Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Vad läsare får uppleva genom Bangs penna är ett Berlin som myllrar av folk och färger. Bilderna hon ger oss är inte bara den stora sportfest OS innebär, Bang är ditskickad av DN för att följa dagarna för de läsare som inte läser sportsidorna och det märks då och då, inte bara att sport inte är hennes stora intresse utan också att hon skriver för en läsarkrets som är intresserad av allt runtomkring. Hon kommenterar publiken, kungligheter, folket på gatorna och hon uppehåller sig gärna vid klädsel. Under invigningen sitter hon omgiven av ”diktatorer och dollarprinsessor”, men när tävlingarna väl börjat är det sportgossar i vita caps och den tyska simmaren Handrick har en ”ful brun baddräkt, det är alltid något”. Resultaten av tävlingarna kommenterar hon oftast mest av plikt. Förutom när det gäller en svensk förstås, eller Jesse. Efter en dag på stadion är man Jesse med Jesse Owens.

Men det finns förstås någonting som stör. Överallt blir hon bemött på det allra bästa sätt, hon kallar hela Berlin för en idyll men man får känslan av att den är regisserad. Överallt finns den rödvita fanan med det svarta hakkorset, och överallt marscherar SA-männens strama ansikten förbi. Och hon förmedlar detta på det enda sätt som fungerar under omständigheterna, hon ironiserar och är sarkastisk, ”har man heroism som vardagsideal, är det nog inte så lätt att komma i karnevalsstämning”. Hon gör sig väldigt rolig över det tyska herrefolket. Hon får tag i en taxi och efter henne hoppar två tyska damer ”med förvånansvärd kommunism”. Hitler blir en komisk liten figur under hennes penna medan däremot Goebbels gör ett större intryck. Eller rättare sagt det som sker under Goebbels dirigentpinne. För varje dag som går ser Bang mer och mer av hans olympiad. Propagandan blir henne nästan övermäktig ibland. Under ett besök på en utställning om det nya Tyskland ser hon bara en konkurrent till Hitler och det är den tyska örnen, och hela tiden brusar stadion av heil. Hon blickar ut över de judiska kvarteren där inte en enda fana är hissad. De är förbjudna att flagga.

Och ingen röst ens viskade om några svältande judebarn i Paris eller någon döende Ossietzky, och fria staden Danzig sjönk på fastställt datum som Atlantis i havets djup. Det vore inte så underligt om ett och annat heil hade höjts även vid de demokratiska hemkomsterna.

Då som nu höjdes det röster om en eventuell bojkott av OS. Man säger att det är fel att stödja en diktatur samtidigt som idrott och politik ska hållas isär. Hur vi än vill se på det, när de olympiska spelen 1936 är slut, är det inte ett sportevenemang som Alving sammanfattar. Det är en reklamkampanj, det är upptakten till vad som komma ska. Och om vi ser till medias utveckling och breddning i jämförelse med den flimriga tvsändning som Bang faktiskt bevittnar vid ett tillfälle, hur skulle då Goebbels olympiad nått oss? Hur stor dos idrott respektive politik hade nått oss? När nästan hela världens ögon under en period riktas mot ett enda land, hur förvaltar det landet all uppmärksamhet, man vill ju liksom alltid visa upp sina bästa sidor när man har gäster istället för att ställa till en scen.

Similar Posts:

• Bang i bygget
• Världen utställd och utskälld på arena
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• En globaliserad fotbollsvärld
• Om kultur och idrott

Till formatet är det väl bara fotbolls-VM som kan mäta sig som medial, ekonomisk och publik jämlike. Men det är sällan någon ser bortom själva idrottandet (med undantag för engelsmännen då som alltid drar paralleller till något gammalt krig) där. Med OS förhåller det sig annorlunda. Inbakad i den ”olympiska tanken” som utgör själva hävden inom den ”olympiska familjen” finns fröet till obstruktion och revolt. ”Det viktiga i de olympiska spelen är inte att vinna utan att deltaga”, sade rörelsens grundare DeCoupertin. OS-eden lär oss att ”deltaga [...] med äkta sportmans anda”.

Dessa ädla axiom som avdammas vart fjärde år passar dock inte alla. Sportsmans anda har rimmat dåligt för män som Tommie Smith, John Carlos och organisationer som Svarta september eller Mexico citys studenter, för att ta några. De har sett spelen som ett tillfälle att göra sina röster hörda. OS har utnyttjats av så skilda personer som Hitler (i historiens ljus överdrivna pr-spel 1936) till Ragnar Skanåker, vars pikanta uttalanden om svensk skattepolitik och sydafrikansk inrikesdito fick mången idrottsälskare att skruva oroligt på sig.

