Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ett modernt hus fullt med böngroddar
• Småputtrig, mjuk pärla
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort

De båda unga, kvinnliga huvudpersonerna i berättelserna ”Fullt hus” och ”Böngroddar” har en ansats till sökande efter kommunikation och närhet, men är hopplöst intrasslade i sig själva och når liksom inte ut. Kärlek blir inte mer än en abstrakt idé, möjlig att sammankoppla både med slentrian och uppror, och frågan är hur den någonsin ska kunna fylla den skärande tomheten inombords.

Motomi i ”Fullt hus” tvingas besöka sin pappas nya hus, som han äntligen byggt och hoppas återförena den sedan länge splittrade familjen i. När det visar sig att detta inte kommer att inträffa flyttar en ny familj in, snyltgäster som tar sig större och större friheter. Men vad är alternativet? Kan familjen som princip vara viktigare än att det faktiskt är rätt familj? Finns det över huvud taget någon familj som fungerat annat än som idé?

Samtidigt upplever Motomi en underlig dragning till den nya familjens frivilligt stumma lilla dotter. Det är en dragning som blir obehaglig just i sin obestämdhet, sitt gränsande till sexuell åtrå, men som nog ska uppfattas som ett behov av identifikation, av närhet till sig själv som barn. Flickornas komplexa intimitet byggs upp genom deras bara antydda hemska gemensamma erfarenheter.

För Miri Yus berättande består i att antyda saker om karaktärerna snarare än att vända ut och in på dem. Varför de agerar som de gör kan vi som läsare bara gissa, och det känns uppfriskande.

Kyoko, huvudpersonen i ”Böngroddar”, har en gift älskare som hon inte tycks vara det minsta kär i eller attraherad av. Hon låter sig också trakasseras av hans helknäppa fru som vill pracka på henne presenter från TV-Shop, visa sina tavlor och bjuda på middag tillsammans med svärmodern.

Kyokos likgiltighet har något djupt desperat över sig. Den bedragna hustrun inte bara vacklar på nervsammanbrottets gräns, hon bjuder in till dans på den. Dessutom dyker det upp böngroddar överallt. Späda små varelser som växer i mörkret. Det är på en gång symboliskt och konfunderande absurt. Livet är in i helvete svårt, mänskligheten obegriplig – och det är lika bra att dra på munnen en smula åt det.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Växelsång mellan man och stad
• 1¿Que?84
• En studie i grymhet
• Vackert och poetiskt om vidunderliga bestar