Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten för spelet var det klassiska spelteoretiska problemet ”fångarnas dilemma”. De discipliner som representerades i denna första turnering var psykologi, ekonomi, statsvetenskap, mattematik och sociologi.

Just den här varianten av fångarnas dilemma bygger på att kontakten mellan spelarna är långvarig och upprepad. Olika strategier fungerar olika väl beroende på om deltagarna vet ifall de skall mötas igen eller inte.

Så, när skall man då samarbeta och när skall man hoppa av ett samarbete? Den överlägsna strategin i denna turnering hette ”TIT FOR TAT”, lika för lika. Där börjar programmet med att samarbeta och därefter imiterar det motståndarens drag. Denna strategi är mest lönsam i längden. Även om ett mer svekfullt program kan få mer poäng i en enstaka omgång så är detta mer vänliga program oslagbart över tid. Det lönar sig att samarbeta, men man skall inte vara ”för snäll” och låta sig utnyttjas. ”TIT FOR TAT” är aldrig först med att svika, men återgäldar genast ett svek. Det är en strategi som är lätt för motspelaren att identifiera då det är konsekvent och väldigt tydligt med vad som inte accepteras. Strategin är inte heller långsint, utan förlåter genast ifall motspelaren vill återuppta samarbetet.

Axelrod redogör i boken för olika parametrar som behöver viktas på olika sätt för att samarbete skall löna sig i längden. Dessa uträkningar kan vara lite krångliga att följa med i, men det är inte nödvändigt för läsaren att förstå precis allt av detta. Slutsatserna är viktigare, och dessa är noggrant förklarade. Läsaren måste också hålla i minnet att denna forskning är från 1980-talet. ”TIT FOR TAT” är fortfarande den bästa strategin, men vissa modifikationer har tillkommit under årens lopp och fortsatt forskning har visat att spelarens rykte är en betydande faktor.

Boken tar också upp ett biologiskt perspektiv. Axelrod redogör för hur olika organismer samverkar. Det hela blir mycket intressant när han beskriver förhållandet mellan parasit och värddjur och olika bakterier. Han förklarar även tillkomst av cancer ur en spelteoretisk synvinkel (!).

Ett annat stycke i boken känns dock lite obekvämt. Det är när han redogör för hur minoriteter samverkar med en majoritetsbefolkning. Resonemanget i sig är intressant och bara det faktum att han beskriver denna komplicerade relation i matematiska termer gör det på ett vis enklare att sätta sig in i hur det är att befinna sig i en samhällelig minoritet. Det som blir konstigt är när detta exemplifieras genom varför zigenare inte betalar läkarräkningar men betalar räkningar till kommunen. Ett exempel som kanske inte känns helt fräscht.

Istället känns det mer intressant att läsa andra exempel hämtade från skyttegravskrig, amerikanska senaten, handel och övrig politik. Han visar också hur en liten grupp med en mer samarbetsinriktad stil kan förändra agerandet hos en större befolkning som handlar i mer renodlat egenintresse.

Denna utgåva har ett förord av cynikern Richard Dawkins. Även i den här korta texten hinner han med att håna folk som har en tro. Han menar dock att världen skulle tjäna på om alla studerade och anammade innehållet i Axelrods forskning. Det måste jag nog hålla med om. Även om det bär mig emot.

Det här är onekligen en mycket intressant bok som på ett strukturerat sätt redogör för samarbetets fördelar. Fast efter läsningen av Nassim Talebs bok Den svarta svanen, fick min tilltro till statsvenskaplig forskning en rejäl törn. Så kan jag inte låta bli att ifrågasätta precis allt med den här forskningen. Om jag hade låtit bli att läsa Taleb hade jag varit mer entusiastisk över det här med att skapa matematiska formler för mänskligt beteende.

Similar Posts:

• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Snygg sågning av diverse vetenskaper

Inledningsvis blir jag lite konfunderad av den raljanta tonen och Talebs kängor åt precis alla håll. Det känns lite värdsmästarvarning på honom och jag tänker i mitt stilla sinne att det måste vara outhärdligt att umgås med en sådan besserwisser. Människor är ju människor för tusan. Det går väl inte bara att bestämma helt plötsligt att nu ska vi bli helt rationella och förnuftiga. Men min misstänksamhet mot författaren försvinner ju längre in i boken jag kommer, för när jag får följa hans tankegångar från början till slut känns alla dessa kängor helt rätt placerade. Och nu vill jag inget hellre än att han ska sitta i mitt vardagsrum och prata om sina viktiga tankar.

