När man läser Matthew Weiners debutroman Heather, i sin helhet i december 2017 är det oundvikligt att de två välkända ordkombinationerna ”Mad Men” och ”me too” kommer upp. De passar ju onekligen väldigt bra ihop, för den historiska precisionen bakom hyllade AMC-serien (ja, det är nog på sin plats att tillägga att jag också tillhör skaran som hyllar Mad Men) gällde inte bara att äpplena i rekvisitan inte fick vara av de moderna och perfekta slaget (Weiner krävde att de skulle ha lite skavanker, som äpplen hade innan de genmodifierades) utan även att sexuella trakasserier var en lika självklar del av det dagliga arbetet som att komma på slagkraftiga pitcher.

Men det som slår mig redan efter någon sida är inspelningsanekdoten om hur Weiner gav alla skådespelare Richard Yates Revolutionary Road och beordrade läsning. För även om den inte skall ha tjänat som inspiration till skapandet av serien så är det i hans skola Weiner går som författare. Gissningsvis har han även läst Paula Fox Förtvivlade människor, för i Heather, i sin helhet är det just till den typen av New York-par vi hamnar: de som gör allt för att framstå som lyckliga men som naturligtvis är olyckliga. Här finns också den vardaglighet kring personerna som utgör det äkta paret Mark och Karen som vi finner i nämnda romaner, jämfört med den visionära briljansen hos reklamskaparna.

Mark är framgångsrik i sitt yrke, men något introvert, och saknar därmed det där extra som gör att han aldrig får den befordran som han söker. Eller den uppskattning han tycker han förtjänar. Karen är på många sätt likadan och även om hon via makens bonusar lever ett hemmafruliv med ganska hög status så känner hon sig oftast utanför i sociala sammanhang. Ja, båda behärskar det sociala spelet, men mer på det teoretiska planet och ingen av dem har någon nära vän. När de får dottern Heather så är lyckan däremot gjord. De blir en familj på riktigt och lever det till synes perfekta livet. Men med tiden faller de isär, när Heather går från ett barn till tonåring så ändras rollerna och de tre dras sakta åt olika håll.

Att Weiners bakgrund är från manusskrivande anas i språket som är kallt och direkt. Historien konstateras snarare än berättas, vilket redan från första raderna inger en stämning av att slutraden nog inte är den att ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Samtidigt är det inte bara ett drama inom familjen, för här finns även en fjärde karaktär, Bobby. En person från någon avkrok i New Jersey som växer upp i Heathers totala motsats: oönskad och utan en tillstymmelse till välstånd. Vilket även ger en bild av de ekonomiska och klassmässiga kontrasterna i USA. Inte nödvändigtvis av dagens USA, för raderar man någon hänvisning till e-post och mobiltelefon så hade berättelsen fungerat exakt lika bra om den utspelats samtidigt som Don Draper några kvarter bort pitchade Kodak-karusellen. För olycklighet är tyvärr lika universell och tidlös som sexuella trakasserier.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Surrealistisk egoism
• Relationer i New York
• New York på svenska

Är det här en roman som när den ursprungligen släpptes möttes av fina recensioner men med begränsad kommersiell framgång och där författaren därmed kan ges epitetet ”författarnas författare”? Ja, det är det.
Är det en skildring av den amerikanska medelklassen inom den realistiska skolan? Ja, det är det.
Var författaren mer eller mindre bortglömd innan denne fick en senkommen renässans och än en gång hyllas av kritiker, men nu fatiskt även säljer? Ja, det var hon.
Utspelas boken i en miljö där karaktärerna är olyckliga? Ja, fattas bara annat med titeln ”Förtvivlade människor”.
Är allt ovan för uttjatat för att det inte ska vara värt att läsa? Absolut inte!

Förtvivlade människor är ett litterärt fönstertittande över ett olyckligt äktenskap av det slag där det inte finns någon direkt brytpunkt, utan där de en gång lyckliga och förälskade sakta men säkert glidit isär och nu befinner sig som två främlingar i ett livlöst, om än estetiskt tilltalande hem. De omger sig av vackra saker, de har god smak och en självklar plats i ett intellektuellt umgänge. På ytan har det allt man kan behöva, men egentligen har de just ingenting alls. Nej, paret Bentwood, som består av Sophie, översättare av fransk litteratur och Otto, jurist med egen firma, om som båda precis passerat fyrtioårsstrecket, går nu mest och väntar på att någon skall ta första steget mot den tillsynes oundvikliga skilsmässan. I väntan upprätthålls en fasad dem emellan. En fasad lite av det samma slag som de visar utåt, men där den privata fasaden är ännu bräckligare och minsta motgång i vardagen får ännu en spricka att uppstå. Med hårda ord eller handlingar som följd. Något som i kollektivt samförstånd genast förträngs, men som likväl ändå är högst närvarande. Lika mycket för paret själva som för läsaren.

Känslan av förfall förstärks även genom tids- och rumsdimensionen: Brooklyn precis i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Det är en tid där love-ins plötsligt blir till Mansonfamiljen och där LSD-experimenten övergår till heroinmissbruk. Paret Brentwood har förvisso inte varit någon direkt del av tidens alternativrörelse, men i utkanten av deras sociala umgänge har ändå de optimistiska och oskyldiga delarna av rörelsen sipprat in. Men nu väntar andra tider, precis som den pedantiskt lagde Otto hela tiden ser tecken på i form av obefintlig gatubelysning och hur de fattiga, svarta grannarna bokstavligen knackar på dörren. Historien skall ju dessutom ge honom rätt, för sjuttiotalet betyder för New York ökad brottslighet, ekonomiskt förfall och white-flight. Ja, hela stadens kollaps i form av bankrutt hindrades ju faktiskt bara av federala lånepengar några år efter händelserna i romanen. Sophie har ett till synes öppnare sinne och dömer inte andra på samma förutfattade grunder som sin make. Men där hennes empati mer gäller i ord än i handling, är ängslan över tidernas tillstånd ändå minst lika påtaglig, om än mindre uttalad.

Nej, det är sannerligen ingen lycklig tillvaro som Paula Fox med sitt sparsamma språk och direkta dialog målar upp. Sparsamma är kanske inte heller rätt ord, för det är långt ifrån någon noir-deckarstil, utan här finns plats för ingående beskrivningar med hög detaljnivå. Hon sparar på orden bara genom att ha med det väsentliga för historien och lämnar ingen utfyllnad kvar. Hela romanen utspelas under en begränsad tidsperiod och de händelser som förvisso upplevs som stora för paret Brentwoods, är egentligen mest icke-händelser av det slag som händer alla människor, mer eller mindre hela tiden.

Här ligger också styrkan i romanen, när man läser den är inte någon medveten tolkning av icke-händelserna egentligen nödvändig. Kattbettet som drabbar Sophie är i sig en omvälvande händelse och ångesten inför den osannolika rabiessmittan är för henne just rädslan för att få en dödlig sjukdom. Sen fungerar den också lika mycket som en katalysator för att blotta kollapsen av deras äktenskap som att läsaren, om den så vill, kan se skeenden större än parets Brentwoods egna liv. Ja, precis så som tidlös realistisk prosa skall vara när den är som allra bäst. Vilken den inte sällan är hos författare som Richard Yates, John Williams och Paula Fox. Bortglömda kritikerfavoriter inom den amerikanska realismen vars romaner kretsar kring olyckliga, eller för all del, förtvivlade människor.

Similar Posts:

• De olyckliga New York-paren
• Everybody must get Stoner
• Elva sorters förödmjukelser
• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Före detta bortglömt geni är tillbaka