Precis så arbetar ju många fotografer idag. Hasselbladpristagaren Fontcuberta är en av dem eller Christina del Middel, hon som skapade historien om det afrikanska rymdfararna. Jonsson är naturligtvis inte lika utflippad som de. Han är djupt förankrad i Västerbottens inland och noga med att inte skoja med människors livsöden hur som helst.

Han var själv en aning tveksam till det där arbetssättet. Det erkänner han i andra upplagans förord. Resultatet blev som att hugga halvt vid sidan om vedträet, säger han. Men boken blev bra. Så bra att om det någon gång skall göras en bästa lista över svensk fotolitteratur så skulle den ligga mycket nära en topplacering.

Hans motiv till arbetssättet var att han drevs av en önskan att skildra sin barndoms landskap, ett landskap som till vissa delar redan var försvunnet. I Byn med det blå huset fick några bilder från en helt annan by slinka med, för berättelsens skull.

I sin senare produktion höll han sig mer till det strikt dokumentära. Man kan kanske säga att han blev en slags ledstjärna för de yngre fotografer som ville berätta om vardagen. Fotografer som Anders Alm, Micke Berg, Håkan Pienovski och Neil Goldstein.

Många av de yngre gav sig ut i världen, men Jonsson höll sig ihärdigt kvar vid den svenska landsbygden. Några korta utflykter till Afrika , Tjeckoslovakien och New York resulterade i böcker och tidskriftsartiklar men de är utelämnade i Livstycken. Vilket är ett bra beslut.

När man bläddrar boken så tänker man omedelbart; ÄNTLIGEN. Äntligen har den kommit, den riktigt fina monografin över en av Sveriges förnämsta fotografer. Försök har gjorts tidigare, men de har aldrig blivit så där jättelyckade. Album från 2000 dras med en underlig layout men med ett rikligt innehåll. Och tiden blir ett förunderligt ting är fin men lite väl enkel i sin utformning med sina tunna pärmar. Dock lite mer utrymme för hans utrikes utflykter här.

Men Livstycken är den där boken som skall finns i alla svenska bibliotek så att vi kan få en insikt i den bakgrund så många av oss har, landsbygden. Den landsbygd som redan på 50-talet började avfolkas och som idag består av industrijordbruk och ett slags sommarstugeland.

Livstycken koncentrerar sig på huvudfåran, Jonssons hembygd, den svenska landsbygden. Den innehåller en djuplodande essä av en engelsk curator och skribent, Val Williams. Ett något förvånande val av skrivare som dock visar sig vara helt rätt. Williams ger nya infallsvinklar i ämnet Sune Jonsson.

Trycket är fantastiskt, påminner lite grand om sådant där djuptryck som var en tryckteknik som användes på 50-talet. Layouten är stramt återhållsam och låter varje bild komma till sin rätt.

Det allra bästa med boken är nog att man framhållit det som var Jonssons styrka, det där envetna gnetandet och envisa fasthållandet vid samma ämne, människors vardag och fest i glesbygden.

Similar Posts:

• Fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson har gått bort
• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Melankoli från världens alla hörn
• Ett fotografliv
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.

I den här volymen får vi se ett liv i fotografi. Och samtidigt en bit samtidshistoria. Från sextiotalets Gärdesfester för Mullvadenockupationen; Jordcirkus; från kollektivboendet i Skogsnäs, och fram till något nytt som verkar vara på gång med titeln The Black book. Och naturligtvis ett urval ur den sedan länge slutsålda boken Stockholm Blues. Och resorna som förr gick söderut, men som numera mest går norrut till ett antal skidbackar.

Berg har den där förunderliga förmågan att fånga ögonblick, som blir en aning magiska. Det verkar som om de han fotograferar oftast mår väldigt bra. Det finns livsglädje i bilderna. Det här kan kanske idag kännas lite omodernt i en tid då allt fler fotografer strävar efter att verka lite farliga och provokativa. Att vistas i Micke Bergs bildvärld är lite som att bli inbjuden till en stor familjefest. Men som på alla bättre fester så förekommer konflikter och sorger. Och den som ordnat festen, fotografen själv, skulle ha behövt en formgivare att slåss med och en marknadsförare som kan skrika högt.

