Den här gången hade jag nog tjänat på att läsa baksidestexten. Det jag visste om hennes tidigare författarskap och därmed mina förväntningar blev helt fel. Det här blev nu snarare som ett möte med en helt ny författare och en genre jag inte alls hade förväntat mig.

Min första tanke var att det var en saga för vuxna. Jag blev förvånad men framförallt nyfiken och sögs in i sagan om de två flickorna Maria och Clara. Två hittebarn, Maria från Spanien och Clara från Italien. Det var framförallt historien om Clara som tilltalade mig. Ett musikaliskt underbarn som kunde spela vad som helst på piano bara hon fick se noterna en gång. Efter ett tag visar det sig att hon även kan spela fram syner. Hon kan se Maria framför sig. Hon kan följa Marias vardag i den lilla byn där hon befinner sig. Hon känner en samhörighet och delar Marias glädje och sorg. Claras förmåga är så stor att även de som är i rummet med henne när hon spelar kan se det hon ser.

Redan innan jag kommit halvvägs in i boken hann mitt intresse för sagan svalna. Det kändes inte längre som en saga för vuxna utan enbart som en saga och inte en särskilt bra sådan. Den kändes lite bekant nästan, som om jag läst den tidigare. Jag försökte släppa på det och ta mig in i sagan igen men utan att riktigt lyckas.

Marias karaktär var vagare än Claras, hennes förmågor likaså. Hon kan genom att förflytta några vitlöksklyftor ett par centimeter och ett vattenglas någon millimeter ändra en stämning i ett rum fullständigt och göra rummet till ett konstverk. Jag hade svårt att bli imponerad av denna förmåga. Hon hade dock även ett speciellt förhållande till djur och natur som var lite intressant. Men inte ens det kunde behålla mitt intresse. Formuleringarna i de stycken som handlar om Maria och om naturen och djuren kändes ofta sökta och omständliga.

Förmågan att se det förflutna i bilder, uppfatta tingens inbördes ordning och den rätta samhörigheten föremål emellan, känna på sig att det ska inträffa något ovanligt – som det där brevet med varsel om annalkande fara ifall hon inte öppnade det själv – och inte minst förmågan att tala med såväl kreatur som småvilt, den hade ökat efter eskapaden till skogsgläntan öster om gården.

Det här är ett exempel på en av alla långa, sökta meningar som jag till en början läste om för att hänga med i.

Det finns otroligt mycket vilja i texten. Vilja att skapa en fängslande berättelse, vilja att låta läsarna följa med in i en annan värld, vilja att skapa bilder och formuleringar som dröjer sig kvar. Jag tror det är en bok som många skulle uppskatta men hos mig stannade den vid god vilja. Efter det att mitt intresse började svalna sögs jag aldrig in igen. Det blev snarare svårare och svårare att komma igenom boken.

Huruvida jag skulle ha upplevt prosan som mer eller mindre sökt om jag vetat vad jag kunnat förvänta mig när jag började läsa vet jag inte. Det jag vet är att nästa gång Barbery kommer ut med en ny bok kommer jag läsa baksidestexten innan jag bestämmer mig för om jag tänker läsa den eller inte.

Similar Posts:

• När verkligheten blir till saga
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här
• Kampen mot järnklon
• Uppdaterad saga med humor
• En klibbig söthet

Söt smak av curry och köttbullar var det på maten som killen lagade till mig i hans lilla etta, färdiga köttbullar från mamma Scan med ris, sås och röd currykrydda över. Köttbullar bruna och lite krispiga och med sötma från socker och tillsammans med curryn så var det då. Det var länge sedan jag delade säng och liv med den mannen och alla minnen är lite flimriga, som om det ligger en dimma över den tiden men curryn kommer jag ihåg.

Curry av annat slag är min syster, en stark curry med potatis som fått koka sig halvmosiga och med grönsaker och ris är det en festmåltid för min syster som är som jag men ändå inte och smaken av curryn och kokosmjölken och bitarna av quorn som har den lite mjälla smaken av vitt och lite av svamp och knapriga sockerärtor. Till det brer jag en lyxknäcke med Lätt och lagom. Lätt och Lagom med den konstgjorda smörsmaken bredde farmor på det hembakade rågbrödet med sirap. Sedan skar hon med kniv en tjock skiva av leverpastej med svarta prickar i. Farmor kommer inte längre ihåg att hon varit en person som bakade bröd varje vecka och som skar tjocka leverpastejsskivor som hon lade på brödet till mig men i mitt smakminne finns det kvar.

