I Oscar Nilsson Tornborgs tredje diktsamling ryms betraktelser av människor, landskap och minnen från en barndom. Han placerar sig i den poetskara som använder sig av en berättande stil, med realistiska och konkreta bilder.

Dödsgräset kittlade mellan
tårna när vi sprang

barfota. På den tiden
fanns inga citationstecken.

Ibland blir dikterna väl ingående, som när de prompt måste berätta att den pocketbok som ligger och blir blöt på altanen (i sig en lyckad bild) är Stephen Frys Lögnaren. Samtidigt kan Nilsson Tornborg i samma dikt arbeta fint med att haka upp sig på och upprepa ord, som får olika betydelser och skapar rytm.

TV:n flimrar
i barnets ögon.

/…/

Barnets ögon flimrar
i snön.

Flimret är inte en död
men det finns en död

som flimrar.
Mor och far sitter i soffan

och flimrar.

Nilsson Tornborg är bra på att skapa en genomgående vemodig stämning. Samtidigt är det få delar som verkligen grabbar tag i mig och stannar kvar. Mycket är fint och fungerar poetiskt, men som helhet blir samlingen tyvärr lite tam. Allt är mer nostalgiskt än drabbande. Jag önskar att diktjaget hade varit tydligare, haft mer att säga. ”Jag har en vind inom mig. / Den viner och är full av bråte.”, påstår jaget men vad allt det där bråtet består av och gör utforskas aldrig. Snarare är det dessa rader som formar min bild av den person som beskrivs:

Tidigt förstod jag
att jag var helt normal.

Att inget med mig
var avvikande.

/…/

Ansiktet på skolfotografiet,
i mitten där, förfärande

tydligt.

Jag hajar till över raderna och tycker att de i sin enkelhet tillhör samlingens mest talande och skrämmande. Alla dessa ”normala” ansikten på skolfotografiet som ju såklart döljer något mer. Jag hade önskat att resten av texten grävde mer i den normaliteten.

En del dikter känns också väl slappa i sitt utförande och syfte. Som den om ”tiggarna” som innebär ”ett misslyckande / och en skam som just jag / förtjänade att bära”. Ett ämne som ärligt talat känns inkastat enbart för att visa på en medvetenhet om problematiken. För så mycket mer gör inte dikten. Viljan verkar finnas där, men en diskussion om Västvärldens skuld kräver mer skärpa, och där räcker Nilsson Tornborgs poesi tyvärr inte fram.

Synd, för här finns ingångar till något intressant. I inledningsdikten vet jaget ”vad som måste göras / men beskär hellre rosenbuskarna – / för man vet aldrig, en dag / har stormen redan dragit förbi / och klädlinorna ligger kringströdda / bland grenar tegelpannor / underkläder.” Vet vad som måste göras, men sköter istället sitt. Tänker tillbaka på det som varit. Är nöjd med livet och hör därför inte de tilltagande vindarna.

Similar Posts:

• Vilse, men på rätt väg
• Det blir nog nåt …
• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En rå drömvärld
• Att Hålla Sig Till Det Man Kan

Poetiska uttryck njuter där det finns skrivande människor. Även på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, givetvis taget ur sammanhang och syfte och moraliska värderingar – så formas språket även där. Att vara byråkrat och poet har visat sig funka bra, en stabil försörjning och stabila tolkningsdiskussioner.

Projicerat såhär med Qvandts ambition, blir myndighetslyriken – nyskapande.
Poesins egenart låter människan klarna fram. Poesi är ofta underifrån, om man tänker på poesi som uttryck utan position eller hänsyn till maktsystem. I bästa av världar. Låt oss.

JAG: Men vad är en identitet?
LAGEN: För definition av enskild persons identitet gäller en sammanställning mellan personens egen uppfattning om jaget samt de attribut denna väljer att presentera för andra.
JAG: Har alla människor en identitet?
MYNDIGHETEN: Oklart.

Klarnar du är skriven inifrån och underifrån. Inte som brukligt från klienten, kunden eller – ja, hur nu myndigheter väljer benämna oss. Istället skriven av konstnären, byråkraten och människan. Dessa perspektiv flyter ihop. Motsägelsefullt? Ja, det tycks vara så.

Och dikten presenteras med tre teman, tre ackord som intonerar diktsamlingen: ”Motsats”, ”Identitet” och ”Vaghet”. Här lyser också en vilja att genomskåda språkmakt, människosyn och att gestalta poesins gerillakrigföring, dess funktion när orden slutar betyda något. Skillnaden beskrivs på omslaget lite väl förenklat: ”… myndigheten ställer frågan ‘vem är du?’ medan poesin ställer frågan ‘vem är du?’.” Att vara i en byråkratisk position och oviljan inifrån att möta människor försatt med detta ”överläge” — vad gör det med människan? ”Vår förhoppning är att värdegrunden inte bara tar sin grafiska form, utan även din.”

Byråkratin använder identitet ofta synonymt med körkortet – men tvingas speglas i kontrasten av filosofiska diskurser om jaget och varat. Kropp och själ, snubblar omkring varandra — med eroderade gamla begrepp och konventioner. Tycks det.
Myndigheten försöker hitta objektiv ”klarhet” i framskrapat språkbruk – där orden laddas med försök till exakt och bunden betydelse. Men med tiden kan det bara leda till djupare hugg och obegripligheter. En skrämmande konstruktion, irrelevant och sjukligt insprängd djupt i grottsystemet. Där finns ”du”.

Och poesin blir en nyfiken motor för att återerövra och återladda orden med substans. Att bryta och ifrågasätta samhällets abstrakta normer, konventioner och språkmakt, och lite sånt. Människans lilla accelerator i evolutionen. I de bästa av världar.

MYNDIGHETEN: Hur tänker du bära den erfarenhet du fått här?
JAG: Den kommer jag sätta i min hatt.
MYNDIGHETEN: Så du äger en hatt?
JAG: Jag bär den i dess teori.
MYNDIGHETEN: I hattens eller erfarenhetens?
JAG: Oklart.

Dikterna som är skrivna i dialogform (”JAG” och ”MYNDIGHETEN”) – skapar briljanta frågor och vackra svar. Det kraschar ganska rejält när kontrasterna möts. För i mötet med människan blir lagens ”klarhet” och ”det exakta” bara elakt, vagt och svårbegripligt.
Poesin lider inte av samma behov att fastställa betydelser, tvärt om — men den speglas överlägsen mot en naken och kantstött byråkratisk symbolik, som skapar (förvisso) vackra försök till ordning, men fåfängliga. Som grottmålningars vilja att gestalta världen, när världen inte tillåter en exakt innebörd. Men bevarad och bestående på iskalla stenväggar i tusentals år. För vem och för vad? Tolkningen måste sättas i tid och rum, granskas i och ur sin kontext (hur berättar vi — och varför? — vem och när?); det skapar mänsklig insikt.

Poeten Qvandt provocerar fram ovanliga svar från en omänsklig myndighet, naiva frågor ger naiva försök att besvara – där motsatserna, kontrasterna flyter ihop till en förvirrande dialog, men som är lysande i sin gestaltning. Författaren undviker värdera ordens objektiva laddning, med gott syfte – allt är ju redan värderat till förvirring, i alla tider — så vad uppstår? Poesi? Myndighetslyrik? Vi växlar språk och växlar om.

Men ja.
Uttrycken fogas successivt till lyrik – en tålmodigt gestaltad dörr blir en ödmjuk ingång för läsaren. Pamflettformatet får en funktion, boken vill och bör läsas om. Det tar tid och tålamod att ställa in skärpan.
Men det klarnar.
Qvandt har skrivit en personlig bok där frågorna är lika underliga som svaren hon får tillbaka. Mänskliga.

Avslutningsvis bidrar Oscar Nilsson Tornborg med en prosalyrisk mardröm – där ”jaget” och förvirringen i vaga begrepp, gestaltas i stark belysning. Nilsson Tornborgs prosadikt blir ytterligare ett avtryck i Qvandts litterära formgivning. Och diktsamlingen har en genial formgivare.

Poesin blir vad som klarnar fram efter den stora kraschen. Där klarnar vi allihopa! För att grumlas igen och klarnas — en process som sträcker tusentals livstider. Den är lika farlig som givande och har varit så i alla tider.

