Över Lietzensees vattenspegel vilar tunna streck av dimma. Ett platanlöv kommer långsamt nedseglande över vattnet och försvinner. En kvinna rastar en cockerspaniel på den lövtäckta gräsmattan vid vattenbrynet. Hunden skuttar glatt omkring efter en gren som kvinnan kastar iväg. Hunden slänger sig i löven och vänder sig på rygg, med tassarna i vädret. Se så lycklig den lilla hundrackan är. Den här varelsen har inga bekymmer.

En skulle kunna säga att Herman verkligen befinner sig i nuet. Men allt har istället som ett ledset, nostalgiskt skimmer runt sig. Det är som att han inte längre vet hur han ska relatera till omgivningen. Vandringen blir ett ändlöst letande efter en plats i tillvaron och efter ett sätt att förhålla sig till andra människor.

Julia dyker aldrig upp igen, blir något onåbart och åtråvärt. Nästan något diffust. Fanns hon verkligen? Herman går om och om igenom hennes fel och brister, men står snart utanför hennes gamla bostad igen. Han isolerar sig alltmer och irrar sig längre in i filosofiska funderingar kring ”nuet” och ”dået”.

Hur många nu finns det? Kan man räkna på dem? Kan man finna ett diskret nu, eller är allting bara en enda massa? Vem vet säkert?

Delar av detta gestaltar fint hur Herman försöker förstå sin verklighet, men det är också här romanen börjar spreta. Speciellt i diskussionen om det så kallade ”informationssamhället” tycker jag att Grigoriev drar berättelsen väl mycket åt väntade tolkningar av vår värld där vi kan vara ständigt uppdaterade. Ständigt med, ständigt i nuet. Att det går att vara så ensam i vår globala värld.

Tyvärr är det som att idén inte räcker till för att fylla ut romanens längd, och jag tror att en kortare version hade gjort berättelsen mer laddad. Trots alla miljöbyten och detaljrikedomen stannar texten efter ett tag av, rör sig inte framåt. Fylls, precis som Hermans välformulerade och skarpa sätt att observera världen, ändå bara av tomhet.

Similar Posts:

• Poesins framtid?
• Vemodiga stadsporträtt
• En suggestiv saga
• Humoristiskt pekboksdrama
• Brytningstid

Novellsamlingen heter alltså Städer och det är det genomgående temat. De utspelas alla i olika städer: Madrid, Paris, Berlin, New York, St Petersburg. Läsaren får följa ett antal personer som befolkar dessa olika städer. Ett annat genomgående tema för novellerna är den känsla som jag antydde ovan: Det melankoliska i att som människa känna sig som en främling, både inför sig själv, men också inför andra människor. Ur novellen Sehnsucht: ”Det är inte längre jag som fördriver tiden, tänker portugisen under sina promenader, som i Berlin. Det är tiden som gör sig av med mig, tänker han där han står under klockstatyn och väntar.” Här är den genomgripande känslan av att missa något, att bli frånsprungen av tiden och kanske själva livet. Det är samma känsla som doktor Glas i Söderbergs roman ger uttryck för: ”Mig gick livet förbi”. Denna känsla försöker Grigoriev gestalta också genom sin prosa, på det sätt han beskriver olika skeenden. I en av de första novellerna, om en flicka som av sin mamma tvingas raka av sig håret, kan man läsa: ”När flickan och hennes mor går utmed Gribojedovkanalen är det troligtvis vår, men det är regnigt och dystert, och man skulle kunna tro att det i själva verket är tidig höst.” Det är ”troligtvis vår”, men man vet inte säkert, allra minst verkar författaren veta det, vilket förstärker känsla av att handlingen befinner sig i något slags svårdefinierbart gränsland, i en ”längtan efter någonting som man inte vet vad det är, eller längtan till någonting som man redan på förhand vet inte finns” som det heter i en annan av novellerna.

Grigoriev lägger ned mycket omsorg på att fånga känslor och lukter och synintryck. Hans prosa är närmast impressionistisk. Men det som då kanske hamnar i lite skymundan är människoporträtten. Det är ingen av de personer man läser om som fastnar eller som man blir särskilt intresserad av. Snarare är de, precis som de höstlöv som blåser genom staden, eller de otaliga cigaretter som röks i novellerna, bärare eller förmedlare av ett stämningsläge. De är inte människor av kött och blod. Och därför tycker jag i slutändan att Grigorievs noveller i utförandet blir lite väl tekniska, lite väl perfekta. Hur länge, och hur långt, kan de bäras av stämningslägen och geografiska beskrivningar, hur skickligt skrivna de än är? Inte så här länge, är min uppfattning. Det hade krävts något annat. Impressionistiska tablåer räcker tyvärr inte till en hel bok.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Plötsligt en dam i Jalta
• Stilig satir
• Våldsam vacker rytm
• En tom vandring

många grät
ville gå hem
många bet ihop och lät
det grå pulsera in och ut ur pupillerna
alltmedan käkarna
spändes och sprack
de hämtade sig aldrig riktigt

det blev en initieringsrit
de boende skulle alltid se
lite annorlunda på varann
i konsumkön
de skulle ha överseende

de skulle vara milda.

En annan som imponerar på mig är Mette Hansen som i sin svit Tyst opera på ett filmiskt, fragmentariskt vis spelar upp minnesbilder om våld och utsatthet. Hon skriver om belånade hus och begagnade kläder och konstaterar ”Som om vi föds i rang nära kast”. Hon slår också fast att ”Kretsloppet kan också jag bidra till”, en ”förfluten åder slår en lov om mina handleder, födelseort, släktskap och könets betydelse” gör att hon ”ser rakt fram utan sidosikt”. Hon skriver om ett våld som föds ur maktlöshet:

På dagen är jag nära osynlig, bara ett kroppsminne
spökar blått under mitt vänstra öga – samband – från en
generation till en annan Då mor fick märket av min far var jag
i hennes mage När vi låg där ofödda var hon inte ensam

Det är våldsamt, vemodigt och fullkomligt fantastiskt. En tredje poet som jag blir förtjust i är Jonas Gren som i sviten Avförtrollningen av världen skriver om vårt våld mot världen, om våra meningslösa system av ordning där det inte finns någon, vår ständiga övertid som medel och mål i den jakt på prylar vars värde för oss är bestämt av någon annan:

nu skulle skogen brukas
och haven brukas
och tiden brukas
för att få fart på tingen
och få en styrsel på’et
och få en lön för mödan
för att ha råd med tingen
som någon annan skapat
för att nån annan skapat
en ordning för bruk av tingen […]
och för att befrämja tingen
betingades allt av tingen[...]
ett liv utan ting ett
ingenting

Det finns mycket att hämta i denna antologi, det är mer som är läsvärt än de exempel jag tar upp. Bland annat har Lidija Praizović (känd från Biskops-Arnö-debatten) en svit med i spelet, men jag upplever antologin som en aning ojämn. Jag går från att helt överrumplas till att bara humma med lite. Men jag hoppas att Brombergs ger ut en lika bra samling poeter nästa år, och jag hoppas på att få se hela diktsamlingar av de publicerade poeterna i framtiden.

Similar Posts:

• ”det var ett annat folk”
• Drömmen om att gå vilse
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Ting med sting