Kära Döden beskrivs som en tröstebok för barn och ungdomar. En bok som trots det svåra ämnet ”pekar framåt, uppåt och ut mot livet”. Bakom denna debut står systrarna Patty Pajak Zowczak (text) och Anna Pajak (bilder) som har utgått ifrån när de själva förlorade sin far för sju år sedan. Bilderna harmonierar berättelsen bra. De är modernt realistiska men väjer inte när marken gungar. Historien börjar hos en ganska vanlig familj:

Det här är jag och min familj.
Det är mamma, pappa, storasyster, lillasyster, och så jag som är mellansyster.
Så här har det varit så länge jag kan minnas, och så trodde jag att det alltid skulle vara.

Redan här anar vi att något ska sluta vara som det alltid skulle vara, som det alltid borde vara. Pappan är av en närvarande sort. Han läser kvällssagor med lugn röst för sina barn. De yngsta systrarna ser den tiden på dygnet som den roligaste. Hur de far runt och stojar. Storasystern lyssnar och är enligt den berättande mellansystern den klokaste i syskonskaran. När pappan tror att barnen har somnat smyger han iväg till mamman och tittar på tv. Barnen tjuvkikar genom nyckelhålet och tycker att föräldrarna tittar på trista filmer där det bara pratas och pratas. Sen händer det. Systrarna är ensamma hemma och bestämmer sig för att överraska föräldrarna med att baka en kaka åt dem. När mamman äntligen kommer hem ser hon så konstig ut. Är hon arg för stöket i köket? Om det vore så väl. Det har hänt en olycka. Pappan är död.

Allting är suddigt och dimmigt.
Sedan minns jag inte mer.

Hemma blir ingenting som vanligt. Mellansystern beskriver allas reaktioner. Hur de var och en möter sorgen på olika sätt. Mamman sluter sig, stora systern gråter tyst och lillasystern stoppar tyst munnen full av stenar och myror. Eftersom mellansystern är berättelsens röst blir hon bärare av historien. Hennes sätt att möta förlusten blir till bilder. Slöjstjärtar simmar runt, runt inuti henne och på hennes huvud en fiskskål av glas. Hon blundar och funderar:

Var är pappa nu?
Himmel, Stjärna, Jord?
Ett osynligt spöke? Ser han mig?

Härifrån växlar bilderna. Från att ha varit realistiska ändrar de karaktär och blir suggestiva och fulla av drömsk känsla. Det känns äkta. För nu börjar historien ändra karaktär. Den blir full av filosofiska frågor. I en dröm hälsar pappan på berättaren. Hon vill fråga honom varför han är död och hur länge han tänkt vara det? Är det inte tråkigt att vara död? Men hon kan inte. Det är synd att drömmen här är så begränsad på svar. Pappan kramas länge och hårt innan han försvinner bort.

Mellansystern drar sig undan. När hon i skolan berättar att hennes pappa inte finns mer kontrar de andra barnen med döda hundar, morföräldrar och andra. Det är inte samma sak känner hon. Hennes pappa var ju inte gammal! Och alla vuxna omkring illustreras med plåster på sina munnar. De verkar inte vilja prata om det som hänt. De vill inte diskutera döden. Vad beror det på undrar vår historias berättare? Vet de ingenting om döden eller är de rädda?

Men vissa ljud tänder hopp. Telefonen som ringer. En knack på dörren. En bil som rullar in på parkeringen. Kan det vara pappan? Såklart inte.

Tiden går även om en inte kan klockan än. Där finns en sorgegrupp där det är andra barn som också förlorat sina föräldrar. Det handlar om att bearbeta och komma vidare ut ur sorg och förlust. Berättelsen öppnar sig. Våren och värmen kommer. Det går att sakna en pappa så mycket, så mycket men ändå inte vara lika ledsen längre. Döden kan få en att förstå mer om livet.

Jag fullkomligt älskar delar av Kära Döden. Att ta sig an döden när den är som mest sorglig och fel, det är stort och viktigt. Att blotta förlusten i kropp, själ och text är stort, viktigt och svårt att undkomma.

Jag är tillräckligt gammal för att ha förlorat en stor bukett av människor i mitt liv. Jag minns när jag i en dröm mötte mina föräldrars granne som jag vuxit upp med. Hen som kämpat mot cancer så länge jag kunde minnas. Hen jag mött på mina hundpromenader då hen var ute på stärkande turer med rullatorn. Hur vi pratade om att det inte fanns något val. Så länge en fanns fick en kämpa. Hur som; jag mötte grannen i en dröm då hen var död och min fråga var; ”Hur är det att vara död?” Svaret jag finns ska jag alltid bära med mig. ”Att vara död, det är som att du vill att det ska vara.”

Kära Döden handlar om smärtsam förlust, men är också en berättelse som visar på vägen vidare. Det är en bok för barn, ungdomar men även vuxna. För denna historia är inget en ska behöva vara ensam i. Detta är en bok att läsa och prata kring tillsammans. Det är en berättelse vi behöver bearbeta ihop.

Similar Posts:

• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Tillåtande vänskap och sorg
• Sagan om pappan som inte ville sova

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet
• Vecka 52: Stressen för att inte stressa
• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Outsiders