Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform

Ältandet till trots: har vi lärt oss något? Eller sitter vi mest och surar och tycker att väljarna verkar störigt lättlurade? Jag vill svara åtminstone ”både och”, men ärligt talat ..? Ibland känns det som att ju mer jag läser om svensk partipolitik desto mer desillusionerad, trött och gnällig blir jag. Och det känns ju klart obra.

Aron Etzlers Reinfeldteffekten (numera i pocket), med underrubriken ”Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden”, kan åtminstone delvis bringa lite ordning i de där känslorna. Hyllad av skribenter från hela den politiska skalan analyserar Etzler, som när han började skriva boken fortfarande var chefredaktör på Flamman men sedan dess blivit partisekreterare för Vänsterpartiet, de senaste valens utveckling – men han gör det genom att dra linjerna längre bakåt i tiden.

För trots att det Alliansen lyckades med 2006 – att ena den spretiga så kallade borgerligheten – var långt ifrån självklart, började inte Socialdemokraternas problem med att Göran Persson plötsligt blev ”trött” och ”bufflig” och köpte en herrgård. Samtidigt blev han väldigt plötsligt just det, menar Etzler, det vill säga i betydelsen att motståndarsidan långsamt och systematiskt framställde honom så, medan medierna hjälpte till att alltmer rikta in bevakningen på förtroende snarare än sakfrågor.

Det ska vara historiskt unikt. Svenska väljare röstar normalt på ideologi och sakfrågor, inte på personer. De senaste valen liknar alltmer presidentval, där ”negative campaigning” (smutskastningskampanjer, om än något mer subtila än sina amerikanska föregångare) blivit ett bärande inslag. Vänsterblocket tycks vare sig ha genomskådat eller lyckats formulera någon motstrategi. Istället har falanger, partier, ideologer och kommunikatörer stridit med varandra, medan högersidan fått allt att fungera. Så är det ju också lättare att enas i medgång än i motgång, men skickligt måste man medge att de arbetat.

Den kedjerökande kärnan i ”de nya moderaterna” kan i Etzlers bok närmast ge den där avundsjukan känslan (minus cigaretterna och själva politiken, då) som jag brukar få av Aaron Sorkin-serien Vita huset. Det är de som har energin, sitter uppe på nätterna med idéerna och med strategierna att genomföra dem. Ändå är det svårt att skaka av sig att det Etzler beskriver är övergången från Vita huset till House of Cards, två riktigt bra teveserier med på en gång mycket gemensamt och en väsenskild syn på politiker och politiken. Från makten som medel till makten som mål.

Men jag kan vara orättvis. Bara för att jag inte gillar ideologin behöver den ju inte vara något annat än just ideologi.

För hur var det nu med de där omstylade moderaterna? Handlade det bara om fernissa? Nja. Kanske snarare om det berömda problemformuleringsprivilegiet. Hur ska man annars förklara att Bo Lundgren gjorde ett katastrofval 2002 med sina för tiden enorma skattesänkningar på 130 miljarder medan Fredrik Reinfeldt blev framgångsrik 2006 med ännu större skattesänkningar? Reinfeldt lyckades bara (vilket inte är så bara) motivera dem annorlunda. Valet 2002 ställdes välfärd mot skattesänkningar och välfärden vann. 2006 stod istället ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen”:

I det gamla socialdemokratiska sättet att se på saken var välfärd nödvändig för att motverka arbetslöshetens effekter. I det nya moderata sättet var välfärden ett problem, eftersom den hindrade människor att ta jobb. Det gamla socialdemokratiska sättet att se på arbetslöshet, som en ofrivillig olycka som drabbat människor, hade vittrat ner. Det nya var att det var individerna och deras drivkraft det var fel på.

Alltså måste man skapa incitament för människor att jobba, och det gör man genom att sänka skatterna för dem som redan har jobb, vilket skulle ha skapat 75 000 jobb (”Ingen kunde tala om var jobben fanns, men siffran var grundad på en simulering som utgick ifrån en teoretisk modell”) à ungefär 933 000 kronor styck (som man, enligt Etzler, kunnat anställa 150 000 lärare för direkt). Dessutom statssubventionerade ”hushållsnära tjänster” till nästan lika hög kostnad per jobb.

Okej, nej. Jag fattar egentligen fortfarande inte hur det blev så här.

Similar Posts:

• A lighter shade of blue
• För en gladare vänster
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Partipiskan viner
• Statsministern och välfärdsdöden

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 och i Knapptryckarkompaniet skildrar hon sina erfarenheter där. De är dystra.