Så fungerar vårt minne, där associationer följer på varandra och smaker ger nya associationer in i oändligheten, om inte något avbryter, om inget tränger sig på och drar en bort från minnet. På dödsbädden finns inte längre något som kan ta uppmärksamheten från minnena, inget som kan komma och vara viktigare. Minnet av livet är minnet av de smaker som definierat tillvaron och minnet är också de känslor de väcker.

Men åter till det viktiga – maten! Pierre Arthens har styrt sitt rike genom sin talang för mat, sin storartade talang för att smaka och äta. Han har skaffat vänner, älskarinnor, fiender, familj, lägenhet, katt genom att äta, genom att äta på rätt sätt och på rätt ställen. Och det som finns kvar för honom i slutet är maten, ätandet, minnet av alla måltider där han alltid varit i centrum snarare än själva maten. Livet på 7 Rue de Grenelle kommer inte bli detsamma när hans käkar slutat mala. In i det sista jagar han den smaken, den enda, den som ska göra honom lycklig.

Tänker ni på Proust? Ja, det är kanske oundvikligt att associera till madeleinekakor och långa vindlande promenader nedför dammiga minnesstigar i Frankrike och Barbery låter också sina karaktärer fundera över Proust och närmast avfärda honom, madeleinekakor och lindblomsthé är alltför banalt för att sysselsätta en äkta gourmet som Arthens, ett torftigt och dammigt minne! Tänker ni på Süskind? Ja, det är kanske lika oundvikligt att tankarna leds till den olycklige Grenouille och hans fascination för dofter, lika stark som Arthens kärlek till smaken. Liksom Grenouille ser Arthens inget annat mål än att tillfredsställa sitt starka behov och denna djupt mänskliga hänsynslöshet leder läsaren framåt.

Barbery tycks frukta och beundra sin vällustige hjälte på samma sätt som han är fruktad och beundrad, om än motvilligt ibland, av dem som kommit i hans väg. Arthens är myten om det manliga geniet personifierad, han som alltid är ursäktad, tolererad, upphöjd.

Similar Posts:

• En saga svår att intressera sig för
• En klibbig söthet
• Värdet av ett liv
• Möte över generationsgränserna
• Ett stycke mumsig bok

Böcker som Igelkottens elegans är lite farliga. De är så förföriska och de snärjer sina läsare, lindar dem kring sitt finger och får dem att strunta i allt som inte rör boken och maniskt fortsätta läsa tills dess att den är slut. Som om man vore i trans. När man sedan vaknar upp och boken är slut är det inte lika kul. Vad hände egentligen? Och vad var det som var så fantastiskt med boken?

Igelkottens elegans är en berättelse som utspelar sig i ett hus på gatan Rue de Gernelle i Paris. Det är två historier som till en början löper parallellt med varandra, men som mer och mer länkas samman ju längre in i historien vi kommer. Den ena berättelsen står portvakterskan Renée för. Till ytan är hon nidbilden av en vresig och obildad portvakt, men skenet bedrar och den till synes stereotypa portvakten är en bildad kvinna som kan såväl sin litteraturhistoria som konst och musik. I den andra berättelsen finner vi Paloma. En självmordsbenägen och överintelligent tolvåring, som döljer sina planer och sin mognad för omgivningen och som ser med skepsis på invånarna i huset och deras statusjakt.

Huset som de båda bor i är ett under av anor och traditioner, där alla har sina platser och där alla förväntas agera efter de roller som de tilldelats. Dock ställs allt detta på ända den dag som japanen Kakuro Ozu flyttar in i fastigheten. Ozu genomskådar snart både Renée och Paloma, och inte bara det, han för dem även samman så att en vänskap kan utvecklas.

Huruvida hans förmåga att se något som husets övriga invånare inte kunnat, eller snarare inte brytt sig om att se beror på att han är utomstående och utan alla betungande seder och uppfattningar om världen som husets övriga innvånare har eller ej får dock vara osagt.

En av de största behållningarna med Igelkottens elegans är de ofantligt roande beskrivningarna av den parisiska överklassen och det sociala spel som förs i fastigheten. Huruvida dessa skildringar enbart är karikatyrer eller ej spelar egentligen ingen roll, det är underhållande hur som. Även om jag gillar att tänka på dem som trovärdiga och sanningsenliga.

Såhär i efterhand känner jag dock ett lätt illamående när jag tänker på Igelkottens elegans. Det är förvisso en fin historia och visst kändes det som att det var bland det bästa jag hade läst på länge när jag var inne i den, men efteråt känner jag en viss mättnad. Det känns ungefär som att ha ätit en lite för söt dessert som är så god att man inte kan sluta äta, men som efterlämnar en sockrig klibbighet och ett tilltagande illamående.

Similar Posts:

• En saga svår att intressera sig för
• Med magen som mål och medel
• En riktig roman
• En vårvecka vid havet
• Hemligheternas hus