Similar Posts:

• Det normala vemodet
• Jag, du, vi
• ”Det går att tala om pärlemorskimmer”
• Vilse, men på rätt väg
• Poetiska stillbilder om liv och död

Jag har haft Oscar Nilsson Tornborgs debut Vilse i min väska ganska länge nu, och har läst den många gånger om. Det är många berättelser, variationer och riktningar som tar plats i diktsamlingen där teman bryts upp och återkommer och ramen i berättelsen är desorientering. Det finns ett genomgående mönster i dikten som bygger på bokstavering, och upprepningar. Diktsamlingen består av fem olika avsnitt, lika många som bokstäverna i ordet VILSE. Jag gillar formen som påminner om en promenad i cirklar där varje nytt varv påminner om det förra men innehåller nya detaljer att lägga märke till. Oscar Nilsson Tornborg skapar med hjälp av dessa upprepningar och variationer i formen en trygg miljö för läsaren där lugn och nyfikenhet råder men även olust lurar i bakgrunden.

VET. Vet inte om jag hittar hem härifrån. Men vet på ett ungefär var jag är någonstans. Trots att jag inte är hemma. Trots att jag är borta. Men att vara borta är inte samma sak som att vara vilse. Och att vara vilse är inte nödvändigtvis samma sak som att vara försvunnen. Liksom att vara försvunnen inte nödvändigtvis är samma sak som att vara hemma. Även om det kan vara så. Även om det vanligtvis är så.

Jag gillar den resonerande, ibland lustiga och stundtals ironiserande tonen och takten i språket. Det här är en debutant som verkar ha hittat sitt språk, sin ton. Var fasen är den röda tråden, tänker jag vid ett tillfälle när jag läser och blir irriterad på att Oscar Nilsson Tornborg ibland överger temat vilsenhet och desorientering och skriver avsnitt som till exempel Samhällskontraktet, ett avsnitt som består av urklipp ur svenska dagstidningar, klipp som cirklar kring vad man kan kalla samhällsproblem.

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Sms-lånen knäcker allt fler svenskar. Samarbete ska rädda Skånes skolor. Strålning från mobiltelefoner ändrar gener i råtthjärnan. Skarp kritik för brist på planer mot mobbing. Skadegörelsen blev trots allt minimal under söndagens kravaller. Semesterbilderna som du lagt ut på nätet kan hamna i orätta händer, kapas och publiceras i helt andra sammanhang. Systembolaget blir granne med Ica, torgytan vid parkeringsplatsen slätas till och bostäder byggs på butikstaken. Ska det vara så här så kan de lika gärna skjuta mig.

Det är som om författaren under skrivandets gång tröttnar på temat och vill skriva något annat. Det är som om han inte vet om formen eller innehållet är det viktigaste i hans diktning och trycker in avsnitt som inte hör ihop med den övriga texten men han sviker aldrig formen. Som poet är man kanske mer intresserad av att bevara formen men som läsare är jag mer intresserad av innehållet i dikten. Oftast håller sig Oscar Nilsson Tornborg ändå till temat och då är det riktigt bra. Fel förlag gör helt rätt som satsar på debuterande poeter, jag hoppas på att se mer både från dem och från Oscar Nilsson Tornborg i framtiden. Han är inte vilse, han är på rätt väg.

Similar Posts:

• Det normala vemodet
• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• Det blir nog nåt …
• Drömmen om att gå vilse
• Lite väl välgjort men smakar bra

Den här veckan inleder vi i redaktionsgruppen serien Min bokhylla, där ni får följa med hem till oss och spana in våra välfyllda bokhyllor. Först ut är vår nya redaktionsmedlem och ekonomiansvarige Ingrid. Och nästa vecka är det Camillas tur.

Imorgon blir det lyrik från det nya förlaget FEL förlag i form av Oscar Nilsson Tornbergs debut Vilse. Camilla beskriver den som en fin diktsamling av en författare hon vill läsa mer av. Därefter följer två recensioner av David Nicholls. Johan T har läst Mitt livs roll som tyvärr blev en besvikelse i förhållande till de övriga böcker Nicholls skrivit. En av dem är storsäljaren En dag som Oscar har läst. Han tycker att den är ett klassiskt relationsdrama med ett helt lysande upplägg och att det inte finns någon anledning att inte läsa den innan boken blir till film i höst.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Dagen efter ”En dag”
• Vilse, men på rätt väg
• Det ultimata romcom-upplägget
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Det normala vemodet