Kombinationen av västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det ingick i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Vad som gör Pålsson speciell – och säkert är ett av skälet att boken Knapptryckarkompaniet alls blivit till – är att hon har en minst sagt begränsad historia med partiet. Hon rekryterades direkt till riksdagslistan på grund av sina idéer om det som skulle bli RUT-avdraget – och hon gick ur partiet tio år senare. Åtta av dessa tio år satt hon alltså i riksdagen.

Pålsson är med andra ord en stark figur, med en rejäl karriär att falla tillbaka på, men framför allt: hon är inte sedan länge inskolad i hur det går till i politiken. Hon kommer in som något av en entusiastisk outsider och hon blir besviken. Det är ovanligt och det behövs uppenbarligen.

Det är förstås lätt att göra sig lustig över det minst sagt halvhjärtade försöket att avidentifiera personer som Fredrik Reinfeldt, men Pålsson menar faktiskt att partipiskorna som viner och förvandlar riksdagen till föga mer än ett okritiskt ”knapptryckarkompani” är ett systemfel. I det har hon förhoppningsvis både rätt och fel.

Hon har otvivelaktigt rätt eftersom det verkar finnas en hel del både skumma strukturer och traditioner i hur riksdagsledamöternas resurser betalas ut direkt till partierna, eller hur partiernas intressen fullständigt tillåts lägga beslag på riksdagens resurser. Alla möjliga små praktiska omständigheter flyttar uppenbarligen mer makt än som är nyttigt från de folkvalda till partiledningarna.

Men det förekommer också att Pålsson bara ytterst i förbifarten nämner att det finns politiska partier med åtminstone delvis andra lösningar, så nog måste problemet vara en kombination av strukturer, partikultur och personligheter. Att det är fullt så lågt i tak i alla riksdagsgrupper vill jag ogärna tro. I så fall kunde riksdagen i sin människoform lika gärna avskaffas och det proportionerliga antalet voteringsknappar fördelas direkt på partiledarna.

Det hör nu inte till Pålssons lösningsförslag (och inte mina heller, för den delen). Istället ger hon en rad handfasta tips på hur riksdagens självständighet kunde stärkas, både på kort och på lång sikt. Nu står förstås inte Pålsson och undertecknad precis på samma sida politiskt sett, men i större delen av boken går det ändå bra att följa med i hennes resonemang och somliga av det mer realistiska ändringsförslaget tycker jag till och med är kloka.

När det gäller att skissera önskesituationer är jag däremot inte alls med. Där vill Pålsson nämligen allra helst ha ett system likt det amerikanska, med en president, med maktdelning och tvåkammarsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar (the winner takes it all, med andra ord, som med exempelvis de amerikanska delstaterna).

Själv tycker jag att det är fullkomligt uppåt väggarna. Jag har svårt att se hur det amerikanska systemet med sitt låga valdeltagande och sina enorma ekonomiska intressen i kulisserna skulle vara någon vidare förebild. Det blir lätt ett system med i praktiken bara två partier, och även om en hel bunt av de svenska småpartierna oftast går mig på nerverna kan jag ändå inte med gott samvete önska livet ur dem.

Men. Jag fullkomligt älskar att någon vill debattera de här frågorna. Vi talar alldeles för ofta om demokrati som ett enhetligt system hugget i sten, när demokrati faktiskt finns i nästan hur många varianter som helst. Vi borde ständigt diskutera hur vi kan göra demokratin bättre, mer demokratisk. Den debatten borde vara levande. Alltid.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Det motsägelsefulla livet
• Statsministern och välfärdsdöden
• Ett sekel av demokrati
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åstadkommit en politisk make-over och blivit statsbärande, med hästsvans och allt. För de flesta i oppositionen kom nog inte chocken 2006, när Alliansen vann första gången, utan vid valet 2010. Att högern kan ta makten är ju inget nytt. Att den sitter vid makten och ändå blir omvald – det var det omtumlande.

Så någonting måste ju ha hänt. Men även om Pihlblad skriver mycket om de där stora förändringarna slår jag igen hans bok med en fortfarande ganska diffus bild av vad det exakt är som förändrats. Jo, jag vet vem som tycker vad om vem, vilken roll Carl Bildt spelade under Anders Borgs svensexa och vilka reklamkampanjer kommunikationschefen Per Schlingmann är mest nöjd med. Det jag är osäker på är vad de egentligen står för, hur det hänger ihop.

Som flera andra nutida skildringar av politik lider nämligen Ett partis fall och uppgång av en viss brist på just politik, på ideologi. Det handlar helt enkelt väldigt lite om vilka visioner man har, hur man definierar centrala begrepp som frihet eller rättvisa, vilket samhälle man faktiskt vill vara med och skapa. Ideologi.

