Alldeles ypperligt, ska det visa sig.

Frank jobbar som kock på Berns i Stockholm. Han är gift med Vibeke och tillsammans har de en dotter, Hanna. Det mesta är rätt okej. Men så börjar en ny kille på jobbet, Mårten. Det är något med honom. Något som gör att Frank vill stanna kvar när resten av kollegorna går hem. Mitt i allt blir Vibeke erbjuden ett jobb i Köpenhamn och vill att hela familjen flyttar till hennes ursprungliga stad. Något Frank hade ropat ja till direkt om frågan kommit innan Mårten …

Ni hör ju. Det är ett ljuvligt upplägg som gjort för dramatik. Språket är precis lika vackert och genomtänkt som i Bengtssons tidigare verk och inget är förutsägbart. Slutet ska vi inte ens tala om. Dialogen flyter och miljöerna är intressanta, Stockholms restaurangvärlds stökighet varvas med slackerliv på franska Rivieran dit några av personerna tar sin tillflykt. Nice är min andra hemstad och den är riktigt väl skildrad i Vara Frank.

Han ställer ner sitt glas framför mig och synar mig. Jag stelnar till. Fångad av värmen som slår emot mig, likt rådjuret som paralyseras av lyktorna från bilen som närmar sig i hög hastighet.
”Det fanns en man där i köket”, säger Mårten. ”Danny. Han kom ursprungligen från USA, var född och uppväxt i Minnesota, en jude som återvände till Israel och blev bofast på kibbutzen.”
”Jaha.”
”Han lärde mig laga mat. En man med stor pondus och härligt frisinne.”
”Så det var din lärare?”
”Ja. Och ibland låg vi med varandra.”
Han säger det så och väntar på min reaktion.
”Du är bisexuell, är det vad du vill säga?” fortsätter jag.
Han kan inte hejda sig. När jag säger bisexuell så skrattar han. Vi sitter så ett tag, jag vet inte hur lång tid. Men pinsamt länge.
”Jag ville att du skulle veta”, säger han. ”Att jag har testat båda sorter.”

Boken är inte på något sätt en utredande historia om att hitta sin sexualitet, inte heller slösar Bengtsson bort berättelsen på onödigt kladdiga sexscener. Det här är en vansinnigt välskriven Feelgood-roman som är omöjlig att lägga ifrån sig och som stannar kvar när sista meningen är läst.

Similar Posts:

• Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson
• Om relationernas söndring
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Tankar från en bokmässa
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:

Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.

Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:

”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”

Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

Similar Posts:

• Om relationernas söndring
• En vansinnigt välskriven feelgoodroman
• Hopplöshetens historia
• Alla är Ester Nilsson
• Tankar från en bokmässa

Vecka 37 på dagensbok.com är en mer fullspäckad vecka än vanligt. Redan i lördags tjuvstartade vi vår inför Bokmässan-special med en gästkrönika av Peo Bengtsson. Peo minns bokmässan 2012 och hur det var att vara debuterande författare. Ännu mer bokmässa blir det senare i veckan när fokus riktas mot Rumänien.

Idag skriver Anna Liv om Mari Jungstedts elfte deckare Du går inte ensam. Tyvärr är det en förutsägbar historia trots att poliskommissarie Karin Jacobsson får kliva fram och ta sig an sitt första stora fall.

Tills imorgon har Lina läst Bodil Malmstens sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Lina hade inte läst de tidigare loggböckerna, men nu när hon har plöjt några är hon eld och lågor kring konceptet. Lina har även gjort en lång intervju med Bodil Malmsten.

På onsdag blir det premiär för Tema Rumänien när Oscar recenserar Catalin Dorian Florescus Jacob beslutar sig för att älska, en mäktig släktkrönika som utspelas på den vindpinade rumänska landsbygden bland de tysk-rumänska nybyggarna och följer historien från trettioåriga kriget fram till femtiotalet.

På torsdag skriver Kari om Pål Börjessons debutroman Gallus. En bok om utsatthet och att behålla hoppet i en hopplös tillvaro. Boken gjorde starkt intryck på Kari och det går fortfarande att vara med i utlottningen av ett exemplar. Maila namn och adress till kari.kapla@dagensbok.com senast onsdag den artonde så är ni med. På torsdag kommer även en intervju med Pål Börjesson.

Och på lördagen blir det, som tidigare nämnt, stort Rumänien-tema inför årets bokmässa. Då skriver vi om Cărtărescu och massor av annat. Missa inte.

Similar Posts:

• En tysk-rumänsk by i stormens öga
• Tema: Rumänien
• Stort intresse för debuten ”Gallus” på Pusterviksbaren
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk

2012 var ett märkligt år på många sätt. Kanske mest för att jag skrev en roman på våren som blev antagen och utgiven redan på hösten samma år. Jag hann inte riktigt med i själen. I samband med att den kom ut, var det dags för den årliga firmafesten på västkusten: bokmässan som jag bara hade hört talas om, men aldrig besökt tidigare.
”Kom ner alla fyra dagarna”, sa min förläggare.
”Vi har ingen stor marknadsföringsbudget, men du får göra det bästa av det!”
Det kändes inte som en vanlig tågresa ner till Göteborg. Vagnarna var överlastade med folk som sneglade på varandra, vi var alla på väg till samma plats, i samma syfte. Aldrig hade jag sett så många manchesterkavajer samlade på ett tåg, inte ens under indieåren, när tåget gick ner mot Hultsfredsfestivalen på nittiotalet.

Inne på mässan var det kalabalik från första minuten. Vi var tiotusentals människor samlade i flera flyghangarer, där syret strax skulle ta slut om ingen slet bort taket. Ingen slet bort taket, syret tog inte slut, men det var så det kändes. Jag stod med min bok i händerna, mitt i en ström av bokälskare och branschfolk, i fyra dagar och krängde. Ibland tog jag min tillflykt upp i Gothia Tower, fast det var inte ett dugg lugnare där, inte alls. Firmafesten pågick överallt, hela tiden, det var bara att flyta med. Första kvällen blev jag bjuden på en middag och några glas vin och höll på att svimma av trötthet.
”Du kan inte ge upp nu”, sa en vän till mig. ”Vi måste bort till elefantkyrkogården.”
”Vad är det för något?” frågade jag, halvblind av syrebrist, alkohol och utmattning.
”Det är hotellet och baren där alla hänger på kvällen.”
Så vi tog en taxi till Elefantkyrkogården. Visst, där i baren blev firmafesten ännu lite mer firmafest, men – och jag inser att jag gör en och annan läsare besviken nu – jag orkade inte med det. Jag gick efter en timme eller två, och kraschlandade i en lånad säng i Haga. Så var det med det.

Jag hann med ett par intervjuer under de där dagarna också. Och dessutom massor av spontana möten med läsare, vilket givetvis kändes viktigt och roligt. Det var fint när det hände; mitt i den där strömmen av människor, plötsligt stannade jag upp ett par minuter och pratade med en människa som hade läst, som hade en tanke att dela. Sedan var personen borta igen, på väg till nästa monter, till nästa boksignering etc. etc.

Fyra dagar gick otroligt snabbt. Jag levde på kaffe och dyra mackor. Hade mässan pågått fler dygn, hade jag troligen fått skörbjugg. På tåget hem, hamnade jag i ett samtal med tre människor som inte hade ett smack med mässan att göra. De hade bara råkat ta samma tåg som oss andra.
”Vad är det frågan om?” undrade en av de där människorna.
”Jag tror inte jag kan förklara det”, svarade jag. ”Det finns inget bra svar på den frågan.”

Så 2012 var ett märkligt år. Nu visar det sig att 2013 fortsätter på samma sätt. Jag har skrivit en ny roman som heter Kärleken passerade här en gång. Jag har bytt bokförlag, men återigen kom boken ut strax innan mässan, återigen ska jag sätta mig på tåget med manchesterkavajerna och vad det blir den här gången, det återstår att se.
”Hur blir det? Besöker du elefantkyrkogården det här året?” frågade min vän mig igår.
”Nej, jag tror inte det”, svarade jag. ”Jag måste nog bli en elefant först. Sen får vi se.”

