EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Jesper Huors Sista resan till Phonm Penh är en av de senaste årens mest drabbande uppgörelser med det revolutionära förgångna. Men snarare än en revanschskrift, är denna intellektuella brottningsmatch en jakt på personlig förståelse. Huors dokumentära reportage utgår från hans egen pappa Someth Huor, som 1977 valde att lämna den två år gamle sonen och sin svenska hustru i Stockholm för att resa till hemlandet och ge sig in i dess pågående revolution. Och aldrig återvända.

Reportaget är känsligt utfört, skakar om i såväl hjärna som hjärta och lämnar mig med en enda känsla: att trots massorna av böcker i ämnet, måste den här historien berättas. Och när den gör det, ska det utföras i princip alldeles precis så här.

Driven av att vilja begripa varför pappan övergav honom och varför mamman stödde den alltigenom vansinniga revolution han for till genomför Jesper Huor ett arbete som lär ha varit svårt att ta sig an, men som för den som bär revolutionens namn, och som får några år på sig att fundera, förmodligen blir nödvändigt. Så här skriver han själv en bit in i boken:

Mitt namn är Jesper Sereika Huor. Sereika heter jag efter min faster, Someths älsklingssyster. Men det är också ett revolutionärt namn. På kambodjanska betyder det Frihet eller Befrielse – jag föds bara två veckor efter det att gerillasoldaterna tågat in i Phnom Penh, under vapenhot tvingat invånarna att ge sig ut på landsbygden och proklamerat År Noll. Varför jag hette Sereika hade jag ingen aning om förrän jag blev vuxen.

Genom intervjuer med sin mor, med familjens släktingar och vänner i Kambodja, och med hjälp av ett ivrigt bläddrande i kambodjanska arkiv, rekonstruerar Jesper Huor sin pappas liv.

Hans föräldrar hade träffats under studietiden i Paris i början av 70-talet. Mamman, engagerad i FNL-rörelsen och pappan, kambodjan och medlem i den patriotiska kambodjanska studentföreningen, gifte sig i Paris 1971.

När Kambodjas USA-stödda Lon Lol-regim föll i april 1975, firade föräldrarna, likt världens övriga vänsteranhängare, ännu en socialismens truimf. In i Phnom Penh hade de Röda khemerernas – hjältarnas – pansarvagnar rullat. Men snart inleddes massevakueringen. Alla Phnom Penh-bor skulle, enligt de röda khmererna, börja bruka jorden för bygga det nya landet: det Demokratiska Kampuchea. År Noll startade.

Två år senare var Demokratiska Kampuchea en enigma. Det lilla riket, som hade bombats sönder och samman av amerikanerna under Vietnamkriget, men tagit makten över sig självt, hade klippt all kontakt utåt. Ingen visste vart landet, styrt av Pol Pot genom den revolutionära och gåtfulla organisationen Angkar, var på väg.

Ingen utom den rörelse till vilken Jesper Huors föräldrar hörde. Den 17 april 1977 firades Kambodjas revolution på Åsö gymnasium i Stockholm. Det var det borgerliga propagandamaskineriet, menade talaren Jan Myrdal, som inte vågade berätta sanningen om revolutionen i Kambodja, sanningen som var att folket höll på att bygga upp ett nytt, frihetligt land.

Många år senare, när Myrdal med flera kommenterade varför man hade hyllat en regim som legat bakom bortemot två miljoner dödsfall, hette det att man inget visste, att man inte ens under resorna genom landet kunnat se något folkmord.

Sista resan till Phnom Penh är ett mycket angeläget reportage. Det är en väldisponerad, engagerad och fullständigt becksvart skildring av en ung revolutionär som vill rädda sitt land, men intet ont anande slukas av dess Kurtz-osande vansinne. Jag kan höra Apocalypse Now!-repliken ”The Horror” stiga upp i mitt inre mot slutet av boken.

Jag ställer mig däremot frågande till varför Jesper Huor i detalj låter rekonstruera pappans sista dagar i livet, när inga källor finns. Det känns som ett något för fritt förhållande till sanningen, i vad som annars är ett välbalanserat växlande mellan efterhandsteorier och historieåtergivande.

Jesper Huor väver också in dagens av korruption och prostitution härjade Kambodja, där HIV och tuberkulos sprider sig bland de fattiga, där miljontals trampminor dödar bönder varje dag, samtidigt som Röda Khmer-föredettingar huserar i maktens korridorer, alltmedan massgravarna efter folkmorden säljs ut, så att högarna av skallar och skelett från Pol Pot-regimens offer blir till guldkalvar för utländska investerare.

Vad hände med pappan?

Someth Huor mördades i Toul Sleng, en skolbyggnad i centrala Phonm Penh, som under revolutionen byggdes om till en dödskammare dit anklagade kontrarevolutionärer fördes och under tortyr tvingades erkänna brott de inte begått för att sedan avrättas. Someth hade åkt ner för att bistå i byggandet av det nya riket. Men han tillhörde de utrangerade, de välutbildade, fel klass.

Han hade lockats hem för att förintas.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• Afghanistans många ansikten
• Vad vet du?
• Välmotiverade memoarer
• Kina som du inte annars får se det

I stället visade sig Pol Pots regim som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979 vara en av de hårdaste under 1900-talet. Exakt hur många som strök med vet ingen säkert än idag, det är liksom svårt när krig rasade i decennier både före och efter, men vi pratar ändå om hundratusentals – kanske miljoner – människor. Vem hade kunnat ana det?

Kanske de som faktiskt var där. Pol Pots leende handlar lika mycket om vad som hände i Kambodja som om bilden av det utanför landets gränser. Peter Fröberg Idling jagar flera spår samtidigt; Kissinger och Nixons bombkrig, röda khmerernas väg till makten, livet under diktaturen, Kambodja idag… och så den resa som en kommitté från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (inklusive Jan Myrdal) gjorde genom Kambodja 1978. Det är det han hänger upp hela boken runt: hur kan man resa rakt igenom ett land där människor svälter, torteras och jobbar ihjäl sig och komma hem med berättelser om en lyckad revolution och ett paradis för bönder som kan fungera som förebild för resten av världen? Hur kan det man önskar vore sant bli det som man faktiskt ser? Som en av de som var med på resan uttrycker saken med 25 års perspektiv:

Vi pratar om kampen. Något om att stödja folket mot imperialismen. Att det viktiga var att få slut på USA:s krig. Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.

Det är en infekterad fråga. Man tycker att det inte borde vara så kontroversiellt att tycka att både Kissinger och Pol Pot var massmördare, men vi lever ju i en politisk värld och ibland spelar det tydligen roll i vems namn folk dör. Och därför gläder det mig att Fröberg Idling skrivit en så balanserad bok, utan någon tydlig politisk agenda åt endera hållet. Han blandar egna erfarenheter av Kambodja, funderingar och personligt hållna spekulationer med vittnesmål och intervjuer både med kambodjaner och svenskar, med torterare och offer, med överlevare och förnekare. Mer än en gång kommer jag att tänka på Jan Wongs självbiografi Red China Blues, där hon beskriver hur hon som idealistisk kanadensisk maoist återvänder till fäderneslandet för att ta del i den ärorika kulturrevolutionen och först bitvis märker att det inte är det paradis det enligt partiprogrammet borde vara.

Den svartvita bilden skymmer till slut allting.
Hur kan man då lära sig något av historien?

Och han gör det med ett skönlitterärt språk som är en fröjd att läsa – och nackdelen är väl just det att han kanske har lite för stora litterära ambitioner. Av och till verkar han själv osäker på om han skriver en reportagebok eller en historisk roman.

Med vilken rätt frågar jag dig där i spegeln, reser du oinbjuden bland deras minnen? Med vilken rätt gör du dem till dina och drar in dem i ditt underland? Tolkarl? Trollkare?

Det är en ganska oturlig ironi; i försöket att förstå, snarare än att bara rabbla hårda fakta, beger han sig kanske någon gång för långt in i det tolkande, det relativa. Kanske är det just den läxan man borde lära sig av historien: att det sällan är så enkelt som de goda mot de onda. Vikten av att kolla att kartan och verkligheten verkligen stämmer överens.