Men OS är inte bara platsen att göra sig hörd, det berättar också mycket om den stora världens förehavanden. T.ex. tog det från kriget besparade Sverige i London-OS 1948 17 guld, 11 silver och 17 brons. 70- och 80-talen följdes av oändliga bojkotter och motbojkotter. I Melbourne 1956 möttes Sovjet och Ungern i en bokstavligen ”blodig” vattenpolomatch bara dagar efter Röda Arméns intåg på Budapests gator. OS har föregått, hunnits upp och berättat om världen utanför arenornas runda linjer. Den oskuldsfulla kämpartanken har varit dess täckmantel.

OS vimlar såklart av utmärkta, fantastiska, osannolika prestationer utförda av enastående, otroliga och omöjliga idrottare. Så gör även Stolts bok. Det blir oundvikligen så med folk som Gert Fredriksson ”Mjölksyran var inte uppfunnen på min tid”, Anders Gärderud ”Jag hade vunnit en stor tävling, en flagga fanns med i bilden den gången; än sen då?” eller den sturige Paavo Nurmi som i äkta finskt vredesmod sprang 10.000 m (han fick inte starta i det loppet fastän han ville) på träningsbanan intill och ”vann” världens första (inofficiella) millopp under halvtimmen. Först på arenan var landsmannen Ritola, förmodligen en av historiens sämst ihågkomne vinnare.

Stolt ser också bredvid de ”stora ögonblicken”, berättar anektoder och lyfter fram det säregna i människan som driver henne till stårdåd och inskription i historieböckerna. Och han gör det på ett sportjournalistens durkdrivna språk, utan att det blir stolpigt, snarare levande genom roliga citat och egna minnesbilder. Det är en erfaren och vittberest journalist som skriver, och en trovärdig känsla att ”han var där” smyger sig in mellan sidorna. Det blir både på lek och allvar.

Similar Posts:

• Om kultur och idrott
• Att skilja på sport och politik
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Född till löpare
• Att göra upp med sitt förflutna

När Aten valdes till arrangör för årets Olympiska spel (på bekostnad av bland annat Stockholm) medförde det emellertid att idrottens och kulturens förkämpar tvingades närmare varandra. När Grekland och Aten, den europeiska civilisationens vagga med otaliga antika profiler, förvandlades till epicentrum för världens alla sportfånar involverades så många fler än de som vanligtvis brukar dras till dessa spektakel.

Författare, historiker, arkeologer, dramatiker, lingvister med flera fick helt plötsligt ett helt annat förhållningssätt till sport. När Grekland kallar svarar man, kanske man kan säga och sällan har väl så många tv-dokumentärer sänts eller artiklar skrivits (förutom de på sportsidorna) innan ett OS ens dragit igång, som nu. Och troligtvis har många sportintresserade fått en förhoppningsvis smittande inblick i den antika världen med dess rika innehåll.

En av de profiler som närmat sig den andra sidan på grund av OS är Staffan Stolpe. Han är författare och greklandsvän av stora mått men är i vanliga fall inte särskilt intresserad av idrott. Det är både uttalat och tydligt mellan raderna i hans bok om de antika olympiska spelen.

Stolpe serverar oss bakgrunderna till de första olympiska spelen som organiserades år 776 f. Kr. Vidare berättar han om själva platsen Olympia som med sin symboliska sprängkraft fortfarande är bärande för dessa gigantiska spel. Det är minst sagt fascinerande att ta del av hur redan de gamla grekerna styrde upp sina tävlingar, hur de tillfälligt slöt fred, och naturligtvis också om de namngivna atleter som var dåtidens stjärnor. Man frapperas av hur mycket som påminner om dagens tävlingar. Fusk var tydligen lika vanligt då som nu och det är svårt att tänka sig att det faktiskt turnerade professionella idrottsmän i Grekland ungefär när vi lärde oss att hantera järn i Sverige.

Vissa delar av boken dramatiserar Stolpe och vill på det sättet få oss att känna som om vi vore på plats vid de antika spelen. Den typen av författande brukar vanligtvis undertecknad ha väldigt svårt för. Som om man inte litar på det stoff som finns utan måste krydda och hitta på. I det här fallet är det emellertid relativt bra och återhållsamt framfört men trots det tycker jag att just de avsnitten kunde kvittat.

Författaren väljer sedan att ödmjukt ge ordet åt den antike faktasamlaren Pausanias som detaljerat och målande beskrivit de antika spelen under det andra århundradet e.Kr. Hans ord känns oväntat fräscha och genom Stolpes selektiva urval känns det helt naturligt att det får avsluta boken.

Och med detta i ryggen kan man lugnt sätta sig i tv-soffan för att njuta av Carolina Klüft, som för övrigt poserar som en grekisk hoplitkrigare i vissa annonser, samt de andra svenska guldhoppen.

Similar Posts:

• Världen utställd och utskälld på arena
• Att skilja på sport och politik
• Vattnets historia under antiken
• Greklands sak är vår
• Inte ett användbart resesällskap