men tills dess: veckan på dagensbok.com innehåller bland annat:

Daniels recension igår av Niccoló Ammanitis Du och jag. Fjortonårige Lorenzo säger till sina föräldrar att han ska åka på skidsemester med sina kompisar, men gömmer sig istället nere i källaren under en vecka. En i grunden fin historia som hade behövt utvecklas mer.

Tomas recension idag av Rachel Joyces Två sekunder i Byron Hemmings liv. Elva-årige Byrons liv förändras för alltid under två ödesdigra sekunder. En historia som vill vara både tragisk och komisk men inte riktigt levererar.

Min egen recension på torsdag av Mary Shelley-biografin/Frankensteinanalysen Själens nattsida av Merete Mazzarella som lätt är den bästa fackbok jag läst i år.

Lördagens tema som är ”Människosyn”.

Similar Posts:

• Extra sekunder rör till det
• Vakuum och transportsträckor
• Nobelpriset 2010
• Outvecklad berättelse från källarhålet
• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan

Framför allt oroar han sig över när de två sekunderna ska läggas till. En dag slår en illasinnad slump till. För att hinna skjutsa sina barn till skolan i tid tar Byrons mamma en genväg genom ett förslummat bostadsområde. När Byron plötsligt ser (eller får för sig) att hans klockas sekundvisare rör sig baklänges bär det sig inte bättre än att när han ivrigt håller upp klockan framför sin mammas ansikte så är det just det som distraherar henne tillräckligt mycket för att hon ska köra på en liten flicka.

Från denna punkt utvecklar sig allt till det sämre för Byron. Mamman, som i förstone inte ens märkt av olyckan, tar sig så småningom an flickans misslyckade mamma Beverley vilken visar sig vara en parasit av den svårare sorten. Byron och James försöker på olika sätt att avslöja Beverley som inte drar sig för att utnyttja sin (oskadade) dotter som ett led i en emotionell och materiell utpressning gentemot Byrons mamma.

I en parallell historia som förstås är intimt förknippad med händelserna i 1972 – här ska inte avslöjas på vilket vis – möter vi Jim som har psykiska problem och bor i en husvagn. Han träffar den utåtriktade Eileen och försöker övervinna sina egna begränsningar för att våga gå in i en relation med henne. Vilket visar sig inte vara så lätt även om det för det goda med sig att han finner ett antal nya vänner som hjälper honom längs vägen.

Som synes är det egentligen inte en munter historia. Berättelsen pendlar mellan ett slags raljerande och ironisk distans som signalerar komedi, vilket också understryks av formspråket på omslaget och de illustrerade kapitelvinjetterna, och ett mer dramatiskt anslag.

Själv är jag svag för bastarder, böcker där författaren gräver bortom genreförväntningarna för att om inte finna en kruka guld så åtminstone något som känns fräscht och spännande. Frågan är dock om man inte måste ta ut svängarna mer för att det ska fungera riktigt väl. Här tycker jag mest det känns som att den här distansen hindrar tragedin från att kännas riktigt drabbande utan att det för den skull heller är särskilt underhållande.

Det är svårt att känna för personerna i storyn eftersom det finns något karikatyrartat över dem. Ibland så är det som om berättelsen står och stampar utan att komma vidare. Många poänger hamras in ganska okänsligt.

Inte heller lyckas Rachel Joyce hålla den underliggande metaforen om tiden vid liv. Vid många tillfällen känns det ganska sökt när det refereras till de två tillagda sekunderna som sägs vara orsaken till allt elände som drabbar Byron. Tilläggas ska dock att på originalspråk så heter boken Perfect vilket blir mer mångtydigt och kanske anspelar på den klasskonflikt som också finns inbäddad i historien och främst illustreras av relationen mellan Diana och Beverley.

Det finns med andra ord en hel del kritik att rikta mot Två sekunder i Byron Hemmings liv betraktat som ett litterärt verk. Som en underhållningsroman utan större pretentioner så fungerar den ändå ganska väl. Rachel Joyces språk är rakt och spänstigt och inte sällan lyfter boken just när hon gör observationer av människor och landskap innan berättelsen åter tvingas in i plot-maskineriet. Inte minst känns stora delar av skildringen av den psykiskt sjuke Jim både inkännande och så vitt jag kan bedöma träffsäker.

Similar Posts:

• Vecka 42: Litterär kvalitet
• Feel-good-roman i hospicemiljö
• Kuslig comeback
• Spännande thriller med visst psykologiskt djup
• Det ordnar sig alltid