Istället får vi maktspelet, vardagen, kampanjerna. På lättläst journalistisk prosa målar Pihlblad upp miljöerna, personligheterna, relationerna. De kritiska förhandlingarna, nattmanglingarna, försöken att få till samarbeten, Alliansens födelse och eventuella framtid. Och allt det där är spännande, det är det, men det blir lätt lite substanslöst om man inte också gräver mer på djupet.

Ta en sådan sak som partiets relation till fackföreningar. Moderaterna säger sig numera gilla fackföreningar. Men när man samtidigt chockhöjer avgifterna till a-kassan med den knappast förvånande effekten att många lämnar försäkringssystemet, då måste man väl ändå fråga sig vilken bäring det där gillandet har? Är det bara fernissa? Vad vill man egentligen?

Därmed inte sagt att Philblads bok är någon helt okritisk skildring. Många röster kommer till tals, inte minst dessa horder av anonyma missnöjda som tenderar att bli ett bärande inslag i rapporter ”inifrån” politiken. Pihlblad hade bara tjänat på att fördjupa sig här och var.

Ett gott exempel är avsnittet om partistöd från företag och privatpersoner, något som Moderaterna hittills varit ytterst förtegna om. Nu gör man helt om och vill ha både lagstiftning och en utredning på området och att döma av Philblads antydningar kan här anas en offensiv mot framför allt folkrörelsepartiet Socialdemokraterna.

Det var inte en vändning jag hade kunnat gissa mig till. Men jag hade förstås aldrig kunnat gissa att högern så lätt skulle kunna lägga beslag på epitetet arbetarparti heller.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Det motsägelsefulla livet

Det sovande folket gavs ut 1993 av en blivande statsminister som då var riksdagsledamot och ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Det är ett tag sedan – jag tvivlar inte på att författaren mognat betydligt sedan dess – men nog kan man känna igen en hel del av tankarna i boken. Däremot är det ganska svårt att tänka sig att detta minst sagt oinlindade angrepp på välfärdssamhället riktigt skulle lyckas charma över några stora väljargrupper på sin sida. Det är knappast någon smickrande bild av sina väljare Reinfeldt ger här.

Det ”sovande folket” är alltså det svenska och kring dem och deras brister skräder författaren knappast orden. De är passiviserade, de är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt”, de är ”mentalt handikappade och indoktrinerande” och naturligtvis bidragsberoende. De flesta ”bryr sig inte om politik, tar mycket sällan egna initiativ och förstår inte innebörden av att ta eget ansvar”. Dessutom – eller det är väl snarare precis vad Reinfeldt lägger i den problembeskrivningen – är de frustrerande obenägna att genomföra moderat privatiseringspolitik när de väl får chansen. Sådant möts av ”förändringsrädsla och trygghetsorienterade medborgare”. Vad det nu är för fel på trygghet?

Jag tror att nyckelordet här är ”de”. Inte är det Fredrik Reinfeldt själv som är passiviserad och knappast hans polare bland moderata entreprenörer och allt vad det heter heller. Inte fan är det någon jag känner. Så ”de” måste väl vara några andra – och här börjar en jakt på syndabockar som jag allvarligt talat undrar om vi inte bara är i början av att se konsekvenserna av.

I bokens första del, ”Sovhjärnorna”, tecknar Reinfeldt ett framtidssamhälle där världen håller på att gå under på grund av välfärden. De flesta medborgare är passiviserade soffpotatisar som helt enkelt sitter och självdör framför teven. Som en bland många dör en ung man i denna förfärliga sjukdom och ett av Det sovande folkets allra mest citerade stycken:

Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden.

Två sådana fiktiva stycken finns inlemmande i Det sovande folket: skräckscenariot ovan och det positiva exemplet ur en ”vaken” människas dagbok, där huvudpersonen minsann läser tidningen, reser sig för gamla på bussen, kommer i tid till jobbet och odlar goda relationer till sina äldre släktingar.

Finstilt kan man inte anklaga den lilla skriften för att vara och att sätta ett betyg på en bok som man rent ideologiskt sett tycker är fullständigt uppåt väggarna är förstås knepigt och bör tas med en hel näve salt. Men den är ändå en intressant illustration av hur andra sidan tänker. Det sovande folket blandar marknadsliberalism – ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras” – med märkligt lillgamla och konservativa drag. Det är svårt att inte dra lite på munnen åt den 28-årige riksdagsledamotens gnäll över dagens ungdom. Lika fascinerad är jag över hur allvarligt han diskuterar de tio budordens giltighet eller framhäver vikten av välgörenhet och ärvda pengar.

Det sovande folket är varken särskilt välskriven eller lätt att få tag på. Men den är tydlig och tydlighet kan man ju ofta sakna i politiken. Dessutom är den skriven av en av Sveriges absolut mäktigaste män, bara det är väl ägnat att fascinera. På så många sätt.

Similar Posts:

• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• A lighter shade of blue
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?