En svart svan är en osannolik och oförutsägbar händelse som får stora och oöverblickbara konsekvenser. Typiska svarta svanar är terrorattentaten i USA den elfte september 2001 och jordbävningen i Japan 2011. Taleb vill i sin bok göra oss uppmärksamma på att dessa svarta svanar ständigt lurar bakom hörnet, och att en gör bäst i att vara medveten om dem. Alla svarta svanar kanske inte är så dramatiska som de ovan nämnda, men ändå. Blotta medvetenheten om dess eventuella existens kan dock förvandla dem till grå svanar. Det vill säga händelser som en på ett eller annat sätt har förberett sig mentalt för. En värsta-tänkbara-scenario-filosofi ungefär.

Taleb hatar gausskurvan. Han tål inte att ekonomer, prognosmakare och analytiker använder gausskurvan till precis allting. För att åskådliggöra sitt resonemang har han skapat två världar. Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är livet förutsägbart och stabilt. Det som mäts är längd, vikt och andra fysiska och biologiska företeelser. Det är där gausskurvan hör hemma. I Extremistan däremot kan vad som helst hända, det är här de svarta svanarna bor. En enda oförutsägbar variabel kan kullkasta en teori och göra gausskurvan fullständigt inadekvat. Trots detta beter sig den finansiella världen som om den globala ekonomin är stabil och förutsägbar, gör beräkningar hit och dit och använder matematiska formler. Mäter världen som om vi bodde i Mediokristan när vi i själva verket bor i Extremistan nu för tiden. Förkastligt enligt Taleb.

För det är den ekonomiska världen författaren är mest arg på. Han sågar Nobelpriset i ekonomi jäms med fotknölarna. Det är han i och för sig inte ensam om att göra, men han gör det med sådan uppriktig indignation att jag bara älskar det. De enda ekonomipristagare han inte hånar är Daniel Kahneman och Friedrich Hayek. Tvärtom anser han dessa två herrar vara stora tänkare.

Bland de få andra tänkare som åtnjuter Talebs respekt återfinner vi Karl Popper, Benoît Mandelbrot och Henri Poincaré. Och bara för att jag gillar Nassim Taleb så himla mycket känns det som att jag genast måste sätta mig ner och börja studera fraktaler och vetenskapsteori. Det är det han själv har gjort. Läst oändliga mängder litteratur i alla olika genrer. Sedan har han läst ännu lite till och funderat och jämfört. Tidigare använde jag ordet världsmästare, fast inte på ett bra sätt. Jag skulle efter att ha läst boken vilja påstå att han är det på riktigt. Världsmästare i praktisk filosofi.

Den svarta svanen är ett nöje att läsa. Läsaren utmanas att släppa inarbetade tankesätt och tänka nytt. Helt nytt. Jag blir även varse min egen dumstrut. Det känns förstås inget vidare, men när jag väl svalt förtreten känns det bara befriande att kasta den på skräphögen. Och trots allt får mitt personliga strutsande inte katastrofala globala konsekvenser, utan det är mest jag själv som blir lidande.

Similar Posts:

• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• Guide över människans ofullkomlighet
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Marknadsdemokrati – En testballong
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Själv är jag nyss hemkommen från en vecka på Österlen, lagom mör. Det blev mycket skrivande, alla vännerna jobbade flitigt och på kvällarna läste vi upp för varandra till rökig whiskey. Hoppas ni också har en fin sommar med mycket läsande och skrivande.

Här på dagensbok började veckan med att Oscar recenserade Max Brooks The Zombie survival guide. En oumbärlig och heltäckande guide för alla som vill förbereda sig inför zombieapokalypsen, eller för de som bara vill ha några underhållande timmar inom den högre nördologin.

Idag recenserar Kari Wilhelm Agrells Ett krig här och nu om Sveriges insats i Afghanistan. Det blir också en bonusrecension på Johanne Hildebrandts Krigare. ”Där Agrells bok fastnade som torra knäckebrödsbitar i halsen, gled Hildebrandts bok ner som en mosbricka med västkustsallad”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Pia-Kristina Gardes sammanställning av Karin Boyes brev till boken Karin Boye : okända brev och berättelser. Det är ett fantastiskt arbete som ligger bakom de presentationer av Boyes vänner samt de intervjuer som Garde gjort genom åren för boken. En guldklimp till bok för alla Boye-fans, hälsar Marcus.

Anna C har läst poesi, Petra Mölstads debutdiktsamling Införsel. Det är ordrik och lekfull poesi, utgiven på lilla förlaget Glas. Mer utförlig recension kan ni läsa på torsdag.

På lördag recenserar Kari igen, Nassim Nicholas Talebs Den svarta svanen. En bok om vad mycket osannolika händelser kan leda till. Taleb är skoningslös i sin diss av finansvärldens analyser och prognosmakeri och presenterar sin filosofi på ett mycket underhållande sätt.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Boyes brev berör
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor