Slottsbyggnaden med sina fyra torn är bland allmänheten mest förknippad med Hermans son Carl Gustaf Wrangel. Han tillhör de adliga som ägde mark och byggnader i svenska provinser som låg i norra Tyskland, Livland och östra Karelen. Slottet blev hans sommarbostad. Bygget pågick under trettio år och i den stora salen som ännu inte är färdigställd står snickarbänkar och redskap kvar som om hantverkarna bara gått på lunch.

Petter Inedahl berättar med stor variation om olika människor han läst eller hört talas om och som har anknytning till Skokloster. Hans berättande tar ofta avstamp i de målade porträtt som hänger på väggarna eller förvaras i förråd. De stora sviterna för greven och grevinnan, matsalarnas inredningsdetaljer och samlingar av föremål berättar om status, makt, sjukdom, död och krig.

Entusiasmen hos författaren – också mångårig guide – går ingen förbi. Författaren har letat i böcker efter personer om vilka det berättas har hamnat i konflikt eller är omnämnda som hetlevrade, olyckliga eller fula. Adelssläkterna har täta band med varandra och anekdoterna lyfter fram deras egenskaper.

Störst intryck gör utdraget ur kassaboken där utgifter har bokförts. Noteringar som är bevarade genom århundradena handlar om stort och smått. Adelsfamiljen skänker pengar till fattiga eller köper tvål till sina barn. Uteblivna löner betalas ut till personal efter månaders förseningar. När jag läser en rad som handlar om inköp av 8 alnar taft för mössor och dukar får jag en bild av ett febrilt sömnadsarbete i något av slottets arbetsrum.

Boken har tyvärr brister. En handlar om textens struktur. Tankar och information är sammanfogade på ett sätt som inte alltid är lätt att följa. Inedahl påbörjar återkommande en anekdot som leder till en annan anekdot – ofta med ett helt annat sammanhang. Exempel på detta är stycket med ett detaljerat referat av ett sjöslag vid Öresund 1658 som skiftar perspektiv till två antagonisters duell på landbacken ett annat år och sedan landar allt i några fladdermöss som familjen von Essen upptäckte på 1940-talet. Avvikelserna från alla påbörjade trådar får inte alls fäste i mig, utan jag längtar bara efter en medveten skribent, vars ordmassa stramats upp.

En annan brist är de saknade hänvisningarna till litteraturförteckningen. Inedahl förmedlar inte heller sina egna reflektioner kring hur han värderar muntligt överförda anekdoter eller nedskrivna skrönor som hittas i historieböcker utgivna för länge sedan. Jag anar att berättandet är tänkt att vara underhållande men trovärdigheten minskar när jag läser exempelvis formuleringar som: ”Nu finns det glädjedödande historiker som menar [---]”. Sist men inte minst undrar jag över det långa avsnittet om bödlar och dess relevans (förutom kopplingen till bödelssvärden i en av rustkamrarna). I stället för att skriva så omfattande kunde han hänvisat till Annica Sandéns bok i samma ämne Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som gavs ut år 2016.

Jag gillar att det skrivs böcker om slott och herrgårdar och som berättar om människor som levt och arbetat i dessa miljöer. Skokloster – Ett slotts dolda historia är på så vis ett tillskott till denna genre. Men jag läser hellre böcker av historieskribenter som ställer sig vid sidan av sitt material och också värderar det. Allt källmaterial har sällan samma grad av sanningshalt beroende på omständigheterna kring deras uppkomst.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spöken finns överallt
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

Hemsökt består av korta kapitel som inleds med ett foto på stället ifråga, och en kort ingress. Som en teaser. Ibland riktigt välfunnet, så att han får det att krypa längs ryggraden. Ibland lite väl mycket ”and you won’t believe what happens next”.

Det korta formatet får mig att plöja berättelse efter berättelse. När det är dag utanför fönstret är jag kaxig och flinar mysrysigt åt de huvudlösa och vita damen. Funderar på att själv ta in på de där värdshusen eller ströva omkring runt byggnaderna, kom igen liksom! Mitt i natten när jag vaknar för att gå på toa är jag inte lika stursk…

”Det är en sak att inte tro på spöken”, står det på baksidan, ”en helt annan att möta dem.” Och jag tror nog på dem, dessvärre. Min fantasi är åtminstone alldeles för livlig för att utesluta möjligheten. Människor som aldrig säger sig ha trott, människor som i övrigt är sansade skeptiker, har flytt för sina liv från svarta hotfulla skuggor och intensivt blängande varelser med ”vaga konturer”. Egentligen skriver inte Inedahl särskilt läskigt. Det läskiga bildas just i vardagligheten. När skrönor får liv genom vittnesbörd. I en intervju i DN säger Inedahl att det är lätt att skilja de ”äkta” berättelserna från de ”oäkta”:

De riktiga berättelserna har sällan någon poäng. Men som jag ser det är de en del av vår kulturhistoria och de förtjänar att berättas och bevaras.

Ibland tror folk sig hitta förklaringar till varför just dessa varelser går igen just här. Gamla avrättningsplatser, begravningsplatser som byggts om, folk som dött på obehagliga sätt. Andra gånger är det svårare. I de skräckfilmer jag ser brukar det handla om att komma underfund med vad spöket vill och försöka hjälpa det, så kommer det att bli snällt och sluta skrämma en. Så verkar inte vara fallet i dessa berättelser. Det mesta är obehag och våldsamheter, där den döde vill ha platsen för sig själv, eller har något otalt som inte går att reda ut i efterhand. De blir demoner som kommer för att hämnas; inte för någon terapisession efter döden.

Jag blir glad när jag läser om Fantombilen i Byrsta backar, som en gång räddade en kvinna från att bli påkörd av en lastbil. Bilen dök upp framför henne från ingenstans, och fick henne att bromsa. I chock körde hon in till sidan och stod stilla ett tag, och missade så en kollision med en lastbil som tog kurvan framför i alldeles för hög fart.

Då är det värre med de drunknade på Grisslehamnsvägen, som vandrar vägen fram med drypande kläder, och först när du väjer av slutar de förfölja dig. Eller på Rindö, där hela ön är hemsökt… Demoner som försökt ta livet av barn, onda väsen som vägrar försvinna.

Jag gillar upplägget. Även om det är för många berättelser för att hålla alla i minnet efter ett tag. Du läser på, ryser, tar en till för att se om den kan bräcka den förra. Det är något så underbart med att bli skrämd. Det övernaturliga fascinerar, i alla tider, eftersom vi aldrig kan förstå det. Och så får du dig lite historia på köpet.

Däremot är jag inget stort fan av layouten. På sätt och vis är det kul med ”vanliga” foton, på alldagliga platser. Det blir spännande när spökena inte längre håller sig till mystiska hus mitt ute i ingenstans, utan visar sig i Sollentuna, på Trädgårdsgatan i Gamla stan, eller på vackra Ekerö. Och framsidan sätter an en lite skrämmande ton. Men det är lite för mycket lärobok från högstadiet över den.

Similar Posts:

• Slottet – och de många sidospåren
• Death metal, demoner och vänskap
• Glimrande spökhistoria kring glasbruk
• Maktlysten spökhistoria
• Julklassiker i nyutgåva