Similar Posts:

• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Maries bokmässa 2013
• Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• En vansinnigt välskriven feelgoodroman

I fokus är det 20-nånting unga berättarjagets komplicerade relation med den tretton år äldre Katarina. Jaget, som vi egentligen aldrig får något namn på, berättar sin historia för sin nuvarande fru, Bodil. I nutid sitter han vid köksbordet och för ordlösa samtal med henne om något som har kommit att bli närvarande utan att det någonsin nämnts högt. En knöl har börjat växa i äktenskapet, den skaver och svullnar. Enda sättet att få den att försvinna är att på något sätt berätta. Repa upp det förflutna, försöka fördriva det som en gång slet på en relation och nu har flyttat sig in i en annan:

Bodil, jag sitter så uppgiven vid frukostbordet ibland. Jag vet det. Det är som att jag är nöjd med likgiltigheten, trots att det inte alls är sant. Det finns ingen annan människa jag vill kommunicera med mer än dig, så är det faktiskt. Du vill fånga upp min blick över mjölkpaketen, du sitter kvar och drar igång samtalet. Jag älskar dig för det, att du orkar ta striden.[…] Det är så här tarmvred känns, tänker jag utan att någonsin ha drabbats av det. Köksklockan tickar och bildar sjok av tid, när vi famlar efter orden där vi köksbordet så är det sekundvisaren man hör allra tydligast. Ibland stämmer diskmaskinen in i en eländig melodi.

Berättarjaget träffar och förälskar sig i Katarina när han får anställning på byrån där hon jobbar. Hon är en karriärkvinna, en arbetsstjärna älskad av alla på kontoret. Han flyttar in till hennes lilla lägenhet på Skånegatan i Stockholm, som också är den huvudsakliga arenan för romanens händelser. Det är 90-tal, alla hänger på Hannas krog, alla lyssnar på Broder Daniel. Berättarjaget startar tillsammans med sina bästa vänner ett rock-/popband som med tiden kommer att bli allt viktigare för honom. Intill Katarina föds hans andra stora kärlek i musiken. De två kärlekarna kan dock omöjligt sammanföras. Jaget älskar Katarina, men hon har ingen naturlig plats i hans musikerliv. Dessutom dras hon med problem som inte bara inverkar på relationens maktbalans, utan också får förhållandet att långsamt söndras och gå från en aura av skimrande förälskelse till stadier där slitningar och vacklan urholkar allt.

Det är bitvis mycket intressant att följa den relationstrappa och vägen fram till uppbrott som Peo Bengtsson skriver om. Relationernas små skiftningar, punkterna där känslor tonar ut och blir andra är oftast mycket svåra att upptäcka för den som är mitt uppe i något. Det är först efteråt, när vi sätter oss ner och berättar, eller skriver, som nyanserna blir distinkta.

Peo Bengstssons berättarjag har nog sett de här skiftningarna och romanen fångar händelseförloppet väl, men tyvärr är känslor och skeenden ofta för svepande för att jag ska kunna ta dem till mig. Jag vill gärna känna kärleken till Katarina, kärleken till musiken och allt det jobbiga som sker i kollisionen mellan dem. Jag vill få vara med, uppleva i kropp och psyke vad kärleken gör med människorna. Men många gånger nöjer sig författaren med att bara låta jaget berätta hur mycket han älskade Katarina, i stället för att göra nedslag i en scen och verkligen bjuda in läsaren.

Det finns undantag, som i sekvensen ovan där jaget vänder sig direkt till Bodil. När texten ges utrymme att stanna upp i situationen, vilket den allt oftare gör mot slutet av romanen, är Peo Bengtsson lysande. Då är Mannen utan ryggrad en nyansrik, vardagsnära skildring om relationernas söndring som det är svårt att inte känna igen sig i.

Similar Posts:

• Kroppen minns och kroppen sätter gränser
• En önskan om verklighet
• Med ömhet inför varandet
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Idag skriver Richard om Stig Larssons omtalade När det känns att det håller på ta slut, som han på många sätt tycker är en fantastisk bok.

Imorgon handlar det om relationer, kärlek och musik när jag recenserar Peo Bengtssons debutroman Mannen utan ryggrad.

På onsdag skriver Camilla om Marian Keyes Hemligheten på Mercu Close, en efterlängtad roman av chick litens drottning.

Lina skriver om Världens viktigaste bok av Nathalie Simonsson, och menar att detta verkligen ÄR världens viktigaste bok. Det är en lärobok om puberteten med bra tilltal, härliga illustrationer och stort genustänk, som ger hopp inför framtiden!

Och mot slutet av veckan skriver Oscar om Jefferys Eugenides En kärlekshandling, ett relationsdrama som utspelar sig under tidigt åttiotal om tre personer som befinner sig i brytpunkten mellan collegevärlden och den stora världen utanför.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Vad hände med fantasin?
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Ett genis dagbok
• Plastigt från Chick litens drottning