Osynliga minnen är gjord med ett bra fyrfärgstryck på de svartvita bilderna. Men om man skall vara noga, visst svajar det lite mot magenta ibland. Jag kan inte låta bli att tänka på vad en noggrann förläggare och tryckare skulle kunna utvinna ur Bergs fotografier.

Jag skulle ju vilja se den där ultimata Bergboken, eller kanske skulle det vara en samlingsvolym med flera böcker. Allt samlat. Micke Berg är värd det nämligen. Och det tycker nog han själv också. Han visar stolt sina bilder, även på sin blogg. För en tid sedan samlade han ihop flera av fotografierna som finns i boken – till ett slags digital utställning på bliggen, med omfattande texter till varje bild.

Osynliga minnen kan man hitta på Blurbs fotobokhandel men då med titeln: Father,son and lover.

Jag har i min bokhylla böcker av Berg som en gång gick att köpa som PDF-filer och skriva ut själv. Kvalitén på jobbets laserskrivare var väl sådär, men håll med om att det var ett nyskapande initiativ? Fast nu är Micke Berg värd en riktigt stilig monografi!

Similar Posts:

• Svartvita bilder om kärlek och ensamhet
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.
• Bilder av minnen
• Med Canon Dial på gatan
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.

Lyssna på bilderna. Det heter stillbild, bilden står still. Jag kan ta femtio bilder, bläddra igenom dom. De bilder som inte är tysta, åker ut. Bilder skall inte väsnas de skall skära rakt in i kroppen på dig, som ett knytnävsslag.
Vad blir man knockad av? Jo ett slag man inte såg. Fotografi skall vara likadant. Ett slag du inte ser.

Lika ofta är han odrägligt mansgrisig, som till exempel när han förbannar grannkvinnan i sin trappuppgång för att hon, som han tror, försöker förföra honom. Ibland blir han bara tramsig, som när han hävdar att vätan i en kvinnas sköte är halare och skönare än alla isbanor i Norrland.

Men för boken i sin helhet kapitulerar jag, Micke Berg är som han är, Han älskar sitt söder och han älskar kvinnor och fotografi. Han fotograferar sitt liv. Han fångar dom där små iakttagelserna som vi andra bara minns som någon slags bultande minne någonstans inne i det omedvetna töcknet. Det kan vara två längtande hundar, en morgonstädad stadsgata, det glada gänget på krogen, kvinnan i sängen eller en svart olycksbådande fläck på väggen.

Boken är egentligen en slags text och fotodagbok, med funderingar om kåthet, åldrande och det allt mer inhumana samhället, en del stycken känner man igen från hans blogg.

Och någonstans i textens vindlingar anar man en slags frustration över att han inte förmår samla sig till den där storslagna fotografiska berättelsen. När får vi se Stockholm Blues del två?

Similar Posts:

• Svartvita bilder om kärlek och ensamhet
• Ett fotografliv
• Äntligen!
• Färgglad matfrossa
• Den här mannen vill fotografera ditt navelludd!

Ja, det är svårt att kategorisera denna bok. Micke Berg är en fotograf som ofta har levt i de miljöer han skildrat. Han skildrade på 70-talet ockupationen av kvarteret Mullvaden, han bodde en tid i Skogsnäskollektivet i Ångermanland. Dessa upplevelser resulterade i böckerna: "I Mullvaden levde vi" och "Skogsnäs".

På 90-talet gjorde han en personlig skildring av Stockholm i boken "Stockholm blues". Han har sammanlagt gett ut 12 böcker.

"Naxos svarta nätter" handlar ytligt sett om författarens resa till Grekland, men på ett djupare plan om kärlek, gemenskap, åldrande och ensamhet. I en serie korta texter och svartvita bilder gör en 53 årig man en slags lägesbestämmning över sitt liv.

Han fotograferar det han har omkring sig, barnen, tvätten på klädstrecket, det immiga fönstret på bykrogen. Och sina egna fötter när han ligger och vilar sig på hotellrummet. Bilderna har en känsla av 70-tal, Strömholm och klassisk dokumentär över sig.

Det är vackert, poetiskt och också väldigt mycket Micke Bergskt.

Similar Posts:

• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.
• Ett fotografliv
• Äntligen!
• Bilder som bränns
• Magiska bilder