Jan Myrdal hävdar fortfarande att Pol Pot var på rätt spår. De få som överlevde tortyrkamrarna kanske inte håller med. Men Pol Pots leende belyser både det som hände och det som sades hända och blir en mycket läs- och tänkvärd, om också i slutändan kanske lite otillfredsställande bok som får mig att vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Vad vet du?
• När sanningen är som svartast
• Kina som du inte annars får se det
• När kriget blir till konst
• Kvinnans plats nu och då

I en mindre stad har ”de våra” – en lös sammanslutning av revolutionärer, demokrater, liberaler och anarkister – länge hållit på att smågräla sinsemellan, sprida propaganda och flumma runt i största allmänhet när två höjdare inom rörelsen dyker upp för att styra upp skutan: Nikolaj Stavrogin och Piotr Verchovjenskij. Trots att de är barndomsvänner och teoretiskt sett på samma sida är de så olika två personer kan bli; den ene cynisk och egoistisk, den andre en brinnande revolutionär som är villig att gå över ett stort antal lik för att nå sitt mål. Intriger dras igång, och snart är allt kaos…

Som historisk roman är Onda andar fascinerande – inte minst med facit i hand – men ibland lite svår att ta till sig. Dostojevskij målar upp en bild av ett samhälle dömt att gå under, men hans egen ståndpunkt är otydlig. Samtidigt som han driver med adelns koketterande med franska fraser och seder har han inte mycket till övers för alternativet heller. Han må ha varit en revolutionär i sin ungdom, men när fan blir gammal blir han religiös och för alla anhängare av ”de nya idéerna” hyser Dostojevskij bara förakt. Redan bokens titel, en anspelning på Bibeln, ger en antydning om det:

Då gåvo sig de onda andarna åstad ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade. (Luk. 8:33)

Man får lite intrycket av att Dostojevskij gladeligen skulle skickat hela gänget, om inte i sjön, så i alla fall till Sibirien. Det är en rejäl nidbild han målar upp; naiva liberaler som vill folkets bästa men låser dörren när livegenskapen upphävs, ideologer vars idéer ligger närmare Pol Pot än Karl Marx, upprorsmän som egentligen inte bryr sig ett dugg om något annat än att själva komma sig upp i världen… man får leta väldigt länge för att hitta någon god människa i Onda andar. Man skulle nästan kunna tro att Dostojevskij anar en Stalin bakom nästa hörn om dessa framstegsvänner får hålla på.

Men detta är ju Dostojevskij, och följaktligen finns det mer än bara detta. Den andra sidan av Onda andar är en idéroman med resonemang om liv och död, Gud och land, brott och straff… SÅ mycket har mänskligheten sannerligen inte förändrats på 130 år, och boken känns ibland kusligt aktuell. Och allt på den där fantastiska prosan, smockfull med detaljer och utvikningar, ett fantastiskt persongalleri som blir så levande att man riktigt känner smaken av vodka och grovt bröd. Staffan Dahl har i vanlig ordning gjort ett lysande jobb med översättningen, gett boken ett modernt språk utan att för den skull låta moderniserat. Någon kanske stör sig på att han låter alla franska uttryck stå kvar, men vad katten, när engelskan inte längre är världsspråk lär folk ha svårt att läsa nutida svensk litteratur också.

Trots en fantastisk slutspurt – de sista 150-200 sidorna är boken nästan omöjlig att lägga ifrån sig – är detta inte en av Dostojevskijs allra bästa böcker. Inledningen är för lång och seg, och den eviga svartsyntheten (den ende i boken som verkligen säger sig tycka om livet drar härav slutsatsen att han måste skjuta sig) blir rätt deprimerande efter ett tag. Att han sedan gör nybörjarmisstaget att låta en person berätta allt – även saker han omöjligtvis kan veta – är lite retfullt också. Men det är fortfarande en av tidernas största författare vi pratar om här, och har ni redan läst Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov lär ni älska detta också. Brygg en kanna starkt te, spetsa med Smirnoff, dra på Tjajkovskij på högsta volym och dyk in i en tid som passerat, men som fortfarande ibland är kusligt lik vår.

Similar Posts:

• Skimmer i nattsvart tragedi
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Konsten att se människor
• Att bli uppfunnen utav en ryss